Vad händer i vårt land och i Europa? Hur kan världens rikaste länder, och den union som bildades för att garantera fred och välstånd, stänga sina gränser mot människor på flykt? Ja men, säger du kanske, det är ju uppenbart att vi inte klarar av den största flyktingkatastrofen i vår tid. Vår välfärd är hotad.

Min fråga blir då: vem ska då klara det? Flyktingarna försvinner ju inte för att vi säger nej. Enligt webbplatsen migrationsinfo.se är 60 miljoner människor är på flykt. Fram till november 2015 hade ungefär 0,25 procent av dessa sökt asyl i Sverige. Majoriteten tas emot av fattiga utvecklingsländer i Afrika, Mellanöstern eller i Pakistan. Och för dig som är rädd för att Sverige invaderas av icke-européer kan det vara lugnande att veta att av de cirka 16 procent av vår befolkning som är utrikesfödda kommer ungefär 10 procent från Finland.

Hur går det då med vår välfärd? Jo man räknar med att den totala gruppen invandrare i landet kostar oss cirka en procent av vår BNP. En procent av vår BNP blir alltså till en sådan katastrof att vi i vårt välutvecklade och välutbildade land inte klarar av mottagning, mat och husrum för medmänniskor som flyr krig och våld! Har föresten någon av oss märkt av att vi fått en sämre levnadsstandard och ett raserat samhälle under de senaste åren? Nej, sanningen är att vi inte är det duktiga och medmänskliga land, och Europa inte det freds- och trygghetsprojekt, som vi trodde. Allt handlar om att vi inte törs, vill eller orkar dela med oss när världens ondska och fattigdom inte längre håller sig på behörigt avstånd.

Vi skall snart fira påsk. Men samtidigt som påskens budskap utgör grunden för vår religions existens så berör den inte på samma sätt som julen. Jag undrar om orsaken till det är den samma som vårt behov att stänga gränser. Påskens budskap handlar nämligen om det helt motsatta: att spränga gränser. Att spränga de gränser som rädslan, maktbegäret, egoismen och pengabegäret bygger. Jesu väg från långfredagens mörker till påskdagsmorgonens gryningsljus var hård och brutal, precis som vår värld. Men den sprängde gränser och öppna vägen till det ursprung och den livsmening som vi skapats till att leva i: till hela relationer mellan alla människor, mellan människor och skapelsen, i vår relation till vårt inre och till Gud.

Låt oss fundera mer på vad hela relationer utan gränser innebär både för vårt inre liv – och för vårt liv i relation till andra människor och vår värld. Nej, låt oss inte bara fundera – låt oss agera!
”O, Gud låt din påsk förvandla mitt liv”
+Eva

Den gångna veckan bjöd stiftet in till glesbygdkonferens på Storhogna högfjällshotell. Konferensen kändes viktig och angelägen. Förtroendevalda, anställda och ideellt aktiva från stiftets alla hörn möttes för att dela erfarenheter och fundera kring vad det är att vara kyrka i glesbygd. Vad det innebär att leva i glesbygd kunde vi alla berätta om. Men vi behövde fördjupa oss mer i begreppet kyrka. Berättelsen i Lukas 19:e kapitel om den kortväxte Sakaios möte med Jesus blev en vägvisare på den upptäktsfärden.

Här är några av våra slutsatser: Kyrkan är inte bara en byggnad utan en världsvid gemenskap med Jesus i centrum. Att vara kyrka är att skapa rum som ger möjlighet till möten mellan Gud och människan. Jesus ser det vi inte ser därför skall vi följa honom och inte människors sätt att tänka. Att vara kyrka är att se och bekräfta den lilla människan. Kyrkans uppdrag är inte att bevaka/bevara det som alltid har varit i det egna sammanhanget.

Sedan fick vi glada trendrapporter från unga röster i vårt inland som menar att det inte alls är självklart längre att de unga vill flytta från bygden. Dagens unga generation resonerar på ett helt annat sätt än vi gjorde när jag var ung. Något har hänt. Nya tankesätt, värderingar och nya möjligheter att möta och ta in världen gör att många unga vill skapa sig en framtid i den egna hembygden. Den tidigare så starkt rådande materialistiska och urbana normen är på väg att brytas sönder. Hur möter vi då detta som kyrka i glesbygd? Kan vi skapa rum för nya möjligheter i våra sammanhang eller sitter vi fast i gamla organisations- och maktstrukturer och gamla sätt att tänka kring både kyrka och glesbygd?

En av våra slutsatser under konferensen blev att det är oerhört viktigt att kyrkan, som i vissa fall är den enda institution som finns kvar i bygden, blir en samverkande kraft. Kyrkan får inte bidra till att bevara en bymentalitet som försvårar samverkan på landsbygden. Kyrkan i glesbygden har ett ansvar för att de egna resurserna används på ett sätt som stöder, uppmuntrar och möjliggör samverkan mellan byar och samhällen. Genom gemensamt ansvarstagande skapas den kraft som krävs för att glesbygden skall orka överleva och förmå ta emot nya entreprenörer, nya generationer och nya sätt att överleva och försörja sig i våra bygder.

Ensam är inte stark. De små sammanhangen, den lilla människan, hörs och syns inte om de inte lyfts fram och får bekräftelse. Kyrkans uppdrag i glesbygd är, att med Jesu kärleksbudskap i centrum, lyfta fram och bekräfta människor. Det gör vi genom att skapa rum för nya alternativ för liv och gemenskap bortom konsumismens, materialismens och storstadsnormens världsbild. Vi måste precis som Sakaios och Jesus låta bli att lyssna på den mumlande folkmassa som alltid tycks veta vad som är bäst och vad som går för sig. Möjligheternas rum skapas aldrig av denna mumlande massa utan av de som vågar se vidare perspektiv.
+Eva