En solig vårdag i Paris… Det är väl något vi förknippar med romantiska filmer. Nyligen hände något som inte var romantiskt men väldigt gripande ändå. Det handlar om undertecknandet av en överenskommelse om kyrkogemenkap mellan Svenska kyrkan och Episkopala kyrkan i USA. Under en högmässa i Amerikanska katedralen på Avenue George V, inte så långt från Seinefloden, bekräftades den relation mellan våra två kyrkor som sträcker sig ända tillbaka till 1700-talet.
Detta ekumeniska framsteg är ett resultat av praktisk samverkan i församlingslivet under olika perioder snarare av en ekumenisk teologisk dialog. Bland annat tjänstgjorde episkopala präster i svenska församlingar i Amerika när det saknades svenska präster, och vid andra tillfällen hjälpte svenska präster till i episkopala församlingar vid behov. Vi har samarbetat i olika ekumeniska sammanhang under årens lopp.
I vår tid har positiva erfarenheter av samverkan i de båda kyrkornas utlandsförsamlingar nu lett fram till steget att bekräfta vår gemenskap i en formell ekumenisk överenskommelse. Det var Episkopala kyrkans dåvarande biskop i Paris, Pierre Whalon, med ansvar för församlingarna i Europa som tog initiativet som ledde till samtal om grunderna i teologi och kyrkosyn för den fördjupade gemenskapen. Första mötet i denna process ägde rum i Paris 2010 och nu togs detta högtidliga steg i Paris. Därför känns det mycket passande att överenskommelsen har fått namnet efter huvudstaden i Frankrike.
Måndagen den 27 mars satte Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus, och Episkopala kyrkans ledande biskop (presiding bishop), Michael Curry, sina namn på dokumentet. Stunden präglades av stor glädje och bevittnades av ekumeniska gäster från andra kyrkor och företrädare för Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. De svenska psalmerna ”O store Gud” och ”Tryggare kan ingen vara” sjöngs på engelska, och katedralens kör sjöng sånger av svenska kompositörer. Dagen innan, vid tacksägelsehögmässan för katedralens 100-årsjubileum, fick vi lyssna till frejdig och inspirerande förkunnelse av biskop Curry om kallelsen att älska såsom Gud har älskat oss. På högmässan vid undertecknandet fick vi sedan en likaledes stark och inspirerande predikan av ärkebiskopen om kallelsen till enhet i berikande mångfald. Vi som deltog från Svenska kyrkan fick under dagarna i Paris uppleva inspiration om församlingslivet, givande samtal om vår tro, varm vänskap och stor andlig och materiell gästfrihet – alltså kyrkogemenskap i praktiken.
Parisöverenskommelsen är en bekräftelse på och ett förstärkande av den kyrkogemenskap mellan lutheraner och anglikaner som växer fram på olika håll i världen. Den bygger på Borgå-överenskommelsen mellan de lutherska kyrkorna i Norden och Baltikum och de anglikanska kyrkorna på de brittiska öarna och iberiska halvön. Den relaterar dessutom till gemenskapen som finns mellan Episkopala kyrkan i USA och Anglikanska kyrkan i Kanada och Evangelisk lutherska kyrkan i respektive land – i en överenskommelse som heter Churches beyond Borders (Kyrkorna bortom gränserna).
En solig vårdag i Paris… en glädjens dag för ekumeniken.
Christopher Meakin
Domprost emeritus