Den 18-23 november genomfördes All African Conferences of Churches (AACC) generalförsamling i Abuja, Nigeria. Lisa Fröberg, handläggare i ekumenik på kyrkokansliet, var på plats och delar här några reflektioner från dagarna och perspektiv från samtal och möten med företrädare från våra afrikanska systerkyrkor.
Som barn spelade jag Den försvunna diamanten väldigt, väldigt mycket. Spelplanen har i mitt minne blivit en grundbild för Afrikas geografi. När jag under några dagar i november fick vara med när African Conferences of Churches (AACC) samlades till generalförsamling i Abuja i Nigeria fick jag bruk av mina gamla kunskaper från brädspelet. Jag möter en man med glad uppsyn som berättar att han är från Madagaskar och kan inte låta bli att tänka på att det gäller att inte bli strandad där. Man måste kunna komma därifrån med båt eller flyg. Spelplanen har etsat sig fast som kartbild över denna enorma kontinent. Den försvunna diamanten har gett mig en geografisk grund, som jag fått bygga vidare på genom nyheter, resor, möten och kanske viss mognad. Det är helt klart så att jag har glädje av min barndoms spelande.
Under generalförsamlingen möter jag företrädare för många av AACCs 210 medlemskyrkor. Tanken att AACC som paraplyorganisation samlar ca 200 miljoner kristna på den afrikanska kontinenten är svindlande. Det är protestantiska, anglikanska, ortodoxa och mindre lokala kyrkor samt kristna råd som nu samlas i Nigeria.
Under de intensiva dagarna möter jag hela tiden nya människor. I matkön, i kyrkbänken och i den stora konferenssalen börjar jag tala med människor jag inte träffat tidigare. De berättar om sina sammanhang, jag om mina och Svenska kyrkan, vi talar om den senaste presentationen eller föreläsningen. De berättar varifrån de kommer och jag försöker placera in på kartan, sortera och förstå. Nya människor, nya sammanhang, nya frågeställningar. Men ändå känns så mycket igen. Vi brottas alla med vad det är att vara kyrka i vår tid, på vår plats i världen. Hur är vi kyrka?
Rubriken för generalförsamlingen är ”The love of Christ compels us”. Det är svårt att hitta svenska ord som matchar engelskans ’compel’ men det skulle kunna översättas som att Kristi kärlek tvingar oss, utmanar oss, driver oss. Det är uppfodrande ord – som kyrkor kan vi inte väja undan svåra frågor, utmaningar i våra egna liv och i vår gemensamma värld.
På generalförsamlingen blev det också tydligt att vi som kyrkor arbetar med miljö- och klimatfrågor. Jag hör berättas om hur så många människor känt klimatförändringarna inpå skinnet. Regnmönster som förändras och grödor som inte växer som de gjort tidigare. Vi talar om väpnade konflikter och hur mat- och bränslepriser ökar i krigens spår och att dessa höjningar slår allra hårdast mot dem som redan lever på marginalen. Kyrkorna har en kallelse in i dessa sammanhang.
Vi talar om unga och deras plats både i samhället och i kyrkan. Lite mer än hälften av Afrikas ca 1,2 miljarder invånare är 20 år eller yngre. De längtar efter utbildning och arbete, så som unga brukar göra. Urbaniseringens krafter är i det här sammanhanget starka, men också längtan till andra delar av världen. Unga bär hoppet om en ljusnande framtid någon annanstans än i Afrika, vilket dessvärre gör att många hamnar i trafficking och inte helt sällan i prostitution. Hur är vi kyrka i det här sammanhanget? Kyrkliga företrädare måste ha kunskap om vad som kan vänta dessa unga som lämnar det trygga och invanda och tala om det. Dessutom måste kyrkorna agera för att skapa goda alternativ på hemmaplan. Det handlar om arbete och utbildning.
Det slår mig att redan på den tiden då jag som ung spelade Den försvunna diamanten så fick jag genom mina sammanhang en förståelse av att kyrkan är världsvid, att kyrkor engagerar sig i ungas möjlighet till utbildning, att människors arbete med att få tillgång till rent vatten och mat också är frågor för kyrkan. Denna bild av vad det är att vara kyrka har präglat mig och ibland har den skavt i mina svenskkyrkliga sammanhang som vuxen. Men här i Abuja, med vänner från en världsvid kyrka, känner jag att jag får energi och ett tillsammansskap i längtan och strävan efter rättvisa, fred och försoning.
I Nigeria fick jag möta delar av en världsvid kyrka, som bär både sår och en vilja att låta tron och Kristi kärlek genomsyra det egna och det gemensamma livet, vår värld. Här känner jag mig hemma och glad över att Svenska kyrkan finns i så många relationer och att vi hör ihop. Kristi kärlek utmanar oss att fortsätta konkretisera det här tillsammansskapet i världen. Jag frågar mig hur barn som är i Den försvunna diamanten-åldern får med sig känslan och vetskapen om att kyrkan är världsvid och kallad att verka i världen? Kanske kan det vara genom att möta en deltagare från programmet i Ung i den världsvida kyrkan? Kanske är det genom att någon från Svenska kyrkans partnerkyrkor kommer och delar vardag med oss under några månader, eller genom att få veta mer om och engagera sig i Svenska kyrkans internationella arbete.
På AACC:s hemsida kan du läsa mer om vad som hände under generalförsamlingen och fattade beslut. Bland annat valdes Rt Rev Lydia Neshangwe från presbyterianska kyrkan i Zimbabwe till ny ordförande och en ny kampanj om att stoppa könsbaserat våld lanserades.
Lisa Fröberg,
Ekumenikhandläggare på kyrkokansliet, Uppsala
