Sista programpunkten för dagen blev från Faith for Earth – ett initiativ under UNEP (Förenta nationernas miljöprogram) som samlar religioner från hela världen i en gemensam övertygelse – att vi kan arbeta för miljö och hållbar utveckling genom kraften från tron.

Med på scen var Stockholm stift biskop Andreas Holmberg, han utgjorde en panel tillsammans med Karenna Gore (Center for Earth Ethics), Yonatan Neril (Interfaith Centre for Sustainable Development) samt Shahin Ashraf (Islamic Relief Worldwide) under ledning av moderator Esther Flores-Sedman. Tillsammans diskuterade de hur religiösa ledare och troende människor från alla religioner kan göra skillnad, arbeta för miljöfrågor och klimat. Biskop Andreas Holmberg argumenterade för att vi behöver nya berättelser och poängterade att kyrkan har berättat historier i många hundra år – och nu behöver vi nya sådana, nya visioner om hur ett liv kan se ut när vi lever ett mer hållbart liv. Och att vi inte får glömma bort den andliga eller existentiella hållbarheten när vi pratar om hållbar utveckling.

Budskapet från panelen var samstämmig – att det finns ett tomrum som ingen annan kan fylla. Vi kan prata om ny teknik och solpaneler och så vidare hur länge vi vill – men pratar vi inte också om existentiella frågor med tron som drivkraft kan vi inte fylla det där tomrummet.

Jag vill koppla samman mitt tidigare inlägg om ekonomi bortom BNP och fritt kvälls-spekulera runt vilken del t.ex. Svenska kyrkan skulle kunna ha om vi räknade värde bortom kronor och ören. I ett helt nytt system där både fysisk och existentiell hälsa räknas in, där känslan av gemenskap och social trygghet värderades lika högt som låt oss säga ett lands export av bilar – hur skulle det vara? Vad skulle det betyda?