Egentligen tror jag inte att Stockholm+50 kommer att landa hos mig riktigt förrän om några dagar, men jag ska göra ett försök att sammanfatta alla spretande tankar och upplevelser. Två dagar med sammanlagt över 12 timmars effektiv tid i olika event, mer kaffe och mackor än vad som absolut kan vara nyttigt så rasslar allt runt i huvudet. Så jag passar på att presentera mina två vapendragare i detta: Wilma Hvirvfel från Svenska kyrkans Unga samt medlem i Biskopens råd i Luleå stift och Åsa Wiik Sandlund, stiftspedagog, Luleå stift.

Vi sprang mycket på olika håll, men samlades då och då för att utbyta tankar om de seminarier vi varit på. Under den andra och sista dagen samlades vi mitt mellan två event för att försöka sammanfatta våra dagar. Jag frågade dem båda vad som varit mest minnesvärt.

Åsa nämner snabbt ett seminarium där en kvinna som vi inte fick med namnet på sa att hon arbetar för att stoppa klimatförändringar eftersom hon redan bär på sina döttrar och deras barn inom sig. Wilma i sin tur nämner Noura Berrouba som arbetar på Utrikesdepartementet och sitter i Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationers styrelse som kraftfullt hade meddelat sittande panel med bl.a. Sveriges miljöminister Annika Strandhäll och f.d. statsminister Stefan Lövfén att – ”Step up or step down”!

Åsa berättar vidare om att hon kommer att minnas den gudstjänst vi båda var på för utdöda arter och Reverend Fletcher Harpers ord ”Finns det någonstans i kristen tro att det är okej att förstöra skapelsen? Finns det i någon religion någonstans – att det är okej?” (Se Minnesgudstjänst för utdöda arter Memorial service for extinct species – Svenska kyrkan Stockholms stift från 51:20)

Själv slogs jag av känslan av total fantasilöshet på konferensen – trots alla briljanta människor på plats. Hur vad alla sa tillslut bara blev en och samma sak, samma ord, samma ”vi måste göra si och så för att nå hit och dit”. De enda som jag såg som bidrog till faktisk autenticitet var unga personer och representanter för urfolk världen över. Jag kan inte förstå hur Sverige som värd lät det här tillfället glida oss ur händerna att blåsa energi in i arbetet med Agenda 2030 och på riktigt lyfta fram alla aspekter av hållbar utveckling – prata om vad vi misslyckas med, varför och hur vi ska omsätta allt i praktiken. Vi behöver inte fler löften, inte vänta på bättre teknik och vi behöver absolut inte slätstrukna evenemang som inte på något sätt hedrar sin historia.

Jag frågade Wilma om hur hon och hennes vänner som tillhör den yngre generationen som ska ta över allt det här sen ser på klimatkrisen och hon berättade för mig att många av dem har fått titta på filmer, dokumentärer och liknande i skolan om miljökriser sedan de var barn och att det har varit tungt. Att det är vanligt att unga idag inte ens vill skaffa barn in i den här världen som den ser ut idag eftersom de har svårt att se en framtid.

Jag frågade henne också om hon tror att den så kallade vuxenvärlden förstår vad barn och unga faktiskt känner inför klimatkrisen. Vilket hon svarade att – ”Nej, det tror jag faktiskt inte”.

Step up or step down.