Min femte dag i Stockholm och idag lärde jag mig hur jag ska använda hotellduschen utan att varken bli skållad eller förfrusen. Alltid nåt tänkte jag och klev ut på gatorna i riktning mot Djurgården, där alla dagens aktiviteter skulle äga rum.
Tipping points är ett uttryck för just den punkten där något går över en gräns till att bli något annat, litegrann som ”a point of no return” eller droppen som får bägaren att rinna över. Inom klimatvetenskap använder man uttrycket för att förklara just detta – när t.ex. så mycket is har smält att det inte går att vända på processen. På svenska använder vi uttrycket ”tröskeleffekt” Tröskeleffekter kan få system att kollapsa | Tidningen Extrakt
Aktuellt är skogsavverkningen i Amazonas, en regnskog som har avverkats mycket intensivt, så pass att området nu emitterar mer koldioxid än det binder. Området kan enligt forskare vara på väg att nå denna tipping point där Amazonas helt enkelt slutar vara regnskog – och vi kan inte göra någonting för att stoppa det. Läs mer om det här: Amazon Rain Forest Nears Dangerous ’Tipping Point’ – Scientific American
Mitt första stopp var – vad ska man kalla det, ett konstverk, en installation, en maskin och en kommentar på världsläget med namnet just Tipping point. Konstnärsduon Bigert och Bergström kallar det för ett multikonstverk som ”ska visualisera de komplexa interaktionerna mellan å ena sidan våra beslut idag och andra sidan livsvillkor och klimatförändringar i framtiden”
Konstverket återfinns i Galärparken på Djurgården som jag först hade sjukt svårt att hitta, men till slut kommer jag fram till en hangarliknande byggnad som känns liksom övergiven mitt i staden. Verket visas varje heltimme då det kräver förberedelser att få igång.
Verket består av ett flertal armar med olika plattformar där personer satt och blev som en del av konstverket – som i sin tur blev mer än en skulptur, det blev som även en performance. På en plattform fanns vädret – en snurrande sol, snö som sprutade ut lite då och då och ibland ett öronbedövande oväsen i form av åska. På en annan plattform massor av flaggor och en person som verkade snurra in sig i flaggorna, fastna, frysa och ha det lite allmänt jobbigt, en annan bestod av en liten skog och en person som verkade vara på utflykt med karta – men ingenstans att röra sig. På plattformen högst upp satt en person i labbrock och mätutrustning – som om de skådade ut i världsrymden. Ett isberg och en stor, svart kula var på två andra armar och verkade både vara basen och väga upp hela skulpturen.
Allt snurrade, vickade och lät på en och samma gång, som om konstnärerna ville visa oss allt som behöver hållas i jämvikt samtidigt för planeten, för naturen och för människan på en och samma gång. Personen på den lilla jordplätten verkade hålla koll på situationen samtidigt som hon var ensam och vilsen. Jag väntade på att allt skulle rasa samman – som en tipping pont, men det gjorde det inte, och känslan av att stå i den stora hangaren med den här jätten framför sig, vinglandes och skramlandes blev att mänskligheten lyckas hålla samman allt – än så länge, men balansen är mycket skör. Och vi är många länder, men som människor ganska ensamma.
I samband med att konstverket ställs ut hålls seminarier på Liljevalchs konstmuseum, dagens skulle handla om positiva Tipping points, vilket kan betyda t.ex. när solpaneler blir billigare än kolkraft, vad händer då etc. Panelen bestod bland annat av forskare och experter på energi. Diskussionen började om det redan är försent, kan vi rädda klimatet? Panelen var försiktigt positiv – men faktum kvarstår att vi faktiskt inte vet när vi når dessa tipping points i klimatsystemet. Vi vet att de finns och kommer att hända om vi kvarstår på den väg vi är på, men vi vet inte exakt hur snabbt de kommer. Vi kanske redan har släppt ut det där tonnet koldioxid som får en avgörande tipping point att hända.
Prof. Joyeeta Gupta, bland annat ”Professor of environment and development in the global south” på Amsterdam Institute använde tobaksindustrin och cigaretter som ett exempel på ett arbete som kan liknas med klimatarbetet. Tobaksindustrin ville få rökning att se ut som något lyxigt och till och med hälsosamt – sedan började forskningsrapporter trilla in om cigaretternas skadlighet – vilket motarbetades intensivt av företagen. Men till slut blev forskningen så tydlig och trycket så hårt att rökning började förbjudas – idag är det i globala nord mer vanligt att man inte röker – det ses allmänt som inte accepterat av samhället eftersom det nådde en tipping point.
Däremot – tillägger Joyeeta, så försvann inte cigaretterna. De flyttade till globala syd, där tobaksbolagen nu gör reklam för rökning som något lyxigt. Likadant är det med konsumtion – vi flyttar problemen från det globala nord till syd – klappar oss på axeln för låga utsläpp hemma – när de bara flyttat någon annanstans – till områden där man är för fattig för att protestera. När vi arbetar med hållbarhetsfrågor har vi i väst/det globala nord en fixering på ny teknik, förbättra material – utan att tänka på att inkludera rättviseaspekter i den handel som redan pågår. Vi kan inte flytta runt problemen – vi måste fokusera på att ALLA ska kunna utvecklas på ett hållbart sätt.
Även om diskussionen mest handlade om allt som var åt fanders istället för att fokusera på positiva tipping points så tar jag med mig att även om den där nya tekniken verkar sjukt kul att jobba med så handlar nästan allt om grunden – använda resurser så smart som möjligt och alltid inkludera den sociala och rättvise-aspekten. Dessutom – alltid komma ihåg att vara ödmjuk inför det faktum att vi nu här i Sverige väljer att sätta upp solpaneler samtidigt när de som utsätts för klimatförändringarnas effekter idag kämpar för att sätta mat på bordet.
Sista stoppet gick till Nordiska Museet där de nu har en utställning om Arktis – det finns ingen officiell definition av var gränserna för Arktis går, men det är i Sverige numer accepterat att det svenska Arktis innefattar Norrbottens län och Västerbottens län, vilket gör att hela Luleå stift befinner sig i Arktis. I Arktis är tipping points mycket aktuellt då klimatförändringar går snabbast vid polerna. Senaste rapporterna från Arktis pekar på att uppvärmningen går dubbelt till tre gånger snabbare.
Jag fastnade länge framför denna installation av jorden som en boll av kolbitar, med diamanter på polen, den stora och varma solen – kall måne och de glittrande stjärnorna ovanför. Jag ska inte breda ut mig om analyser, den var bara så väldigt vacker och sorglig på samma gång.
Livet som det ser ut i Arktis är hotat, naturens nya beteenden sätter stor press på de människor och djur som lever av och med naturen i Arktis.
Ett av huvudbudskapen från de representanter från urfolk runt om i världen på Stockholm+50 var – lär från oss -vi är naturen, och vi lider. Budskapet gick rakt förbi allt annat på konferensen och påminde mig om hur mycket människor verkar vilja förneka att de är av jorden, ett med skapelsen och att själva orsaken att vi kan äta och leva är allt vi får från jorden. Kanske det blir så när vi i det globala nord jobbar och går på en affär och köper mat i plastpåsar istället för att så ett frö och skörda.
Avslutar med ett vist råd från ett urfolk:
