Klimathubben på Sergels torg arrangerad som ett associerat event till Stockholm+50 av organisationen ”We don´t have time” har producerat säkert över 70 timmar högkvalitativt material under veckan och har kunnat räknat in otroliga 25 miljoner tittare från hela världen. En nästan sinnesjuk stor insats för att kommunicera vad som behövs göras, var vi kan hitta hopp, utbilda och lyfta hela klimatdiskussionen till nya höjder och sätta press på makthavare av olika slag. Hatten av helt enkelt.
På senare tid har kommunikation börjat bli en del av hållbarhetsarbetet – så pass att hållbarhet och kommunikationsavdelningar slås ihop på sina ställen och att personer börjat få chefstjänster som inkluderar båda områdena. Det är är inte helt odebatterat då gränserna för vad som blir greenwashing ibland kan vara tunna till att kommunicera vad som faktiskt görs, samtidigt är kommunikation också en del av att lära andra, sprida ideér och få feedback. Kommunikation och hållbarhetsarbete går hand i hand men måste vägas noggrant mot varandra om i vilket syfte vi kommunicerar.
Under dagarna på Stockholm+50 blev det intressant för mig hur de olika organisationerna kommunicerade under eventen – även om jag inte är utbildad inom området så är jag en mottagare med ett särskilt intresse. Oftast upplevde jag att organisatören inte frågat sig själv – vad vill vi förmedla, vad vill vi ska ha hänt efter seminariet är slut? Resultatet blev ofta att fyra-fem personer satt på scenen och pratade i några minuter var – rakt ut i luften en beskrivande text om intentionerna från just deras organisation, ibland t.o.m. innantill från ett papper. Sen kanske en fråga från moderatorn och sen slut. Oftast fann jag mig själv på samma ställe i huvudet efteråt som innan.
Det här blev särskilt tydligt under ett event med WWF – som organisation har de arbetat länge med kommunikation på ett sätt så att alla ska kunna förstå och ta till sig vad som händer med miljö och djur. Naturskyddsföreningen och KRAV är andra org. som också länge haft duktiga kommunikatörer. Under WWF:s seminarium användes bilder som alla kan förstå och ett budskap som var tydligt -så här är det, det här vill vi och det här händer om vi inte gör nåt. Nu är Stockholm+50 inte ett populärvetenskapligt forum – men vad är syftet med att ta upp allas tid och göra ett seminarium om man inte vill något annat än att sitta och läsa från ett papper?
Kommunikation i olika former är en nyckel till att ta oss från ett ”mindset” till ett annat, ju mer vi pratar om något – desto mer normaliseras det. Hade vi som land pantat burkar i den omfattning vi gör om vi inte flyttat det från ”Bara de som måste pantar burkar” till ”Panta mera”? Samma sorts förflyttning har pågått ett tag inom vegetarisk mat och ju mer det växer – ju mer når vi dessa positiva tipping points som tar oss mot en ny riktning.
Därför brukar jag själv inkludera i föreläsningar av olika slag – att även om vi kanske inte kan göra så väldigt mycket som en enda person för att främja hållbar utveckling, så kan vi göra en väldigt kraftfull sak – prata om det. Prata om klimat, miljö, ny teknik, rättvisa och existentiell hållbarhet och så vidare – för det sätter igång saker långt bortom vad som kanske känns för tillfället. Det är i alla fall jag helt övertygad om.
