I tisdags beslutades andra etappen av färdplanen för klimatet! Det sker i samma andetag som nationellt klimatmöte med luckor i representationen och FN-möte med svårigheter att enas i gemensamma krafttag för att möta klimatkrisen. På hemmaplan väntar vandring för att släppa taget om det ohållbara.
I tisdags 13 juni antog kyrkostyrelsen andra etappen av färdplan för klimatet!!! Så många kollegor har varit med och bidragit på olika sätt för att det skulle vara möjligt; med målskrivningar, förankring, remissvar, förslag på åtgärder med mera. Så många församlingar har varit med i förankringen genom erfarenheter från första etappen och en stark drivkraft att göra mer. Alla era olika kompetenser har varit ovärderliga i detta arbete – tillsammans är grejen!
Jag påbörjar detta inlägg på tåget mellan Bonn och Uppsala efter en vecka på FN:s förberedande klimatmöte inför COP28 och reflekterar över hur viktigt det är att komma till konkreta beslut. Det blir inte alltid som en själv vill – det finns alltid olika perspektiv och prioriteringar – men att inte kunna nå ett beslut i det klimatnödläge vi lever i har vi inte tid med. Då känner jag mig extra stolt över vår kyrka och att kyrkostyrelsen har vågat fatta detta beslut!
I fredags bjöd regeringen in till ett nationellt klimatmöte. I inbjudan till mötet skriver regeringen att mötet ska handla om hur klimatmålen ska nås – inte om. Det är bra! Ungdomsrörelser och även flera organisationer från civilsamhället har ställt sig frågande till varför de inte bjudits in till regeringens klimatmöte. Det saknas dessutom helt samisk representation trots att urfolket redan är starkt drabbade av klimatförändringarnas konsekvenser och att den ”gröna omställningens” lösningar i norra Sverige riskerar att försvåra och tränga undan det samiska folkets näringar ytterligare. Svenska kyrkan hoppas att regeringen skapar fler tillfällen till dialog och säkerställer en bred inkluderande process, som krävs för en långsiktig, rättvis och jämställd klimatomställning. Alla måste med för att omställningen ska vara möjlig.
Om det på hög nivå finns motgångar så blir jag desto gladare av att Svenska kyrkan har en rörelse för bättre klimat i församlingslivet. I sommar tar jag på mig kängorna och vandrar varsamt på jorden och liksom Pilgrim’s walk for future som en del av det nödvändiga uppbrottet från höghastighetssamhället. Hur ger vi varandra mod att släppa taget om de levnadssätt som orsakar kriserna och börja gå i riktning mot det som är hållbart, heligt och hemma?
Maria Löfgren Gernes, koordinator för klimatprogrammet i Svenska kyrkan