Taikon var ett skällsord i min barndom. Vi visste inte vad det betydde, det hade på okända vägar letat sig in i ordförrådet av lättare svordomar och motsvarade ungefär dagens miffo eller pucko. Vi var för unga för att förstå något om den politiska arena där Katarina Taikon gjorde sig ett namn och för gamla för att uppleva när berättelserna om Katitzi letade sig in bland astridlindgrenfigurerna i folkhemmets läshörna. Men om någon var dum i huvudet kunde man alltid dra till med Ditt j-a taikon. Vi skrev in oss i föraktets historia utan att ha en aning om det.
Katarina Taikons självlysande gestalt, glödande engagemang och självförbrännande liv porträtteras starkt och levande i dokumentären Taikon av Gellert Tamas och Lawen Mohtad från 2015. Född i ett tält utanför Örebro, moderlös vid 9 månaders ålder, och uppvuxen i Sverige i romskt utanförskap giftes hon bort som 13-åring. Ett par år senare flydde hon ur tvångsgiftet och gav sig av till Stockholm för att skapa sig ett annat liv. Att hon lyckades berodde både på hennes egen starka drivkraft och begåvning och på det svenska samhälle som kunde erbjuda henne en annan livsväg när hon väl tagit sig förbi alla de hinder som uppväxtens patriarkala kultur och det svenska samhällets fördomar ställde henne inför. 16 år gammal fick hon huvudrollen i kortfilmen Uppbrott av Arne Sucksdorff. 26 år gammal tog hon igen missad skolgång på folkhögskola. När hon väl etablerat sig återvände hon med en politisk agenda till sitt romska ursprung. Hennes hem blev på gott och ont aktivistborg. Hon låg på hos Olof Palme om att förbättra romernas situation och låta fler flytta hit. Hon träffade Martin Luther King. Och hon deklarerade med samma patos och auktoritet som denne: ”Ni vet! Och ingen ska säga till mig att ni inte vet att dessa människor är förföljda på grund av sin härkomst. Det är er plikt att begripa det!”
Det finns en nyckelscen i dokumentären som sätter ljuset på den kombination av egen drivkraft och samhälle som öppnade dörrarna för Katarina Taikon. Den är återberättad av hennes syster Rosa som gick bort i fjol. De botaniserar tillsammans på biblioteket när Katarina entusiastiskt och förbluffad löser högt ur en bok hon funnit: ”Rosa, vet du vad det står i den här boken? Det står att alla har rätt till bostad, arbete och utbildning”. Hon hade funnit FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna i ett svenskt folkbibliotek och kunde inleda kampen för att svenska romer skulle räknas till det svenska folket.