Jag kan inte spela lyra och hela vårvintern har jag varit förkyld och hostig, så sången har det blivit lite sådär med. Men jag vet en liten pojke som tycker oerhört mycket om xylofonen som finns på öppna förskolan. Om han kommer åt den så spelar han gärna varje vecka. Tålmodigt och försiktigt, tvärtemot vad man kan tro om en sprallig kille i hans ålder, bankar han på en glatt färgad tonstav i taget och lyssnar allvarligt till klangen. Allra bäst gillar han att spela på xylofonen när den befinner sig i kyrkan, gärna medan kantorn spelar en helt annan melodi på den mäktiga orgeln. Bank, bank, bank, ton för ton och jag tänker alltid att sådär fint skulle det aldrig låta om jag bankade på en xylofon i rymlig akustik. För inom barnen bor en särskild sorts lovsång, en som är färgad klart gul, grön, röd och orange, och blå förstås, och som är helt obekymrad om ifall barnet egentligen behärskar något instrument eller vilket mönster melodin följer. Vi borde alla försöka få fatt i det där barnet inom oss lite oftare, strunta i om vi är hostiga, sjunga av hjärtans lust och spela lyra fast vi inte kan.
”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.”
Johan Bremer
Johan skriver:
När Martin Luther på 1500-talet brottades med sig själv och Gud så var hans stora fråga: ”Finns det en nådig Gud?” – alltså kan Gud förlåta mig.
Han var inte ensam om att leva med den yttersta domen framför ögonen. Det räcker med att titta på medeltida altarskåp och se deras ofta hemska domsscener för att förstå att tanken på domen skapade ångest.
Jag tror inte att Luthers fråga är vår tids fråga. Det jag oftast möter är inte rädslan för att Gud ska döma mig, frågan som står i fokus är: ”Finns du Gud?”
Vår tids syn på universum och livet kan göra oss väldigt ensamma. Finns det något mer än det jag kan se? Finns det någon eller något som håller samman tillvaron?
Det var sådana frågar jag själv bar på när jag som ung vuxen blickade upp mot den mörka stjärnhimlen. Så kom den där natten, som var varm men ändå alldeles klar. En försommarnatt i en skogsdunge i dalarna och plötsligt var inte rymden tom.
Jag kommer aldrig att kunna förklara, men plötsligt visste jag utan att kunna förstå att hela världen hör ihop och den som håller samman allt är Gud. Senare har förstått att jag är långt ifrån ensam om att upplevt detta. Det bevisar ingenting, men för mig är det en av de viktigaste stunderna i mitt liv.
Inte förrän man har ställts inför något i sanning hopplöst vet man vad hoppfullhet egentligen är. En gammal man satte ord på det för mig för en tid sedan, när han sade:
”Det sägs att det sista som överger en är hoppet, men det är det inte alls, det är humorn.”
För hoppet hade han gett upp sedan länge, när cancern spred sig och läkarna började se sådär allvarligt viktiga ut. Men humorn hade han ännu med sig.
Det är något lite glidande med hopp, något lite svårfångat. Man kan inte ta på hoppet, inte skriva ned det och visa upp det, och vad är det egentligen man hoppas på?
För mannens del var det livet, och det fanns inte längre något hopp där, han skulle dö och så var det med det. Men han behövde ju inte sluta leva för det, menade han, och ett sätt för honom att leva som den han alltid varit var att behålla humorn, också inför det svåraste av allt, att skiljas från de älskade. Jag frågade honom om han inte hade något annat hopp. Evighetshopp, hopp om att livet blir annorlunda men forsätter på andra sidan döden?
”Den som lever får se”, svarade han och hans ögon glittrade.
Det var då jag insåg det, att det han sagt var så väldigt sant och så väldigt otillräckligt på samma gång. För ett glitter som hans, det går bara att finna i ögonen hos någon som absolut inte har slutat hoppas.
Jag kommer aldrig att bli någon fullkomlig människa. Jag kommer aldrig att kunna förtjäna all den förlåtelse och de nya chanser som ett människoliv behöver för att vara möjligt. Det enda jag kan hoppas på är att psalmisten har rätt. Gud älskar den som hoppas på Guds nåd.
Ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Johan Bremer
Johan skriver:
”Är det verkligen fred vi vill ha?” – så sjunger Björn Afzelius i en nu ganska gammal sång. Det är en relevant fråga med tanke på hur världen ser ut. Senast igår skedde en stor kidnappning genomförd av terrorgruppen Boko Haram. Mellanöstern, Syrien och Irak är i ständig upplösning – ett utdraget krigande som aldrig verkar ta slut.
Är det verkligen fred den här världen vill ha? Och hur är det med mitt eget liv? Vill jag ha fred?
Ibland är det så bekvämt att odla sina oförätter, att hålla fast vid gamla konflikter. För vill jag ha fred så kostar det på. Det är än en gång det där med fölåtelse och kärlek som har kommit fram i flera texter under fastan. Att älska och förlåta kräver att jag arbetar med mig själv, det samma gäller om jag vill ha fred – inte bara allmänt långt borta utan i mitt eget liv, här och nu.
Så är det verkligen fred vi vill ha? Afzelius fråga är utmanande.
Men vi har en förebild i honom som kallas fredens konung, Jesus. Och Paulus sammanfattar hans liv med orden: ”att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.”
Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Jenny Holmberg
Jenny skriver:
Ibland möter jag människor som är rädda för döden. För vart de ska komma, när livet är över och ingen kan berätta vad som ska hända nu. Blir allt svart? Utraderas vi helt? Kommer vi någon annanstans? Kommer vi att få betala för livets alla misstag? Finns himlen? Funderar gör vi alla. Men dem jag tänker på nu, det är just de människor som av sina tankar blir skrämda. Och visst kan det vara skrämmande att lämna allt känt, att inte kunna ge sina barn, föräldrar, syskon, vänner, älskade en godnattkram mer. Att oroa sig föra att bli bortglömd, som om man aldrig funnits, eller att människor ska minnas en för mycket och sörja för stort. Det är svårt att veta hur man ska trösta en rädd människa. För även om jag vet vad jag tror på och kan berätta om det evighetshopp som får mitt hjärta att sjunga, så kan jag ju inte lova. Jag är ju troende, och att vara troende är per definition att inte vara vetande. Men så mötte jag en mycket klok kvinna, präst i vår fina kyrka och lärare i själavård på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, där alla blivande präster, diakoner, musiker och pedagoger utbildas. Cia Wadstein gav mig de ord som är min allra bästa tröst till varje person som oroar sig för döden. Hon sade:
”Jag har mött många som är rädda för vart de ska komma efter döden. Men inte en enda som minns var de var innan de föddes och som fruktar den tillvaron.”
Jag tror på en evighet som vi tillhör oavsett var vi finns, på den här sidan döden eller på den andra. Och ingenting skrämmande minns jag av min tillvaro innan det här livet, så jag tror att det blir lika tryggt på den andra sidan, vad som än händer där.
För Gud finns före allting och allting hålls samman i Gud.
Då sade Maria: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare.
Johan Bremer
Johan skriver:
Kommer du ihåg Ronja? Ronja Rövardotter när hon rusar genom skogen där marken är täckt med vitsippor. När hon springer över marken så ropar hon ut sitt vårskrik – i ren glädje över att våren har kommit.
Jag tänker på den bilden när jag läser Marias Lovsång, för det är inledningen till den som är dagens text.
Mitt i fastan kommer en dag som handlar om det nya livet, om Maria som får reda på att hon ska föda ett barn som är hennes och Guds. Hon är en tonårsflicka och det budskap hon får från ängeln Gabriel måste vända upp och ner på hela hennes liv.
Hon skulle kunnat fastna i det omöjliga, men istället gör hon som Ronja och upphäver ett glädjetjut över livet – hon jublar över Gud, sin frälsare.
Livet går oftast i en ganska stadig lunk, åtminstone för mig. Det är en massa dagar som kommer och går och som i efterhand är svåra att skilja från varandra. Men så finns det också de stora dagarna. De stora dagarna av sorg och de stora dagarna av liv.
Idag vill jag tänka på livsdagarna – de som får mig att som Maria känna att livet är här och nu, starkt och verkligt. Då livet bubblar fram inom mig och jag känner mig som ett med hela skapelsen. För mig är våren en tid då livsglädjen lättare kommer till mig. Att känna doften av varm jord i näsborrarna, att höra Gröngölingens alldeles egna vårtjut – som ett glädjeskratt mellan trädstammarna.
Då känner jag som Maria att jag jublar över Gud min frälsare, att jag jublar över att vara en levande människa.
Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.
Jenny Holmberg
Jenny skriver:
Åh, jag önskar att det räckte. Att tron kunde göra människor friska. Det kan den inte.
Jag vet att jag kanske retar upp någon av mina kristna bröder eller systrar nu, för det sägs ju att somliga av oss har fått helandets gåva och Gud är Gud, alltid större. Så allt är möjligt. Men missförstå mig rätt. Jag tror verkligen på det och gläds lika mycket som någon annan när någon blir frisk genom ett mirakel. Men att helt och fullt tro på att bara jag tror tillräckligt starkt så blir jag eller den jag ber för frisk, det är så farligt. Din tro räcker, om den så är liten som ett senapskorn, om den så består i att du gärna vill tro. Man får inte belöningar i proportion till hur mycket man tror och ingen har en mätare som kan sättas på människors hjärtan för att känna av vad som verkligen finns där inne. Om jag ber om att få bli frisk men ingenting händer så beror det inte på att min tro är fel eller för svag.
Det betyder inte att vi ska sluta be för varandra, eller att vi ska sluta tro på att allt är möjligt. För inte ens Jesus tycks ha riktigt rett ut vad som är möjligt, vad som är okej och vad som inte är det. Kvinnan i texten ovan, som får helande för sin dotter, vill Jesus först gå ifrån. Hon är från Kanaan, inte jude, och han har ju kommit för att rädda judarna och inga andra. Men så ändrar sig Jesus när han lyssnat till hennes argument. Och räddningen blir möjligt också för henne.
Vem som får bli frisk och vem som måste vara sjuk, som kanske till och med måste dö av sin sjukdom, det kan vi inte rå över. Jag skulle gärna vilja lova annorlunda, men måste själv, i min egen kropp, leva med den sanningen. Den brittiske skådespelaren Stephen Fry, som är övertygad ateist, har sagt att om han en gång står inför Gud så ska han fråga honom hur i h*vete Han har kunnat ta sig rätten att låta miljontals oskyldiga barn svälta ihjäl. Kanske kommer jag, den övertygade prästen, själv att ställa samma fråga, möjligen med undantag för svordomen.
Sjukdom, död, fattigdom, hunger, orättvisa, livets villkor förblir mysterier för oss. Men en dag ska allt vara uppenbarat.
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.
