Käre Johan!

And so, the end is near…

Jag kan faktiskt se dig framför mig, sjungandes som Sinatra. Idag egentligen inte om slutet utan om den fantastiska fortsättningen. Men det är ju så märkvärdigt med vår tro och vårt hopp att det ena förutsätter det andra. Nu har vi gått genom hela fastans allvar tillsammans, genom stilla veckans uppbyggnad inför crescendot, genom långfredagens mörker och påskaftonens frågor. Från slutet, till början. Vi skriver det sista inlägget i vår fasteblogg 2021, lägger ifrån oss pennorna och lyfter blicken mot ljuset. Går ut i våren. Ser efter vad livet erbjuder i gåva härnäst.

Det har varit fint att få lyfta upp mina egna tankar om fastans olika ämnen i ljuset, få syn på dem, och låta dem vara i dialog med andra tankar. Tankar om Gud kan växa i mötet med en annan, teologi kan bli större i samspel. Vi är två präster som jobbar sida vid sida, dag ut och dag in med prästers olika uppgifter i en församling på landsbygden och det är lätt gjort att vi glömmer att reflektera djupare, fortsätta att utvecklas, man har ju så fullt upp med vardagen. Så därför är jag tacksam för dessa fyrtio dagar av brevväxling. De har skickat med mig tankar som kommer att fortsätta växa och utvecklas.

Nu är Jesus uppstånden! Det är svårt att våga tro det, för människorna runt om honom. I mörkret fanns inget hopp, långfredagen och lördagen passerade, men idag är det påskdagen och graven är tom!

Att våga tro att slutet inte är ett slut är något av det viktigaste och kanske svåraste i ett människoliv. I fredags skrev jag om hur livet innehåller många långfredagar, många personliga sådana, där mitt eget mörker tycks vara utan gräns. Men lika många påskdagar innehåller förstås livet. De är inte alltid lika tydligt utmärkta, de är kanske inte en särskild dag då man plötsligt hoppar ur sängen och ropar Halleluja, de är kanske mer av en kraft inom oss som långsamt, steg för steg, tar tillbaka livet och ljuset. I backspegeln syns kanske påskdagarna enklast: aha, där började det, där började jag förstå att också detta ska ha sin ände.

Tack för alla dessa dagar av mörker och ljus! Tack för delad gemenskap och delad tro! Mot en ljusnande framtid!

Jesus är uppstånden!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Jenny

Mark 16:9-14

När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten visade han sig först för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner.

Hon gav sig i väg och berättade det för dem som varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät.

När de fick höra att han levde och att hon hade sett honom trodde de inte på det.

Därefter visade han sig i annan skepnad för två av dem medan de var på väg ut på landet.

Också de gick bort och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda.

Sedan visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden.

Kära Jenny!

Långfredagar, då vi bär livets sårigheter in på våra bara kroppar, har vi alla i våra liv. Ibland möter jag människor som påstår att de aldrig haft några svårigheter. Jag måste erkänna att jag inte tror på dem. Kanske är svårigheterna så stora att de inte vågar eller kan se dem, men långfredagar finns i alla människors liv – för så är det att vara människa. Vi görs medvetna om livets motgångar både personligt och som en del av en större värld. Långfredagar kan vi bara genomleva, bara längta efter att jag återigen kan ana en strimma av ljus och att mörkret har ett slut.

Vilken vacker och samtidigt så grymt verklig text att rista i en vigselring: This too shall pass. Det kan bara göras av en människa som vet att både långfredagen, men också påskdagen finns.

Idag är det påskafton, den mest stilla av stilla dagar. Inte minst i år då huset inte fylls av släktingar eller vänner. En mellandag i ordets sannaste bemärkelse.

De verkligt svåra långfredagarna är inte så många i de flesta människors liv, och likadant är det med påskdagarna: de där dagarna då ljuset och livet är så bländande att ingenting annat finns än stunden och nuet. Men påskaftnar har åtminstone jag många i mitt liv. De dagarna som är mellan, de dagarna som inte har någon tydlig färg utan går i olika toner av grått eller brunt, så som naturen gör nu innan löven färgar världen grön.

Påskaftnar är väntans dagar, påskaftnar är längtans dagar. Efter att konturerna ska bli tydliga, att det oväntade ännu kan ske, att livet ska bli närvarande igen.

I mycket liten skala ska jag och delar av min familj gå upp till kyrkan ikväll. Tillsammans med en av våra kantorer ska vi försöka förmedla något av påsknattens under.

Det jag älskar med påsknatten är att den så försiktig, den börjar i tystnad och mörker och bara långsamt fylls kyrkorummet med ljus. Så är det med de stora stunderna också i mitt liv. Det är inte blixt och åska utan ljus som först knappt märkbart och stilla börjar lysa i mörkret.

För så är livet, i vart fall för mig. Jag räds livets långfredagar, men vet att jag måste möta också dem. Dagar av sorg, av sjukdom, av död – allt det lidande som jag vet att ingen av oss i längden kan undkomma. Men som munken skrev i sin ring; också detta skall passera.

För jag längtar och hoppas på livets påskdagar. Då livet är totalt levande, och hoppet om ett liv efter döden ger mig också mera liv nu. Jag fick tidigt möta döden när min mamma dog när jag precis blivit tonåring. Det var en långfredag som varade i flera år, men nu i efterhand är ljuset starkare än mörkret också i den erfarenheten. Det vore lätt att tro att en sådan upplevelse skulle gjort mig mer rädd för döden, konstigt nog är det faktiskt tvärtom.

Men nu är det påskafton, livets normaltillstånd. Dagen och dagarna mellan mörkret och ljuset, i det skymnings- eller gryningsland som är de flesta dagarna i mitt liv. Och tur är det! Jag tror inte vi orkar leva i varken långfredag eller påskdag för långa stunder i taget.

Imorgon är det påskdag. Och utan pukor eller trumpeter har vi nått slutpunkten för dessa 40 fastedagar och också slutpunkten för vår fasteblogg.

Tack Jenny för de här veckorna! Ibland har skrivandet gått lätt som en dans, andra dagar har det varit som någon hällt sirap över tangentbordet. Så är det väl också att vara människa, dagarna är olika, både ljusa, mörka och så de lite diffusa grå.

Men nu är det påsk! Kristus är uppstånden! Ljuset är starkare än mörkret! För mig, för dig, för hela vår värld, för människor i alla tider.

I hopp om livet och ljuset!

Johan

Markusevangeliet 16:1-8

När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. Och de sade till varandra: »Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?« Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: »Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’« Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.

Käre Johan!

Jag har stått barfota i en sommarhage medan det blev höst. Det är inte så romantiskt att gå barfota i sommarhagar som det verkar när man läser Barnen i Bullerbyn, det är väl våra moderna fötter som aldrig blir sådär härdade mot rötter, stenar och stubbigt gräs som förr-i-tidens barns fötter blev. Jag minns att jag valde att gå barfota ut i den hagen för att det gjorde ont och för att jag hela mitt liv varit rädd för de många huggormar som också trivs bra i paradiset.

Jag stod där och allt inom mig var mörker, tystnad, ett hål. Till en början försökte jag ropa till Gud men jag hade ingen röst. Till sist bara stod jag där. Länge. Gud förblev tyst.

Livet, om vi har lyckan att få ett någorlunda långt, kommer att innehålla långfredagar. Både rent praktiskt, en fredag i påsk då vi vänder oss mer än någon annan dag mot korset och tar emot det oerhörda som sker där i våra sinnen. Men också mer metaforiskt, dagar då vi tar emot korsets budskap i våra egna liv, i våra egna kroppar.

Kriserna. Mörkret som inte ser ut att ha någon ände. Sorgen som sliter i oss tills vi knappt känner igen oss själva. De där dagarna som är bortom frestelserna, de dagarna som inte ens innehåller ånger, skam eller skuld mer, för att det gått för långt, för att vems fel någonting var inte ens spelar någon roll längre.

Jag är säker på att du också, Johan, har sådana dagar som du minns. Dagar barfota, utan skydd mot det du fruktar mest, i mörker.

Men eftersom både du och jag lever på, skriver fasteblogg och fortsätter att arbeta, älska och dansa så vet vi ju att också sådana dagar, de utan slut, de då mörkret kommer att vara för alltid, har sin ände.

Den före detta skogsmunken Björn Natthiko Lindeblad berättar att han ville ha en inskription i sin vigselring, en som inte var så romantisk, han skrev: This too shall pass.

Inget varar. Allt är förgängligt. Det är de dåliga nyheterna. Men även de goda.

Den här vintern har jag råkat ut för något som var orättvist och jag har inte sagt ett ord till mitt försvar. Det är nog första gången i livet som jag har prövat den vägen igenom en sådan svårighet. Visst vill vi slåss för vår rätt och vår heder med näbbar och klor? Men när man anar att ingen ändå kommer att lyssna, när vägvalen tydligt redan syns, då kanske det bästa är att bära sitt kors i tystnad? Det är ingenting jag rekommenderar egentligen, i grunden tycker jag att det är bra att stå upp för sig själv, även om ingen annan än en själv hör en. Men ibland är livet orättvist. Människor är orättvisa. Vi gör misstag och andra struntar egentligen i varför, vi tycker ibland om att döma varandra snabbt och hårt istället. Kanske kan det ibland vara vår egen enda räddning att vända ansiktet mot Gud, förlåta oss själva och ta emot Guds förlåtelse, bortom vad någon annan människa väljer att tycka om oss.

Idag är det långfredagen, en sådan långfredag som är objektivt en långfredag, alla håller med om det eftersom det står i almanackan. Några av oss står, oavsett hur trötta och darriga benen blir eftersom dagen är lång, vända mot korset. Andra lagar god mat och träffar (förhoppningsvis eftersom Coronaviruset härjar lika kraftfullt som någonsin) några få vänner att skåla med och önska glad påsk. Oavsett vilket så är dagen en dag som passerar. Sedan kommer kanske en ny, med ännu ett budskap.

Det är lätt att hoppa framåt i berättelsen. Bort från såren på fötterna i sommarhagen. Men jag stod där så länge att det blev höst. Det är inte ett kapitel i mitt liv att hoppa över, oavsett hur sorgsen det gör mig. Det är en viktig del av den jag är idag.

Och att stanna vid korset, låta långfredagen vara långfredagen utan facit som handlar om uppståndelse, är lika viktigt. Idag är dagen då mörkret inte har något slut. Annars vore vi inte de människor vi är idag.

I stilla allvar,

Jenny

Mark 15:33-38

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen.
Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Eloi, Eloi, lema sabachtani?’ (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).
Några som stod intill hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.”
En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.”
Med ett högt rop slutade Jesus att andas.
Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner.

Kära Jenny!

Jag har förstått att en bieffekt av Coronan är att hemmasnickrandet och fixandet har ökat enormt. Byggvaruhusen har varit välbesökta och handlandet via tradera och andra platser har skjutit i höjden. Vilken tur att du har en så händig fru! Här är det lite si och så med den biten även om jag häromdagen lagade den antika fotskrapan i prästgårdshallen. Vi har istället passat på att fylla hela källaren med möbler som vi inte behöver. Min frus pappa har flyttat från villan och allt som inte kunde följa med till lägenheten hamnade här. En slags omvänd fasta! Inte bara se vad jag inte behöver utan dessutom få en massa saker som inte behövs.

I dag är det torsdagen med det underliga namnet. När jag var liten trodde jag att den hade med färgen rosa att göra, men det är ju inte alls det som skärtorsdagen handlar om. Skär har med rening att göra och går tillbaka på gamla traditioner.

Skärtorsdagens mässa på kvällen brukar vara en av mina höjdpunkter under kyrkoåret. När jag läser orden: Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ”Ta detta, det är min kropp, då blir det som i det jag skrev i förra brevet. Orden blir som en öppning till en annan tid och plats. I tanken och fantasin är jag i den övre salen i stenhuset med lärjungarna.

Tro blir lätt något som har med bara tanken att göra, men när Jesus ska ta farväl av lärjungarna så gör han det genom en måltid. En måltid som i sig är laddad med innehåll, för det är ju den judiska påskmåltiden de firar. Men han vore inte Jesus om han inte gör något helt nytt av den gamla traditionen. Ta detta, det är min kropp! Nu handlar det om honom själv, om att han gör sig till gåva och bröd, för att världen och vi skall leva.

Tron kommer genom munnen, det är ett annat sätt att förstå nattvarden och skärtorsdagen. Tron är en del av hela kroppen, magen lika mycket som hjärnan.

För mig blir det något att vila i när tankarna ibland snurrar, att tron också är mat som sprider sig i hela min kropp.

Efter måltiden går berättelsen över i den stora ensamheten. Det som slår mig när jag läser evangelierna är hur ensam Jesus är den där natten mot det vi kallar långfredagen. Lärjungarna somnar, han blir utlämnad till soldaterna, en av hans närmaste förråder honom. Det som börjat med palmsöndagens folkskaror blir nu till sist bara Jesus, även om några få vågar stanna kvar till slutet på korset.

I dessa dagar passar Olov Hartmans ibland kärva texter, som denna som jag gärna avslutar detta brev med, från psalm 38:
För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.

Med önskan om ljus i mörkret

Johan

Käre Johan!

Min fru älskar att bygga. Vårt gårdshus har inte, som jag eventuellt önskade och drömde om, blivit ett gästhus med en trevligt sprakande brasa i centrum, utan en verkstad. Men jag kan ju se att det är en underbar verkstad som har växt fram under hennes händer, efter hennes egna idéer och hennes eget huvud, så jag kan inte riktigt vara så puttrig över detta som jag kanske skulle vilja. Det är också fantastiskt att se med vilken glädje hon ibland får chansen att visa upp sin verkstad för andra likasinnade (frun kan inte bidra med riktigt det mått av beundran som bygget egentligen förtjänar, det förstår jag ju). Likasinnade finns det många, har jag märkt, människor drömmer mycket om att bygga. Och om att ha en plats för byggande, där sågar, slipar och verktyg jag inte kan namnet på får plats och inte försvinner så fort man släppt taget om dem. Det är väl någonting med det där skapandet, det kan jag förstå mig på även om jag själv blir rätt uttråkad med en spikpistol och ett nät till en kaninbur om det är mitt enda sällskap en hel förmiddag. Mitt skapande sker ju här, i orden, att fästa svartfärgad text som tankar på vitt papper och för mig är det ovärderligt.

Det som är så förunderligt med verkstaden som vi numera har, min lilla familj och jag, är att den inte har kostat särskilt mycket. Jag har förstått att det finns fler olika slags sågar som man tydligen har användning för än vad jag kan räkna till (en såg är väl en såg är väl en såg? Hur många sätt finns det att dela en planka på egentligen?). Jag har också förstått att det finns fräsar och hyvlar och att det mesta ska ha en motor som låter väldigt högt och att alltsammans helst också ska vara av ett särskilt märke. Tydligen pågår till och med någon slags (vänskaplig?) strid mellan olika snickare om vilket märke det är som gäller. Allt det här låter och är väldigt dyrt, men till historien hör att vi inte har mycket pengar. Att bygga en sådan verkstad som vi nu har, det har alltså fått ta tid. Det är många spaningar på second hand, fina goda vänner som lånat ut och delat med sig, sålt billigt, hjälpt till med en hjälpande hand här och där. Det är många timmar av den begränsade fritid en som småbarnsförälder har. Men nu har något ändå växt fram, lite mot alla odds.

Ja, vår verkstad, den är kort sagt byggd, inte bara hörnstenen utan alltsammans, till stor del av det som husbyggarna ratade.

Så är den, som så mycket annat, en metafor för själva livet. En metafor som visar vad vi kan skapa när vi tror, när vi inte ger upp trots motgångar, när vi kämpar på.

I psalm 118 tolkas det oftast som att hörnstenen det berättas om är Jesus. Han som är annorlunda än någon kan föreställa sig, fattigare och svagare än någon annan kung, han åstadkommer allt genom att ge människorna liv.

Hela påsken handlar om detta. Om att bygga en verkstad. Kanske inte riktigt, men nästan, nära nog för att liknelsen ändå ska fungera. För livet behöver mer än bara brödet som mättar magen, även om det är det första som krävs förstås. Livet behöver brödet som mättar själen också. Livet behöver livets bröd. Först då kan vi vara uthålliga i anden, starka nog att stå i natten utan slut, modiga nog att ta ansvar för det som är hårt och oresonligt inom oss. Först då kan vi förstå djupet, påskens kärlekshandlings djupaste innebörd.

Så, tack för de fantasifyllda hälsningarna från igår. Människan behöver fantasi. Låt oss gå igenom den här påsken, kanske på ett helt unikt sätt, som en upplevelse vi kanske aldrig får möjlighet till igen. I en stillhet bortom de krav som vanligtvis kan ställas på oss som arbetar och lever i och runt kyrkans byggnader.

Med önskan om frid

Jenny

Ps 118:20

Jag tackar dig för att du hörde min bön
och blev min räddning.
Stenen som husbyggarna ratade
har blivit en hörnsten.

Kära Jenny!

Regnet ligger i luften och det är kallt, men det doftar vår! Att naturen har dofter blir så tydligt när en bor på landsbygden. Det är inte bara doften av asfalt och avgaser som i stan, utan doften av vår jord – och så bondens gödsling såklart.

Det känns att naturen förbereder sig för en nystart som varje vår, och det ger mig hopp att snödropparna växer i stora mattor som vanligt i parken.

Dagens text från andra Moseboken är direkt kopplad till påskfirandet, fast inte kyrkans utan den judiska påsken, pesach: I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen skall det hållas en fest till Herrens ära. Alla de sju dagarna skall du äta osyrat bröd, ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land. Den dagen skall du säga till din son: ’Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.’

Häromdagen när jag slog på radion så pågick programmet Jiddisch für alle, ett program om det östeuropeiska judiska blandspråket. För mig finns det något oerhört fascinerande med den judiska kulturen. Så mycket tragik, så mycket konst, så mycket glädje, så mycket tro som överlevt trots allt. Jag har aldrig varit med en judisk familj på deras påskfirande, men det är en dröm som jag har. En aning om vad det handlar om finns i dagens text och orden öppnar valv efter valv oändligt som Tranströmmer skrev i sin dikt. Den som leder påskmåltiden säger: ’Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.’

Det är det lilla ordet jag som är så hissnande. Det var inte de, Mose och de andra som lämnade Egypten, det var jag som gav mig av på resan tillbaka till Israel.

Det är levande historia, det är en berättelse där vi i nutiden är subjekt, inte en berättelse om vad som hände en gång, som i vanliga sagor.

Det är där jag vill vara också i mitt eget påskfirande. Jag vill vara Johannes som springer till den tomma graven, jag vill vara Maria Magdalena som ser att bara bindlarna ligger kvar för Jesus är inte där. Ibland har jag nästan nått dit och då blir påsken inte en berättelse, den blir liv, den blir nu och inte då.

Och når jag inte dit detta år, för det är svårt utan gudstjänstens drama tycker jag, så är det dit jag längtar. Fantasin är en fantastisk gåva till oss människor, med fantasin och Guds hjälp så är jag där vid den tomma graven också denna påskdag.

Med fantasifulla hälsningar

Johan

Käre Johan!

Nu är den här, denna heliga tid av förberedelse. För samhället i stort kanske mest förberedelse för att äta massor av god mat, många kilo godis och njuta av pynt i alla vrår. För mig och många kristna med mig, en förberedelse av det inre. Jag känner ofta i stilla veckan och påsk att jag lever i två dimensioner samtidigt. Jag älskar att måla påskabrev med min treåring, fästa fjädrar i busken utanför och dekorera hos kaninerna så att påskharen blir glad när hon kommer på besök. Under tiden rör sig mitt inre också mot allvaret, mot kärnan, mot korset och det som finns bortom. Det är en speciell upplevelse som jag skulle önska att alla fick dela någon gång.

Mitt bibelord idag är hämtat ur Hebreerbrevet och är något av det viktigaste med vår tro. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas. Däri ligger den, den djupaste innebörden av Jesu tid på jorden. Genom att vara en av oss och som i det mänskliga prövats bortom det tänkbara både utanpå och inuti, visar Gud oss på sin trovärdighet. På sin trofasthet.

Det finns så mycket jag inte begriper, så mycket som är fel i världen som jag önskar att vi kunde ställa till rätta. Det finns saker jag önskar att vi kunde få veta, verkligen veta och slippa tro, som att vi inte behöver vara rädda för döden, som att vi inte någonsin måste skiljas från de själar som vi hör ihop med. Men så ser inte tillvarons villkor ut. Istället får jag tron och det är en gåva, den rör sig alltid bortom, den innebär det jag kan föreställa mig men också alltid mer. Gud är alltid större. Men Gud är också alltid närmare.

Så finns det självklart ingen motsättning mellan att måla med alla färger över pappret, att gömma ägg i trädgården, att vara sugen på godis och att gå upp mot Jerusalem. Och vidare, mot Getsemane, Via Dolorosa och Golgata. Det tillhör mitt livs villkor, att vara en påskglad mamma som målar kinderna på mitt barn och knyter schalett om hennes hår, samtidigt som jag får vara en sökande teolog, en som tänker tankar om Gud och tackar för Guds otroliga uppoffring för mänsklighetens skull.

Så, allvarliga och samtidigt glada hälsningar i stilla veckan,

Jenny

Hebreerbrevet kapitel 2:18

Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Kära Jenny!

Nu börjar den vecka som brukar innebära en vandring till Jerusalem i gudstjänstens form. Under studietiden firade jag och mina studiekamrater en hel påskvecka i och kring domkyrkan i Linköping. Domprosten, som bodde själv i den enorma gamla domprostgården, bjöd in alla studenter som ville. Så vi lagade mat, firade gudstjänster och levde oss in i skeendet fullt ut.

Så skulle jag alltid vilja uppmärksamma denna vecka, som en gemensam upplevelse med andra och med hela katedralens möjligheter på gångavstånd.

Texten idag är från Markus:
Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: »Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!«

I vissa bibelberättelser är det enkelt att se framför sig vad som händer. Detta tycker jag är en sådan text. Det går nästan att känna förväntningarna i luften. Den dammiga hettan utanför den gamla stenstaden, jag vet själv hur värmen slår emot en vid vandringen från olivberget mot stadsporten. Folket som har samlats och med sina händer och röster visar på sina förväntningar på vem Jesus skall vara. Palmblad höjs i luften, Hosiannaropen ekar – och några blir upprörda. Säg åt dina lärjungar att sluta säger någon och Jesus svarar: Jag säger er om de tiger så kommer stenarna att ropa!

En kollega brukar säga att stilla veckan är som ett filmmanus till en spännande thriller. Kasten i berättelsen är stora och det går från ljus till mörker, för att till sist på påskdagen åter vända till ljus.

Palmsöndagen är en dag med så många bottnar. Där finns glädjen hos folket, men där anas också mörka tongångar. De som vill skaffa undan Jesus planerar i bakgrunden och Jesus själv gör det inte lätt för sig. Direkt efter intåget går han upp till templet och vräker omkull köpmännens bord och ropar att de gjort templet till en rövarkula. Han söker verkligen en konflikt, och en konflikt får han med både ledarna i templet och de romerska myndigheterna.

Visst är han freds- och fridsfursten, men han är också den som utmanar. Han är den som vet att hans handlingar kommer att leda till fångenskap och död, men som ändå går vidare.

När jag i vanliga fall leder en gudstjänst den här söndagen så finns den dubbelheten i mig själv. Palmsöndagen är både fest och fasa, både mörker och ljus, både glädje och sorg. Palmsöndagen är som livet, komprimerat till enda dag.

I år får jag vara utan kyrkorummets och gudstjänstens hjälp att leva mig in i denna vecka som börjar idag. Det blir svårt, men jag får ta fram alla minnen från tidigare stilla veckor och göra dem levande i min fantasi.

Så, låt oss gå upp till Jerusalem, i heliga fastetider!

Johan

Käre Johan!

Jesus är en fridsfurste. Imorgon får du den spännande uppgiften att fundera över självaste palmsöndagen och vårt brevväxlande går in i ett nytt skede: stilla veckan och påsken.

Jag har funderat mycket på det där med fridsfurste och påminns om det i dag när jag i Psaltaren läser om hur Gud inte gläder sig åt stridshästars kraft och soldaters snabba steg. Gud ser istället människors svaghet som deras största styrkor, för att det är ur dem vi lär oss något, genom dem vi vågar låta oss formas. Den som redan vet vem hon är, den som tycker att hon är färdig, hon når aldrig längre än så.

Det finns människor i min närhet som jag älskar och som jag alltid kommer att älska. Men jag förstår mig inte på dem. En gång gjorde jag det, en gång var jag som de. Men så utvecklades jag och de gjorde inte det, i alla fall inte åt samma håll. Jag lärde mig från början att inte visa svaghet, att ta vara på mina styrkor, att inte gnälla och klaga utan bita ihop och fortsätta framåt. I den tillvaro jag fanns i då fanns inga alternativ, vi var många, resurserna var knappa, vi visste att vi var älskade men det fanns inte tid för det som på den tiden kallades pjosk.

En del av de lärdomarna är jag idag djupt tacksam över. Och jag är också tacksam över att ha hört till, att en gång ha varit som de. Det innebär sorg och saknad att inse att man lämnat människor på en annan plats, en plats man själv inte kan återvända till, och att de inte kan se det jag ser och att de därför aldrig kommer att besöka mig på min nya plats i tillvaron. Men samtidigt finns band som ingenting yttre kan bryta. En gemensam historia. Ett gemensamt ursprung. Och i det krassa och uppfodrande också en stadig grund att stå på, gränser och värderingar som jag med glädje vill föra vidare till nästa generation, om än förpackade på annorlunda sätt, med mer lyhördhet och öppenhet.

Så jordnära och helig tror jag att Gud är, att det jag just försökte beskriva är något jag skulle kunna kalla för en gudomlig uppenbarelse. Att gå genom sina egna tvivel, låta dem vara en del av tillvaron, inte förneka utan våga se dem och våga fortsätta tro, bortom dem. Hitta en tillit. En Gudsgåva. Jag förstår att det är precis det som det är, eftersom det är så Gud agerar i den mänskliga historien. Genom en fridsfurste som rider på en liten åsna, bortom stridshästarnas kraft och soldaternas snabba steg. Jag kan våga förlora, för att också Jesus förlorar. Och bortom det, vinner det största.

Varma hälsningar

Jenny

Ps 147:9

Han gläder sig inte åt stridshästars kraft
och soldaternas snabba steg.

Nej, Herren älskar de gudfruktiga,
dem som hoppas på hans nåd.
Lova Herren, Jerusalem,
Sion, prisa din Gud.

Kära Jenny!

Ja, hur orkade jag vara småbarnsförälder? Den frågan har jag ställt mig själv många gånger nu i efterhand. Det jag landar i är det som predikaren i Gamla testamentet skriver att allt har sin tid. Och att det bara var när jag var i den tiden när barnen var små som jag kan veta hur det är att vara småbarnsförälder. Då fanns inget annat val annat än möjligen att fly, vilket hade varit ett verkligt dåligt val.

Det där med tid och rum och universum har alltid fascinerat också mig. En hissnande tanke, som många fantasyförfattare använder sig av, är detta med strängteorin och parallella världar: det finns ett oändligt antal Jenny och Johan i universum, vi råkar bara vara dem vi är i denna världen. I en annan blev jag kanske en ensam kuf som lyckades bättre med karriär och forskning, i en annan föll jag helt igenom och lämnade världen tidigt. I ytterligare en har jag kanske 12 barn, vem vet.

Vid sådana funderingar blir tanken som en natt under stjärnorna, det är hissnande men samtidigt spännande.

Jag tillhör dem som tycker att det är skönt att ha passerat 50. När jag var yngre hade jag en massa ambitioner som ibland bara blev jobbiga. Tankar som ofta landade i att: om bara om hade varit… Nu har ett slags lugn sänkt sig, ett lugn som har förstärkts av detta år med pandemin. Det känns nästan fult att säga, men jag är mer tillfreds med mig själv och mitt liv nu än för 20-30 år sedan. För mig blir det också ett tecken på vad fastan handlar om, att se det nödvändiga i livet. Kanske att riva en del luftslott som jag byggt och låta dem ligga som ruiner. Inse att ruiner kan också ha ett värde.

Men du är inne i den mest intensiva delen av livet och några råd har jag inte, bara ett konstaterade: efter en tid kommer en annan tid. Det talas mycket om mindfullness idag, men det är ju inget nytt. Detta att vara är vad bedjande och mediterande människor i alla tider och i alla religioner har strävat efter. Att vara närvarande i det som är istället för att alltid önska sig något annat.

Så lycka till med att hitta de dyrbara ögonblicken då du bara kan vara. De är svårare att hitta när en treåring alltid vill ha allt fokus, men de finns om du letar. Snart nog kommer det dagar då varandet nästan blir för mycket. Dagar då en liten arm som drar iväg med en för att följa med på lek känns väldigt avlägsen.

Hälsningar i och utanför tiden från Johan

Rom 8:3

Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.