Att vara där det skaver

”I denna lilla FBHO-församling brukar 70–120 personer fira högmässa tillsammans. Men på palmsöndagen, skärtorsdagen och långfredagen glesnar det i kyrkbänkarna. Stora delar av den gudstjänstfirande församlingen saknar sitt traditionella påskfirande och väljer att gå till andra kyrkor, där det är fottvagning och processioner
med hornmusik. Personalen har på grund av det sviktande antalet kyrkobesökare under påsken börjat diskutera om man ska plocka in ritualer som fottvagning på skärtorsdagen.

– I vår församling hade man fottvagning för länge sedan, men det är ingen levande tradition. Vi bestämde oss i alla fall för att pröva, berättar en av prästerna. Först frågade de två prästerna – en kvinna och en man – sina vänner från Syrien och Irak hur de skulle gå till väga. Tolv stolar ställdes fram, baljor och handdukar och några medhjälpare skulle hälla upp vatten i och tömma baljorna. Planen var att prästerna skulle tvätta fötterna. Alla som ville skulle få gå fram och få sina fötter tvättade. Men när fottvagningen började blev det inte alls som man tänkt sig. De som kom fram hade nämligen en väldigt bestämd uppfattning om vilka som skulle få sina fötter tvättade. Inga kvinnor fick komma fram, och i varje familj fick bara en man/pojke komma fram som representant för sin familj.

– Det var helt oväntat för oss, alltså för oss präster och övriga medarbetare som var med den dagen. Det kändes obehagligt att vi blev en del av ett så patriarkalt handlingsmönster. Här kom en grundläggande skillnad i teologi och kulturella vanor upp till ytan, berättar prästen vidare. Prästen och hennes kollega genomförde gudstjänsten i alla fall.

De kände båda att det i alla fall var ett plus att hon som kvinnlig präst hade fått genomföra fottvagningen. Händelsen ledde till upprörda diskussioner bland församlingsmedarbetarna om huruvida församlingen skulle tvätta fötter på skärtorsdagen eller inte. Olika lösningar diskuterades: Skulle de i förväg be kvinnorna om att komma fram och på så sätt kanske få en möjlighet att utveckla och utmana patriarkala föreställningar? Eller skulle de helt droppa idén med fottvagning? Skulle det bli mindre laddat och mindre traditionstyngt med handtvagning i stället? Vad var syftet med att genomföra fottvagningen? För vems skull gjorde man det egentligen?

– Den här händelsen avspeglar ett behov av samtal om teologi, människosyn och om hur vi är kyrka tillsammans, menar kyrkoherden i församlingen.”

Om kapitlet Att vara där det skaver:

Att vara där det skaver handlar om att våga vara kvar i oenighet utan att vi nödvändigtvis måste hitta fram till en harmonisk lösning där alla är överens. Det icke-perfektionistiska förhållningssättet är en medicin mot den konflikträdsla som ofta präglar det svenska samhället, en ängslighet som kan leda till den hämmande idén att »alla måste tycka lika«. Men i mångfaldsmiljöer behöver vi rusta oss med verkligt tålamod för olikheter och skillnader.

Beställ boken Framtiden bor hos oss här

Framtiden bor hos oss

 

Dörren öppnas – utdrag ur boken Framtiden bor hos oss

Beställ boken Framtiden bor hos oss – metoder och förhållningssätt i urbana mångfaldsförsamlingar i Svenska kyrkan här

Dörren öppnas

»Kyrkan är öppen – välkommen in!« står det på en skylt utanför kyrkporten. Ungdomar flyter fram och bänkar sig runt choklad- och kaffeautomaten. Det blir lite rörigt, någon spiller choklad på golvet. En knuffas, en annan försöker styra upp sina kamrater med varierat resultat. Vid fönstret sitter en liten grupp med rumänska romer och värmer sig med var sin kopp kaffe. De har kommit till kyrkan från sitt läger i skogen en bit bort. Tre äldre, ljushyade herrar uttrycker sin besvikelse över att kyrkan inte är vad den varit, att den inte är lika
»svensk« längre. En mörkhyad flicka i nedre tonåren ser på dem med ilsken blick. Hon och hennes kompisar reser sig och går därifrån. Efter en stund kommer en präst och frågar de tre männen om de inte vill komma med in i kyrkorummet och fira mässa. Det vill de inte. De vill hellre sitta kvar och prata om den förlorade svenskheten och om deras kyrka som inte känns som deras längre när det kommit så många främlingar.

I och med en organisationsförändring bestämdes att kyrkan skulle vara öppen alla dagar mellan 9 och 16 samt en kväll i veckan. Tidigare hade man mer begränsade öppettider. Med de utökade öppettiderna kom också en del problem, som till exempel att personalbesättningen inte upplevdes räcka till för det »häng« som nu hade uppstått i kyrkan. Den här kyrkan låg mitt på förortstorget och behoven i området var stora. Här fanns hemlösa, alkoholister, narkomaner, tiggare och ungdomar som inte riktigt visste vart de skulle ta vägen. Vissa sökte skydd mot vinterkylan. Några ville låna toaletten, och ibland hände det att man tog droger där eller smutsade ner. Det gick också rykten om att det förekom prostitution på toaletten. Ibland kom det ungdomar som uppförde sig dåligt. Vid ett tillfälle var det en man där som sextrakasserade tjejer.

Diskussioner och konflikter dök upp i arbetslaget om hur man skulle lösa de nya problemen. Ibland kom frågan upp om kyrkan skulle minska öppettiderna igen. Under perioder kände vaktmästarna sig tvungna att stänga toaletten. Man ökade bemanningen, målet var att det alltid skulle finnas en diakon, en präst eller en pedagog närvarande. Någon satte också upp en tydlig skylt med uppföranderegler. Vissa av lösningarna fungerade bra, andra inte alls.

Läs boken om metoder och förhållningssätt i urbana mångfaldspräglade församlingar och pastorat i Svenska kyrkan

Boken ”Framtiden bor hos oss” klar!

Boken ”Framtiden bor hos oss – metoder och förhållningssätt i urbana mångfaldsförsamlingar i Svenska kyrkan” ges ut av Argument förlag och kan beställas via förlagets hemsida. Länk här

Vi är många i nätverket FBHO som jobbat med innehållet, Christina Byström och Johanna Linder, nätverkets samordnare, har skrivit kapitlen som vart och ett avslutas med en teologisk reflektion skriven av Henrik Törnqvist, församlingsherde i Bergsjöns församling i Göteborg och ordförande för FBHO:s styrgrupp.

I bokens sammanlagt tio kapitel delar dessutom medarbetare – präster, diakoner, pedagoger, kyrkoherdar m fl i FBHO-församlingarna – exempel från verkligheten, från den mångfaldsvardag där vi jobbar.

Här på FBHO-bloggen kommer vi att förhandspublicera utdrag ur boken en tid framåt. Idag finns ett exempel från bokens första kapitel, om Samverkan i våra lokalsamhällen. Exemplet berättar bland annat om hur svenskar visar sina känslor.

”Jag smyger in i den fullsatta lokalen så tyst som möjligt. Deltagarna, som alla är asylsökande och ivriga att lära sig den svenska koden, har tagit fram sina anteckningsblock. Föreläsaren, som ursprungligen är från Chile, presenterar dagens tema som är: Hur svenskarna visar sina känslor. Hon förklarar att man inte kan se på svenskarnas ansiktsuttryck hur de känner – det är omöjligt. Däremot förstår man dem om man tittar in i deras ögon. Hon blickar allvarligt ut över salen och deltagarna antecknar.

Jag smyger vidare, in i nästa rum där jag ska ha möte, full i skratt över den drastiska beskrivningen, men också fascinerad över intresset som finns av att förstå svenskarna, det vill säga mig. En tanke som dröjer sig kvar är att jag hoppas att deltagarna som antecknar i rummet bredvid fortsätter visa sina känslor. Svenskarna, även jag, har också något att lära sig.

Den här situationen är hämtad från Portalen, ett nätverk där olika aktörer i ett av stadens miljonprogramsområden har gått samman.

Syftet med nätverket är att öka antalet människor i området som förvärvsarbetar. Omkring femtio procent av dem som bor i området har inte något arbete, och många som kommer in på arbetsmarknaden flyttar därifrån till andra bostadsområden. De som blir kvar riskerar att hamna i utanförskap som går i arv från generation till generation. Om det normala är att vuxna inte går till jobbet, riskerar det att bli normen för unga.

På Portalen arbetar vi utifrån varje enskild individs behov. Det kan exempelvis handla om att hitta rätt utbildning, hjälp att komma i kontakt med framtida arbetsgivare eller som i situationen tidigare: att lära sig den svenska koden.

Organisationerna som samverkar i Portalen är olika sinsemellan: Stadens kommunala hyresföretag är med, eftersom de vill ha en trygg boendemiljö. Svenska kyrkan är med utifrån Jesu uppdrag att bidra till en bättre värld. Ett bildningsförbund deltar därför att det finns folkbildningsperspektiv i arbetet. Trots att vi har delvis olika skäl till varför vi samverkar kan vi kraftsamla för ett konkret arbete som ger resultat och förbättrar livet för enskilda människor. Att jobba ihop utanför våra invanda mönster ger oss också nya glasögon. Vi ser nya lösningar och kompletterar varandra.”

…………………………….

Mer om boken Framtiden bor hos oss – metoder och förhållningssätt i urbana mångfaldsförsamlingar i Svenska kyrkan (utdrag ur baksidestexten):

I mångfaldsvardagen behövs en flexibel kyrka som är öppen för nya lösningar och nya sätt att se på omvärlden. Vad händer när vi öppnar dörren för flyktingar? Hur firar vi gudstjänst tillsammans när olika traditioner krockar? Hur hittar vi ett inkluderande vi när värdegrunden utmanas? Boken Framtiden bor hos oss skildrar ärligt både de utmaningar och den rikedom som finns i mångfaldsarbetet, bland annat genom en mängd exempel hämtade från församlingar och pastorat i nätverket Framtiden bor hos oss.

Följande tio förhållningssätt beskrivs i boken: 

  • Samverkan – tillsammans i lokalsamhället
  • Öppet här och nu – det kontextuella förhållningssättet
  • Att vara där det skaver – det icke-perfektionistiska förhållningssättet
  • Den gemensamma förståelsen – församlingens organisation
  • Tro och tradition – världens mässor
  • Värderingskrockar – och om att hitta ett inkluderande vi
  • Visionär kommunikation i mångfald – ömsesidighet, lyssnande och rättvis representation
  • När tron förändras – konvertering och mission
  • Religionsdialog – tro som kraft och motståndskraft
  • Att våga gå på vatten – att hålla fast tron på det till synes omöjliga

Genom boken går ledorden hopp och möjlighet som en röd tråd.

Christina Byström och Johanna Linder är kommunikatörer i Svenska kyrkan och samordnare för nätverket Framtiden bor hos oss. Henrik Törnqvist är församlingsherde i Bergsjöns församling och ordförande för nätverkets styrgrupp.

2018 tilldelades nätverket och Bergsjöns församling pris som Årets förnyare i Svenska kyrkan.

Rätten till vård är universell

Rätten till vård bör ses som en mänsklig rättighet som omfattar även papperslösa, inte en rättighet som endast gäller officiella medborgare. Församlingsmedarbetare i nätverket ”Framtiden bor hos oss” uttrycker en stark oro över en människosyn som gör skillnad på människor. Detta med anledning av politiska förslag om att vi ska återgå till mindre humana regler gällande rätten till vård för papperslösa.

Moderaterna har i en debattartikel i BT 4/4 skrivit att ”rätten till välfärdsförmåner gällande vård och skolgång bör återgå till det som gällde före 2013. Bland annat ska endast akut sjukvård erbjudas till vuxna som vistas illegalt i Sverige. Barn som saknar rätt att vistas i Sverige måste dock fortsatt ha rätt till samma sjukvård som andra barn.”

Fredagen den 4/5 2018 gick Socialdemokraterna på en presskonferens ut med en lista på kraftiga åtstramningar i migrationspolitiken. Budskapet var tydligt, välfärden i Sverige är till för svenska medborgare och för dem som har laglig rätt att vistas i landet. Enligt Aftonbladet 6/2 i år anser Anders Ygeman, gruppledare för Socialdemokraterna, att man kan diskutera vilken vård papperslösa ska ha rätt till.

Dessa besked gör oss oroliga. Är Socialdemokraterna beredda att inskränka rätten till vård för människor som lever i papperslöshet?

Tidigare har Sverigedemokraterna skrivit på SvD debatt 22/2-2016 att papperslösa inte bör kunna få vård i Sverige.

Vi är oroade över den människosyn som uttrycks i dessa förslag. Människor som lever i papperslöshet och stor utsatthet kommer ofta till våra kyrkor och församlingshem. Vi möter fattigdom, trångboddhet, osäkerhet, psykisk och fysisk ohälsa samt rädsla. Vi möter barn som far illa av familjens livssituation och vi möter människor som blir utnyttjade.

De förslag som bland annat moderaterna lagt fram innebär att den rätt till vård ”som inte kan anstå” för papperslösa, och som infördes 2013, ska tas bort. I och med det skulle vuxna personer som saknar tillstånd att vistas i Sverige endast ha rätt till akut sjukvård. Det är med andra ord en snävare bedömning än den som gällt sedan 2013.

Vi önskar att våra politiker preciserar hur konsekvenserna av en inskränkning av rätten till vård ska hanteras. Vi tror inte att man genom att dra in rätten till en redan begränsad vård kommer att få fler människor att lämna Sverige frivilligt, om det nu är det som är syftet med förslaget.

I stället kommer det att leda till att dessa människor vänder sig till frivilligorganisationer vilket gör att civilsamhället får bära en ännu större del i att stötta och hjälpa utsatta människor. En överhängande fara är också att dessa människor i sin desperation tvingas vända sig till oseriösa vårdinstanser.

Som medarbetare i Svenska kyrkans församlingar ser vi det som vår viktigaste uppgift att stödja den enskilda individen i att kunna fatta beslut om sin egen livssituation. Vi försöker alltid ge adekvat information om vad som gäller för att få uppehållstillstånd i Sverige, så att vi inte invaggar människor i falska förhoppningar. Men – rätten till vård ser vi som en mänsklig rättighet, inte bara en medborgarrättighet. Rätt till vård som inte kan anstå kan inte vara avhängig en människas officiella status.

Idag är människor som fått avslagsbeslut ofta utlämnade till sin egen oro och ångest. Det trots att behovet av att få prata och ställa frågor och få information om vad som gäller är minst lika stort hos dem som hos andra människor som går igenom svårigheter. Vi som möter människor med erfarenhet av flykt ser detta som ett stort och angeläget behov.

Glöm inte att människan som lever i papperslöshet kunde varit du eller jag. Frågan om människovärdet får aldrig reduceras till en fråga om uppehållstillstånd.
FBHO, Framtiden Bor Hos Oss, är ett nationellt nätverk som samlar distrikt och församlingar i Svenska kyrkan i mångreligiösa och -kulturella stadsdelar. FBHO har i år utsetts till Årets förnyare inom Svenska kyrkan.

FBHO Väst vill med denna debattartikel uttrycka sin oro över de förändringar som flera partier föreslår gällande rätten till vård för vuxna människor som lever i en papperslös situation i Sverige. Med begreppet papperslös avses här människor som saknar tillstånd för att vistas i Sverige. www.framtidenborhososs.se
Medarbetare i FBHO Väst genom
– Inger Awenlöf, flykting- och integrationssamordnare
– Monika Linnros, diakon
– Stefan Hiller, kyrkoherde, Borås pastorat
– Henrik Törnqvist, församlingsherde, Bergsjöns församling
– Kim Bredefeldt, distriktspräst, Angereds församling
– Maria Ottensten, kyrkoherde, Nylöse pastorat
– Maria Classon, kyrkoherde, Trollhättans pastorat

 

Nu eller aldrig – en hållbar stad

En dag fylld med föreläsningar, workshops, utställningar och kulturevent med fokus på hemmets betydelse, för att hela Stockholmsregionen ska kunna fortsätta utvecklas. Aktörer som IVL Miljöinstitutet, Bris, Changemaker, SABO och White arkitekter, Länsstyrelsen, EXPO, FBHO, Framtidenborhososs, är bara några exempel på det som väntar.

Vi kommer att beröra ämnen som barnfattigdom, lyxrenoveringar av hyresrätter, hållbara miljöaltenativ, svarta hyreskontrakt och trygghetsfrågor.

Anmälan till: nuelleraldrig@hyresgastforeningen.se

PROGRAM

TID: Fredag 4 maj, kl 13-20
PLATS: Spårvagnshallarna, Birger Jarlsgatan 57 A, Stockholm

ATRIUM

13:00-13:10 Välkomsttal Simon Safari, ordförande, Hyresgästföreningen region Stockholm

13:10-13:30 “Stockholmsregionen – hållbart boende” Åsa Lindhagen, stadsborgarråd, Stockholm Ann-Margrethe Livh, bostads- och demokratiborgarråd

13:30-14:15 Introduktion IVL-projekt med medborgarperspektiv. Åsa Romson, forskare och projektledare, miljöjuridik och hållbar stadsutveckling IVL Svenska miljöinstitutet, Stina Stenquist, Projektledare hållbar stadsutveckling, IVL Svenska miljöinstitutet

14:20-15:00 Panelsamtal om svart uthyrning utifrån SOU 2017:86. Helena Henriksson, jurist, SABO (Sveriges allmännyttiga bostadsföretag) Magnus Helmner, föreningskonsulent, Ny Gemenskap Johan Mirtorp, förbundsjurist, Hyresgästföreningen (HGF) SKUSS (Svenska kyrkans unga Stockholms Stift)

15:10-16:00 Panelsamtal: ”Tryggare kan ingen vara?” Ett samtal som utgår från att vi i Sverige har större fattigdom, fler hatbrott och våld- samma maskulinitetsideal samtidigt som vi faktiskt också har mer kunskap, motstånd och aktivism. Hur kan det senare bidra till att vi skapar hållbarhet och trygghet i våra hem och bostadsområden? Moderator: Sandra Dahlén, samtalsledare, föreläsare och skriben
Ulric Jansson, socialentreprenör Yousef Lebbad, projektmedarbetare Skärpning, Make Equal Aweiz Abdukadir, projektledare, Rinkeby Folkets Hus

16:10-17:00 Panelsamtal: Hur rustar man fastigheter och lägenheter så att hyresgästerna har råd att bo kvar? Moderator: Anders Lago, sakkunnig i bostadsfrågor, Förbundsordf. HSB, fd. kommunpolitiker (S)
Susanna Höglund, finanschef, SABO Torgny Hellberg, VD, Modexa Björn Reamklang, upprustningsansvarig, HGF

17:15-17:45 Kvinnan och staden – föreläsning Rebecca Rubin, arkitekt, White arkitekter

18:00-19:30 Panelsamtal: ”Bostad, här och nu för alla!” Moderator: Barbro Engman, fd. Förbundsordförande HGF. Ann-Margrethe Livh, Vänsterpartiet, Bostads- och demokratiborgarråd Boel Godner, Socialdemokraterna, Kommunstyrelsens ordförande i Södertälje Erik Slottner, Gruppledare för Kristdemokraterna i Stockholms stadshus och under våren 2018 riksdagsledamot och ledamot i Arbetsmarknadsutskottet Joakim Larsson, förbundsordförande för Moderaterna i Stockholms stad

Panelsamtal: ”Bostad, här och nu för alla!”, fortsättning.
Monica Fundin Pourshahidi, bostadspolitisk utredare, HGF Nazem Tahvilzadeh, forskare, Urbana och Regionala Studier. KTH Anders Lago, sakkunnig i bostadsfrågor, Förbundsordf. HSB, fd. kommunpolitiker (S) Jonas Wihlstrand, socialchef, Stockholms Stadsmission Ola Andersson, arkitekt, Andersson Arfwedson

19:30-20:00 Underhållning/Avslutning: Stå upp Lena Amalia Bjärskog – Komiker med erfarenheter från humor, musik, kultur, och som lärare på SFI tar frågeställningarna ofta oväntade vändningar.
Gatans Röster Hösten 2016 skapades Gatans Röster i samband med SVT-produktionen som kom att heta Gatans Kör. Sångaren Rickard Söderberg bjöd in de som haft ett tufft liv att upptäcka glädje och gemen- skap genom körsång. Framtiden En monolog av Yvonne Lindvall, skådespelare och konstnär

AULA

13:35-14:05 Hur ser barnens och ungdomarnas framtid ut i ett samhälle med växande polarisering och ökande social ohälsa? Magnus Jägerskog, generalsekreterare, BRIS

14:15-15:00 Hur polariseringen i samhället påverkar våra barns skolgång och välmående Inger Ashing, direktör, Delegationen mot segregation (DELMOS) Magnus Jägerskog, generalsekreterare, BRIS Anja Nordenfelt, verksamhetschef, Insamlingsstiftelsen En Frisk Generation Marlen Eskander, verksamhetschef för Läsa för integration Moderator: Hanna Gerdes, människorättsjurist och grundare till Hanna and Goliath Law & Education

15:15-16:05 ”Det spelar roll var du bor” Marlen Eskander, verksamhetschef för Läsa för integration och LFI-teamet

16:10-17:00 Allmännyttans bidrag till hållbar utveckling. Anders Nordstrand, vd, Sabo Gabriella Castegren, expert energi, Sabo Lena Lijledahl, expert boendesociala frågor

17:00-18:00 Hovsjö forum. Broula Barnohro Oussi, projektledare/samordnare, Hovsjö forum

LILLA RUMMET – Workshops

13:30-14:00 Ung i Sverige: projekt värme och vila – en mötesplats och värmestuga för ensamkommande ungdomar Magnus Helmner, föreningskonsulent, Ny gemenskap Elin Morén, Ung i Sverige bostadsförmedling

14:15-15:00 Hur lever vi tillsammans i ett mångkulturellt samhälle? Om samverkan mellan lokalsamhällenas olika aktörer. Johanna Linder och Ylva Evensen från Framtiden bos hos oss (FBHO), Svenska kyrkan.

15:15-15:45 Livet mellan husen – utifrån hållbart inkluderande samhälle. Camilla Rehn, utbildningsansvarig, Stiftelsen Teskedsordern

16:00-17:00 Den svenska extremhögerns aktiviteter och genomslag. Hur påverkas det lokala samhället och arbetet för social hållbarhet. Haris Grabovac, föreläsare, Stiftelsen Expo

17:00-18:00 Grannstöd & Grannsamverkan handlar om att medborgare och samhällsinstitutioner i kvarter, områden eller stadsdelar går samman och bryr sig om varandra. Berättelse om hur olika grupper av människor och organisationer jobbar tillsammans för att uppnå detta i Botkyrka. Janne Karlsson, ordförande, Grannsamverkan ÖPPET SAMTAL

TERASS 1

13:35-14:30 En närvarande pappa – så förebygger vi utanförskap och extremism Michael Frejd, samordnare brottsförebyggande arbete, Länsstyrelsen i Stockholm
Aweiz Abdukadir, projektledare Rinkeby Folkets Hus

14:30-15:30 Guds hus håller i samtalet kring religionsmöten – en väg till ett hållbart Sverige. Carl Dahlbäck, kyrkoherde

15:30-16:30 En hemlös berättar. Yvonne Lindvall, konstnär

TERASS 2

14:00-17:00 Hur kan vi ta tillvara kompetensen hos de som är hemlösa och tigger? Pofta Buna, Frälsningsarmens EU-center

Terrass 3

14:00-16:00 SWAT. HGFs ungdomssatsning. Ungdomar är vår framtid!

17:00-17:50 Medborgardialog inför panelsamtal – Bostad här och nu för alla. Öppet samtal med paneldeltagarna från – Bostad här och nu för alla

Terrass 4

16:00-17:00 Killmiddag – ett sätt för män att i en trygg miljö prata om hur det är att vara kille/man utifrån olika teman
Kim Hoff, killmiddag, Make Equal

Sherin Kankhan och Esther Kazen – vart är vi på väg ?

I Skärholmen händer det spännande grejer!

I ett samarbete mellan Röda Korsets folkhögskola, Sensus, Centrum för religionsdialog, Universitetskyrkan, Interreligiöst systerskap, Swedish Mekteb och Skärholmens församling bjuder vi in till ett samtal mellan två religiösa ledare, Sherin Kankhan och Esther Kazen.

Sherin Kankhan är imam i Mariam-moskén i Köpenhamn, världens första moské med enbart kvinnliga imamer.

Esther Kazen är pastor i Equmeniakyrkan och känd i sociala medier som Feministpastorn.

Moderator är Helene Egnell från Centrum för religionsdialog.

Den lite provocerande frågan ”Vart är vi på väg?” kan leda in i spännande samtal om kvinnors roll i religionen, som kvinnor och som ledare.

Varmt välkommen till en fantastisk kväll!

Var? Röda Korsets folkhögskola på Bredholmstorget 14, Skärholmens C

När? 4 maj kl 18! För den som vill finns förstärkt fika från kl 17.

Vi ser fram emot en fantastisk kväll!

Malin Strindberg, kyrkoherde i Skärholmens församling

 

Vi måste stå upp för människovärdet när gränserna förskjuts!

Det var en helt vanlig sensommarkväll. Vi samlade ihop några av de traumatiserade familjer som vi möter inom diakonin, packade in kubbspel, stor-plockepinn och fotbollar för att ge oss av på ett läger som många sett fram emot. Vi stod in i det sista och förberedde maten och körde till slut iväg i våra tre minibussar.

Vad vi inte visste var att gränspolisen redan då skuggade oss i en civil bil.

Jag var kartläsare, eftersom jag just tagit körkort och inte ville ha ansvaret för en buss. Det gick lite sådär, men en av papporna hjälpte mig och till slut närmade vi oss vandrarhemmet vid Söderåsens nationalpark. Tyvärr missade jag vandrarhemmet, som låg precis vid vägen, och vi fick köra rätt långt innan vi hittade en skogsväg att vända på. När vi kör in för att vända möter vi en ljusgrå Saab. Men tänker inte så mycket på det.

Vi kommer fram, får nycklar av vandrarhemsvärden och ger till familjerna som packar in i sina rum. Någon börjar lägga pussel, flera av barnen leker på gräsmattan mellan stugorna. Jag sätter fram sjukvårdsväskan på ett synligt ställe där alla kan se den. Vi i personalen, tre diakoner från olika kyrkor och en församlingspedagog, börjar ordna mat eftersom klockan är mycket och alla är hungriga. Vi skalar de sista rotsakerna, skär i bitar och sätter in i ugnen. Några av föräldrarna hjälper oss att sätta samman bord och stolar till ett långbord, och dukar. Församlingspedagogen går ut och sätter igång grillen. Barnen springer runt.

Plötsligt kommer ett antal män smygande ut ur skogen bakom pedagogen. De är klädda som vandrare och ställer sig så de ringar in hela vandrarhemmet. Sedan drar de på sig västar, det står POLIS på. De frågar pedagogen om hen talar svenska. Sedan uppmanar de alla barn och vuxna att gå mot huvudbyggnaden.

Samtidigt kommer två män fram mot köksdörren där vi står och lagar mat och säger att de kommer från polisen och vill komma in. Jag får fullständig panik. Min kollega har sinnesnärvaro att be dem om husransakningsorder, vilket vi fått besked om från stiftets jurister att vi kan begära, men polisbefälet säger att de inte behöver det. Samtidigt säger han på radion att vi inte låter dem komma in och då går andra poliser in i huset bakvägen.

Efter en stund säger polisen att de ”bara ska göra en inre utlänningskontroll”. Sammanlagt är det ett trettiotal poliser. De söker genom stugorna och rummen och röjer samtidigt snabbt undan vårt dukade middagsbord och upprättar en kontrollstation där. Ytterligare tre förberedda centraler upprättar de på bänkarna utanför vandrarhemmet. De har poliser som talar deltagarnas språk. De gör registerkontroll och de som saknar papper blir förhörda. Polisen försöker få fram uppgifter om de familjemedlemmar som inte deltar på lägret. Vi känner igen den ljusgrå Saaben och en av poliserna.

Familjerna är väldigt rädda och ledsna, men alla försöker behålla lugnet för barnens skull. De minsta barnen i fyra-årsåldern förstår inte riktigt vad som händer, men de äldre barnen är skräckslagna. Jag gör så gott jag kan för att lugna en elvaårig kille som varit aktiv i vår församling under flera år. Jag och mina kollegor går runt för att stödja familjerna, men är samtidigt själva i chock och får kämpa för att förmedla någon form av trygghet inför barnen. Vid något tillfälle börjar jag skaka och få svårt att andas, men en kollega får mig att bli lugn igen. En av poliserna spelar lite fotboll med de minsta killarna. Samtidigt har han ett märkligt rör på ryggen som flera av deltagarna är övertygande om är något slags vapen. Varken barn eller vuxna får själva gå och hämta varmare kläder när det blir kallt eller gå på toaletten utan att någon polis är med hela tiden.

Vi försöker desperat nå fram till våra chefer och andra kontakter men mobiltäckningen är nästan obefintlig. Till slut lyckas vi nå en kollega som kan kontakta andra vidare. Jag filmar också en stor del av förloppet. Polisen får inte heller sina stationer att fungera helt eftersom deras telefoner också saknar täckning. Efter närmare två timmar kör polisen fram svarta polisbussar och öppnar dörrarna. Det dröjer ändå en stund. Vi hinner krama om familjerna en sista gång. Sedan visiterar polisen några av papporna, och kör iväg familjerna till Rättscentrum i Malmö för att fortsätta arbetet där.

Vi har haft olika familjer, i olika utsatta situationer, med på våra utflykter men just den här gången är nästan alla papperslösa. Chocken är samtidigt lika stor för den familj som inte blir gripna eftersom de själva har trauman bakom sig och känner flera av de andra familjerna. Pappan sitter på marken och är inte kontaktbar. Efter en stund får jag honom att resa sig och leder honom in i huvudbyggnaden för att få i sig varm dryck. Inom mig och mina kollegor är det kaos. Chocken och rädslan. Känslan av att vara ansvarig som ledare. Och frågan hur är det möjligt att detta kan ske i Sverige?

Någon orkar i alla fall köra hem, men vi lämnar två av bussarna utanför vandrarhemmet. I Malmö möts vi av vår kyrkoherde, som möter upp oss sent på fredagkvällen och stämmer av hur vi mår. Efteråt fortsätter vi prata om vad vi behöver göra nästa dag, och vilka vi ska kontakta, samtidigt är vi fortfarande i chockfas och jag gråter krampaktigt på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.

Framåt tvåtiden är jag hemma och försöker lägga mig. Men jag kan inte sova på hela natten. Jag ligger och vrider på mig och fryser. Hela tiden maler tankarna kring det som hänt. Jag spelar upp händelser under kvällen för min inre syn, framförallt när polisen kommer fram till dörren. Chocken. Om igen och igen och igen. Först när mina egna barn gått upp på morgonen lyckas jag slumra till en halvtimme.

Klockan nio på lördagen är jag tillbaka på jobbet. Vi försöker spåra familjerna och bestämma hur vi går vidare. Vi får stor hjälp av stadsmissionens jurister som lovar hjälpa till med familjerna. Per Kristiansson bestämmer att han ska avbryta sin cykelsemester och komma hem för att hjälpa oss att ta hand om media. Vi bestämmer att inte tala om vem som jobbat på lägret och vilka kyrkor det handlar om för att skydda familjerna.

Mina tre kollegor kör upp till Migrationsverkets förvar i Åstorp utanför Helsingborg. Jag försöker ta reda på vart en av papporna tagit vägen. Ingen vet något och familjen är mycket orolig. Kanske sitter han i arresten? Till slut cyklar jag till Rättscentrum i Malmö i min diakonskjorta, som jag sällan använder. Men polisen i receptionen berättar ingenting och vill inte ta emot det brev jag har till pappan. Möjligen är han på väg till förvaret, tror juristen som min kollega ringer.

Per Kristiansson kommer med tåget och vi träffas på Kyrkans hus tillsammans med pastoratets pressansvariga. Vi skickar ut ett pressmeddelande. Jag åker tillbaka till Rättscentrum och träffar en polis som lovar att försöka få fram brevet ifall personen finns hos dem. En timme senare kommer pappan till förvaret och kan ringa sin fru. När jag är klar hos polisen vet jag inte vart jag ska ta vägen. Är nästan förvirrad, går och cyklar, går igen, men vet inte riktigt vart, till slut kommer jag hem till några vänner eftersom jag inte vill bryta ihop hemma hos mina barn. De vet ju trots allt att jag jobbar denna helg. Jag slumrar lite på soffan hemma hos mina vänner och de stoppar i mig mat, fast jag helt saknar aptit.

Vid nio på kvällen samlas vi som jobbade på lägret igen och har debriefing och stämmer av läget med familjerna igen. Några av mina kollegor mår riktigt dåligt. Vår arbetsledare säger att vi måste försöka vila och vara lediga på söndagen. Det blir lättare för några av oss än andra eftersom vi fortfarande känner oss ansvariga för familjerna som greps och försöker hålla kontakten med familjerna även på söndagen. Händelserna får stor uppmärksamhet i media.

I början av veckan träffar vi juristerna på stadsmissionen igen och de tar över ansvaret för det juridiska stödet till familjerna. Sedan fortsätter vi jobba intensivt med familjerna så gott vi kan. En familj blir snabbt utvisad. Kan vi göra något mer? Vi får debriefing på själavårdscentrum. Arbetet återgår mer till vardag, eller gör det verkligen det?

Många frågor fortsätter att mala runt. Hur kunde gränspolisen veta att vi skulle ha läger och att papperslösa skulle vara där? Hur visste de vilka språk det rörde? De hade planerat aktionen väl, hade de lyckats ta reda på vart vi skulle? Det visste ju nästan ingen. Har de annars följt efter oss med en karavan med polisbilar, bussar, hundpatruller från Malmö? Polisen har sagt att de fick ett anonymt tips. Stämmer det, eller är det ett sätt att dölja att de spanat på pastoratet en längre tid och valde det här tillfället? Vi kommer aldrig veta eftersom det inte kommer att bli någon rättegång där polisen måste redovisa hur de agerat. Om någon tipsat, vilka har egentligen vetat? Detaljnivå, som att det fanns papperslösa familjer med på lägret, är det väldigt få personer som vetat och ingen vi inte litar helt på. Men vem kan vi lita på nu? Har, som någon sakkunnig spekulerade, högerextrema kartlagt oss och sedan tipsat polisen precis innan kyrkovalet, eller varför kommer det just nu?

Och rent konkret kring aktionen. Ska vi tillåta att myndigheterna ger sig på civilsamhället och kyrkan så här? Chefen för gränspolisen i Skåne säger i TV efteråt att det inte finns några fredade zoner. Alltså inte ens psykosociala insatser för barn som far illa. Vi har sett bland barn och vuxna på flykt att behovet av att få vila och bygga upp tillit till samhället är enormt. Våra insatser har precis som många andras bidragit till läkande för familjerna och möjligheter för vuxna och barn att relatera till varandra på ett positivt sätt. Vi är övertygade om att civilsamhället, kyrkornas och vårdens insatser faktiskt förhindrat att barn hamnar i svåra psykiska tillstånd som uppgivenhetssyndrom, det som tidigare kallades apatiska barn. Våra insatser har mött stora behov utöver det barn- och ungdomspsykiatrin kan erbjuda.

Man valde att gå in i ett läger med beväpnade civilklädda poliser, just på en plats där familjerna kände sig trygga. Kommer barnen kunna bygga upp tillit till samhället och vuxna igen? Kommer föräldrarna att kunna göra det? Var poliserna på allvar beredda att jaga familjerna genom nationalparken med hundar om någon försökt fly?

Jag har i mitt arbete som diakon haft många goda kontakter med polisen, och känner flera engagerade poliser, inte minst när det gäller barn- och ungdomsfrågor. Det förstärker min chock över bristen på proportionalitet och hänsynstagande till de mest utsatta barnen i gränspolisens agerande i Skåne. Jag frågar mig också hur regeringen och polisen kan prioritera att spana på civilsamhället och utsatta barnfamiljer när anmälningar om våldtäkter, narkotikahandel och våld mot barn läggs på hög.

Människovärde och humanism var begrepp som var väldigt urvattnade för mig för bara två år sedan. Nu har de en brännande aktualitet. Jag vill dela min berättelse som hjälp och stöd för alla er som också står upp för människans okränkbara värde – oberoende av juridisk status. Tack för allt det stöd vi fått och låt oss fortsätta att be och kämpa för Guds rike.

Linus Hermansson, diakon, Malmö pastorat

 

(Anmärkning från bloggens redaktör: FBHO vill på inget sätt kritisera poliser som personer. I stället vill vi passa på att vittna om kyrkans goda samarbete med polisen där vi tillsammans verkat och verkar för att göra våra lokalsamhällen till trygga rum för människorna som lever där. Däremot vill vi lyfta frågan om denna typ av tillslag mot platser som upplevs som fredade verkligen är det vi vill att våra myndigheter ska ägna sig åt. Kyrkan har många gånger stått upp mot den bitvis hårda flyktingpolitik som förs idag i Sverige. Diakonen Linus Hermanssons blogginlägg är ett högst personligt vittnesmål om hur det kan se ut ”inifrån” denna verklighet. Tillslaget mot kyrkans läger kändes särskilt stötande för många eftersom kyrkan associeras med en trygg, fredad plats – i synnerhet när barn är inblandade.)

Inte kan väl jag säga något om mångkultur?

Jag blev tillfrågad om jag kunde skriva ett blogginlägg om mångkultur. Utan att tveka tackade jag ja, det är alltid kul att få frågan om man vill skriva en text. Uppdragsgivaren frågade om vi har någon verksamhet i vår församling med inriktning på mångkultur. Jag svarade att allt vi gör i Sankt Mikaels församling sker i ett mångkulturellt sammanhang, att de som deltar i våra aktiviteter och gudstjänster kommer från världens alla hörn, att mångkultur är ett av våra stora fokusområden.

Glad i hågen mejlade jag mina kollegor i församlingen och frågade om de hade något tips på aktiviteter jag kunde skriva om. Det var ett sånt där mejl som man skickar till ”all personal” och sedan sitter man beredd och väntar på den flodvåg av svar och idéer som ska fylla inkorgen. Jag väntade hela eftermiddagen utan något svar. Det blev helg och min yngsta son blev sjuk och jag var hemma från jobbet i tre dagar.

Väl tillbaka på kontoret öppnade jag min inkorg och den var visserligen översvämmad av mejl, men inte ett enda innehöll något tips på vad jag skulle skriva om. Sakta började en känsla av tvivel sprida sig i min kropp. Vad i hela världen hade jag tackat ja till, vad vet jag om mångkultur egentligen? Jag är född i Sverige av svenska föräldrar. Sanningen är att alla mina förfäder kommer från samma plats i Småland ända tillbaka till medeltiden. Jag har aldrig bott i något annat land än Sverige och mina utlandsbesök begränsar sig till skyddade charterresor på hyfsat närbelägna platser. Jag är alldeles för rädd för de sjukdomar, terrordåd och naturkatastrofer som jag förknippar med länder utanför Europa och Nordamerika.

Och nu ska jag erkänna något. Det är inte bara länder och världsdelar jag undviker utan även platser i den stad där jag själv bor. I utkanten av Stockholm ligger flera områden jag helst inte åker till. Då och då rapporterar media från någon av dessa storstadens satelliter, om bilbränder, kriminalitet och hedersförtryck. Det är områden som beskrivs som mångkulturella och ”särskilt utsatta”.

Jag arbetar i Vårby Gård som just nu inte finns med på denna lista över ”särskilt utsatta områden” men som utan tvivel är en mångkulturell plats. När jag precis hade börjat arbeta här frågade en av mina vänner: ”Men hur tar du dig från tunnelbanan till själva kyrkan? Är det inte farligt?” Jag skulle ha kunnat skratta lite överseende åt den frågan, men sanningen är att jag inte gjorde det, för jag hade tänkt precis samma sak själv. Jag känner mig inte trygg när jag går de där 100 meterna mellan tunnelbanan och min arbetsplats. Jag funderade på vad det är som skaver, varför jag inte känner mig helt bekväm när jag går till och från jobbet, eller när jag går till Vårby Gårds centrum för att köpa min lunch? Svaret är att den här förorten skiljer sig från den där jag själv bor. För en utomjording skulle dessa två geografiska platser naturligtvis vara till förväxling lika, men för mig finns det skillnader. Människor pratar annorlunda, ser ut på ett annat sätt, äter annan mat, gör andra saker på dagarna än jag är van vid.

Jag kan inte tänka mig att återgå till det land där jag växte upp, ett helyllesverige där människor från andra kulturer bara var små exotiska öar i ett stort vitt hav. Jag minns ett land där normen för vad som var normalt var oerhört stark. Det var ett land där den som inte passade in på grund av sin etniska bakgrund, sexualitet eller funktionsvariation fick leva sitt liv vid sidan av alla andra. Att vi skulle gå tillbaka till den typen av normsamhälle känns som ett otänkbart och väldigt sorgligt alternativ. För den skull inte sagt att normen är upphävd, långt ifrån, men på många sätt har det skett en radikal förbättring jämfört med för 30 år sedan, fler människor får plats i Sverige idag.  Ändå är det mångkulturella samhället inte alltid så gemytligt. De enstaka öarna i det vita havet har blivit en färgsprakande skärgård och om jag får drömma fritt blir det som en lång fest. Vi firar ramadan, newroz, hanukkha och midsommarafton om vartannat. Vi äter chilensk potatissallad och baklava under tiden som vi snurrar runt i sufisk dans och tillber Jesus.  Men så enkelt är ju ingenting i världen. Där olika kulturer möts (eller undviker att mötas) uppstår fördomar, missförstånd och rädslor. Och på senare tid har ordet mångkultur blivit synonymt med ”särskilt utsatta områden” även om de två begreppen egentligen inte har speciellt mycket med varandra att göra.

Så jag sitter här och ska skriva en text om mångkultur och inser att jag inte vet något om saken. Jag är en vit medelklasskvinna från en hyfsat välbärgad förort i Stockholm. Jag är en infödd svensk som inte gärna åker till Rinkeby eller Tensta. Det enda jag vet är att jag är priviligerad, född i en majoritetsbefolkning i ett av världens rikaste länder, där fred har rått i hundratals år. Jag har aldrig blivit rasifierad. Folk undviker inte att sätta sig bredvid mig på tunnelbanan för att jag har mörk hudfärg. Jag har inte upplevt hur det är att fly från krig och förföljelse och sedan bli tittad snett på i mitt nya land på grund av att jag bär hijab? Jag har ingen aning om hur det är att vara född i Sapmi och bli reducerad till ett exotiskt inslag som förväntas tillbringa dagarna med att fånga renar med lasso och joika lite sorgset över fjället.

Allt detta far genom mitt huvud när jag ska skriva mitt blogginlägg och jag inser att jag genast måste kontakta min uppdragsgivare och säga, tyvärr jag kan inte skriva något om mångkultur.

 

Jenny Sigeman, kommunikatör i Sankt Mikaels församling i Huddinge pastorat.

Mångfalden måste synas på bild

Debattartikel Mångfalden måste synas på bild, införd i Kyrkans tidning, 8 juni, nr 23, 2017
Debattartikel Mångfalden måste synas på bild, införd i Kyrkans tidning, 8 juni, nr 23, 2017

Svenska kyrkan är fantastisk på arbete i mångfald. Samtidigt finns en utbredd vithetsnorm i kommunikationen, och placeringen av bilder ger ofta intrycket att kyrkans vi är den etniskt svenska handen som sträcks ut till den andre. Kyrkoherdar och församlingsmedarbetare i FBHO, nätverket Framtiden bor hos oss, vill nu se en förändring. 

(Debattartikeln publicerades i Kyrkans tidning 8 juni 2017. Läs den långa versionen MASSIV VITHETSNORM I SVENSKA KYRKANS BILDKOMMUNIKATION på KT:s webbplats.)

Hela 82 % av församlingarna har engagerat sig i stöd för människor på flykt sedan 2015, och Svenska kyrkan har ett väl utvecklat arbete för social sammanhållning med språkcaféer, psykosocialt stöd till flyktingbarn och andra insatser som främjar inkludering. Det internationella arbetet i utsatta delar av världen och en diakoni där principen om att bemyndiga medmänniskan hålls högt är också saker vi kan vara stolta över. Kyrkan är en viktig enande aktör i ett mångfaldssverige där människor med olika kulturell och religiös bakgrund möts.

Kyrkans djupaste identitet är inte att vara svensk utan global, gränsöverskidande och inkluderande.

Men denna mångfald har tyvärr inte fått tillräckligt genomslag i Svenska kyrkans bildkommunikation. Nätverket FBHO tog hjälp av Rättviseförmedlingen – en partipolitiskt obunden organisation som vill hjälpa till med att rätta till stereotypa föreställningar om bland annat kön, ursprung och fysiska förutsättningar. Rättviseförmedlingen ombads granska ett brett urval av församlingarnas webbplatser. Intrycket var nedslående: mörkhyade personer fanns ofta bara med på bild när det handlade om utvecklingsarbete i andra länder – eller om hur kyrkan jobbade med flyktingar och immigranter. När det gällde församlingarnas övriga verksamheter, som till exempel dop, vigsel eller ungdomsverksamhet, var vithetsnormen dominerande. Om bilder placeras på det sättet skapas en bild av att ”Så här jobbar vi i kyrkan med immigranter”; den som är mörkhyad tycks då bara befinna sig i situationer där hen blir hjälpt eller där hens identitet reduceras till att vara just flykting eller asylsökande.

Om bilder placeras på det sättet skapas en bild av att ”Så här jobbar vi i kyrkan med immigranter”; den som är mörkhyad tycks då bara befinna sig i situationer där hen blir hjälpt eller där hens identitet reduceras till att vara just flykting eller asylsökande.

Med en orättvis representativitet riskerar Svenska kyrkan att skapa en bild av ett ”vi och dom” som utesluter människor ur en gemenskap vars teologiska grund är att vara en öppen kyrka. Detta är olyckligt, särskilt som det inte stämmer med den många gånger starkt inkluderande verklighet som möter den som kommer till kyrkan.

Vi behöver också överge en bildkommunikation som – måhända omedvetet – skapar bilden av ett etniskt svenskt ”vi” som sträcker ut en hjälpande hand till ”den andre”.

Det är med en vision om vilken kyrka vi vill vara som vi kommunicerar. Därför är en rättvis representativitet i bildurvalet en djup teologisk fråga som handlar om att upprätta tecken på Guds rike i de miljöer där vi är kyrka. Kyrkans djupaste identitet är inte att vara svensk utan global, gränsöverskidande och inkluderande. Därför måste vi låta mångfalden genomsyra all kommunikation. Vi behöver också överge en bildkommunikation som – måhända omedvetet – skapar bilden av ett etniskt svenskt ”vi” som sträcker ut en hjälpande hand till ”den andre”. Det är inte förenligt med en modern och öppen kyrka som menar allvar med att vara världsvid, inkluderande och gränsöverskridande.

Helena Hedlund, församlingsherde i Flemingsberg, Stockholm, Katarina Wändahl, pastorsadjunkt Norrköping, Henrik Törnqvist, kyrkoherde i Bergsjön samt övriga kyrkoherdar i FBHO.

—————————

Om FBHO – Framtiden bor hos oss

Nätverket ”Framtiden bor hos oss” består av mångreligiösa och mångkulturella församlingar i Svenska kyrkan. Malmö, Linköping, Norrköping, Trollhättan, Göteborg, Stockholm och Södertälje har stadsdelar som ingår i nätverket. FBHO jobbar med opinionsbildning, initierar utbildningar, uppmuntrar till forskning och delar erfarenheter inomkyrkligt och externt.

DELAT MODERSKAP – GEMENSAM MODER 

FlickorJag lever i ett delat moderskap. Jag delar moderskapet till mina döttrar med en annan. Med magmamman, som vi kallar henne.

Magmamman på Madagaskar. Än så länge är hon inte kallad vid något annat namn för oss. Mamman som kämpade med att få i sig tillräckligt med näring från jordens torftiga kassava- och majsskörd, som med bävan bar sina tvillingdöttrar i magen tills de alldeles för tidigt ville ut och som förmodligen fattade sitt livs svåraste beslut. Att lämna bort en del av sig själv, 1,5 och 1,7 kg skört liv, till barnhemmet. Magmamman, som jag aldrig träffat och som jag inte vet om jag någonsin kommer att träffa, gav barnen livet. Liv som vi alla har till låns. Döttrar som vi båda har till låns.

Mamma, kallas jag. Mamman i Sverige. Mamman med en cancerstrasig livmoder som inte kan bära några barn i magen. Mamman som tröstar och plåstrar om sönderslagna knä med Elsa-plåster, som uppmuntrande skriker högsta hejaropen på Backarnas FF:s fotbollsträning och som får möjlighet att pussa god natt efter ett nytt Goro Miyazaki-animerat avsnitt av Ronja. Mamman som lärt sig göra hemmagjorda kurer för afrohår av kokosolja och sheasmör, men som aldrig till fullo kommer att lära sig att göra cornrows, twists, eller bantu knots.

”Mamma, ser du? Gud och hans dotter!”

Från utsikten högst upp på våningssängen ser en av flickorna något som förundrar henne. Nattlampan som automatiskt tänds i mörkret för att skapa trygghet har format ett märkligt mönster på parkettgolvet. Som under ett stjärnsmyckat altartak inramar nattlampans ljus en bild av Jesus nära sammanvävd med en kvinna med långt långt hår. Dottern hjälper mig att inse att kvinnan bredvid Gud är jag. Och jag hjälper dottern att inse att kvinnan eller tjejen bredvid Gud är hon. Vi är Guds älskade döttrar. Det är vi alla.

Gud bär oss, både magmamman och mig, och våra döttrar när vi inte orkar. Inte orkar stå ut med egna och andras etiska frågor om vägval och frågan om den ”riktiga” mamman, och döttrarna som inte orkar med sina mammor. Då bär du oss, moder liv, livets moder, vår gemensamma livmoder:

Från Lennart i Fosie, till FBHO-bloggen juni 2017.Flickor 1

Du vänder ditt ansikte till mig och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.
Psalm 831

Guds älskade döttrar, kärleken från er magmamma från andra sidan jordklotet, kärleken från mamma och Guds kärlek som bor i era hjärtan. Vi är riktiga. Vi varken låtsas eller är på låtsas. Vi är på riktigt. Och vi älskar er hela vägen in i evigheten.

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka (Texten hämtad ur MÄNNISKOR I MALMÖ)