”I denna lilla FBHO-församling brukar 70–120 personer fira högmässa tillsammans. Men på palmsöndagen, skärtorsdagen och långfredagen glesnar det i kyrkbänkarna. Stora delar av den gudstjänstfirande församlingen saknar sitt traditionella påskfirande och väljer att gå till andra kyrkor, där det är fottvagning och processioner
med hornmusik. Personalen har på grund av det sviktande antalet kyrkobesökare under påsken börjat diskutera om man ska plocka in ritualer som fottvagning på skärtorsdagen.
– I vår församling hade man fottvagning för länge sedan, men det är ingen levande tradition. Vi bestämde oss i alla fall för att pröva, berättar en av prästerna. Först frågade de två prästerna – en kvinna och en man – sina vänner från Syrien och Irak hur de skulle gå till väga. Tolv stolar ställdes fram, baljor och handdukar och några medhjälpare skulle hälla upp vatten i och tömma baljorna. Planen var att prästerna skulle tvätta fötterna. Alla som ville skulle få gå fram och få sina fötter tvättade. Men när fottvagningen började blev det inte alls som man tänkt sig. De som kom fram hade nämligen en väldigt bestämd uppfattning om vilka som skulle få sina fötter tvättade. Inga kvinnor fick komma fram, och i varje familj fick bara en man/pojke komma fram som representant för sin familj.
– Det var helt oväntat för oss, alltså för oss präster och övriga medarbetare som var med den dagen. Det kändes obehagligt att vi blev en del av ett så patriarkalt handlingsmönster. Här kom en grundläggande skillnad i teologi och kulturella vanor upp till ytan, berättar prästen vidare. Prästen och hennes kollega genomförde gudstjänsten i alla fall.
De kände båda att det i alla fall var ett plus att hon som kvinnlig präst hade fått genomföra fottvagningen. Händelsen ledde till upprörda diskussioner bland församlingsmedarbetarna om huruvida församlingen skulle tvätta fötter på skärtorsdagen eller inte. Olika lösningar diskuterades: Skulle de i förväg be kvinnorna om att komma fram och på så sätt kanske få en möjlighet att utveckla och utmana patriarkala föreställningar? Eller skulle de helt droppa idén med fottvagning? Skulle det bli mindre laddat och mindre traditionstyngt med handtvagning i stället? Vad var syftet med att genomföra fottvagningen? För vems skull gjorde man det egentligen?
– Den här händelsen avspeglar ett behov av samtal om teologi, människosyn och om hur vi är kyrka tillsammans, menar kyrkoherden i församlingen.”
Om kapitlet Att vara där det skaver:
Att vara där det skaver handlar om att våga vara kvar i oenighet utan att vi nödvändigtvis måste hitta fram till en harmonisk lösning där alla är överens. Det icke-perfektionistiska förhållningssättet är en medicin mot den konflikträdsla som ofta präglar det svenska samhället, en ängslighet som kan leda till den hämmande idén att »alla måste tycka lika«. Men i mångfaldsmiljöer behöver vi rusta oss med verkligt tålamod för olikheter och skillnader.
Beställ boken Framtiden bor hos oss här