Svenska kyrkan arrangerar en i sina stycken fullständig unik filmfestival i Arjeplog där prästen och eldsjälen Niklas Westling varje år lockar gräddan bland svenska skådespelare och regissörer som möter en alltmer filmkunnig och diskussionsintresserad filmpublik.

I år 2012 för åttonde gången. I en kommun med lite dryg 3000 invånare säljs omkring 1700 biljetter till filmfestivalens 7 filmvisningar. Under söndagen (19/2) firades en gudstjänst i filmens tecken där biskopen i Strängnäs Hans-Erik Nordin predikade.

Gudstjänstens psalmer valdes av filmgästerna som under gudstjänsten vackert fick kliva fram och ställa sig i ambon för att motivera sitt psalmval. 

Sommarpsalm i februari

Först ut var regissören Richard Hobert, med ett långt filmskapande som började redan på 1970-talet på sin meritlista liksom Bergmanpristagare på 1990-talet. I årets guldbaggegala prisbelönt genom filmen En enkel till Antibes där Sven-Bertil Taube fick bagge för bästa manliga huvudroll.

Hobert ställde sig i talarstolen och berättade öppet och ärligt att särskilt många psalmer kunde han inte. Däremot kunde han gå tillbaka och fundera vilken psalm som på något sätt sagt honom något viktigt genom livet, och det var psalmen 199; Den blomstertid nu kommer. 

– Men kan man sjunga den i februari i Arjeplog? Ja, det är ju det man kan, menade Hobert. Under ytan finns en sommar som vi alla längtar till och den sommaren i naturen och inom oss vill jag lyfta fram, motiverade Richard Hobert psalmen.

Och med de orden sjöng vi oss igenom den allra mest sommarlovsförknippade sångerna i hela svenska psalmboken en vit vinterdag i februari.  

Blott en dag

Så småningom steg Rolf Lassgård fram och berättade att han blivit lite ställd av frågan. Skulle han googla sig igenom hela psalmboken och leta bland alla som fanns eller hur skulle han göra. Nej, efter lite funderande så väntade han istället på att en psalm på något sätt skulle komma till honom. 

– Och det kom en psalm, berättade Lassgård, psalm 249, Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Lassgård är en skivnörd med en stor skivsamling, och denna psalm visade sig också vara en av de få som han hade i sin samling. Med Freddie Wadling på Frälsningsarméns skiva som han varmt ville rekommendera.

Var inte rädd för mörkret

Ann Petrén berättade mot slutet av gudstjänsten om sitt psalmval. Hon hade hört en dikt av Erik Blomberg på en begravning och fäst sig vid orden. ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är. I ljusa irisringen du bär en mörk pupill ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till. Var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.” 

Just denna tanke tyckte Petrén berörde något viktigt generellt, särskilt när vi tänker på filmfestivalens många filmer som berör komplexa och mörka teman många gånger.

Petrén fick av en slump reda på att dikten tonsatts av Karin Rehnqvist på 1990-talet och nu blivit en psalm i svenska kyrkans nya psalmbok. Därmed var Ann Petréns psalmval givet, psalm 797. 

Med en rytmisk och sinnrik melodi fick vi sjunga en ganska nydanande psalm som många av oss i gudstjänstbänkarna aldrig sjungit förut. Diktaren skrev denna dikt redan på 1920-talet. Så småningom blev Blomberg en erkänd teaterkritiker.

– Cirkeln knyts ihop igen här i Arjeplog, avslutade Ann Petrén med ett leende.

Härlig är jorden

Gudstjänstens sista psalm valde Rolf Lassgård. Han valde en psalm som han som medverkande skådespelare allra oftast kommit att stöta på i samband med filminspelningar; psalm 297 Härlig är jorden.  

– Det är ju en typisk begravningspsalm förstås. Men ibland slås man av hur man går i fotspår som har trampats upp de som gått här före oss, och då är den här psalmen en fin hyllning till livet.

Med hjälp av filmfestivalens filmkonstnärer fick vi alltså sjunga tre av Sverige allra mest sjungna och använda psalmer men med en unik motivering som gjorde att de ändå avlockades en ny betydelse i sammanhanget.

Möte mellan kyrka och filmkonst

Arjeplogs filmfestival utvecklas från år till år och det som är riktigt intressant att följa är just där här mötet mellan företrädare för kyrkan som den mer etablerade och institutionaliserade religiositeten och filmfestivalens fria filmkonstnärer som under gudstjänstens stora ram bidrar med personliga tankar.  

Religion inspirerar till film och filmen gjuter i filmgudstjänsten nytt liv i kyrkans sångskatt med oväntade utgångspunkter kring välbekanta sånger. Men också det nya som genom Ann Petréns val öppnade ögonen för en av de nyare psalmerna.  

Extra tack också till kyrkomusikern Maria Hjalmarsson som i psalm 797 skapade lyster åt en ny melodi.

Reflekterat från kyrkbänken en februarisöndag  i Arjeplog kyrka,

Tomas Axelson

lektor i religionsvetenskap med mediainriktning, högskolan i Dalarna,

arrangör av Existentiell filmfestival, Falun

I fredags visades Peter Gaszynskis dokumentär Ängeln på Malmskillnadsgatan i SVT. Bakom filmen står SVT, Svenska kyrkan  och Gaszynskis produktionsbolag House Production.

Personligt porträtt

Filmen är ett personligt porträtt av 74-åriga Elise Lindqvist och hennes arbete med prostituerade på Malmskillnadsgatan.

Hon blev själv sexuellt utnyttjad som barn och har egen erfarenhet av prostitution. Vid 59 års ålder började hon arbeta i Klara kyrka med att hjälpa prosituerade kvinnor till ett nytt liv.  

Fokus i filmen ligger på Elis tro och liv, i hemmet, i kyrkan och i Stockholms city. Filmen innehåller också intervjuer med direktor Carl-Erik Sahlberg.

Synliggöra diakoni bland utsatta

Syftet med Svenska kyrkans medverkan är att synliggöra en del av Svenska kyrkans diakonala arbete och att visa på kyrkans närvaro bland de mest utsatta.

Peter Gaszynski är en väletablerad fotograf och filmare som gjort ett antal filmer åt både SVT och TV4, bl a känsliga dokumentärer för skolungdom om kvinnors och mäns kroppar, Kvinnokroppen.

Filmen visas även idag kl 12  och kan ses på SVTs web. Sex veckor efter SVTs sista sändning kommer filmen att finnas tillgänglig på svk play.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

”Vi måste prata om Kevin” är en berättelse om en femtonårig pojke och hans familj.  Det är en katastroffilm där vi får följa familjen till katastrofens faktum. Tilda Swinton gör ett fantastiskt porträtt i familjens mamma.

Boken som blev film
Boken ”Vi måste prata om Kevin”, skriven av Lionel Shriver, berättar om ett misslyckat föräldraskap ur mamma Evas perspektiv.  Eva får ingen kontakt med sin son, varken när han ligger i magen, under förlossningen eller när han växer upp.

Hon ger upp sin karriär för att vara tillsammans med honom, men inte heller kvalitetstiden gör att de får kontakt med varandra. Tre dagar innan Kevin fyller sexton år mördar han flera personer i sin närhet – både i hemmet och på skolan.

Berättelsen om Eva och Kevin har nu blivit film, regisserad av Lynne Ramsay. Det är en mycket stark film som flera recensenter tycker handlar om ondska och om onda barn.

Föräldraskap
Jag tycker att filmen handlar om föräldraskap. Berättelsen om Kevin handlar om skillnaden mellan bilden av familjelycka och verkligheten. Den visar också skillnaden på förväntningar på moderskap och faderskap.  En  närvarande mamma och en frånvarande pappa misslyckas båda med att knyta an till sin son.

Men samhällets förväntningar gör att det är mammans skuld. Det känns som om alla i familjen är ensamma satelliter som går bredvid varandra mot undergången i tystnad och avsaknad av gemenskap.

Konstnärlig film som badar i rött

Jag uppfattar filmen som en konstnärlig tolkning av boken. Eftersom jag läst boken var scenerna och antydningarna i filmen tydliga. Men om man inte läst boken vet jag ärligt talat inte hur man uppfattar historien. För den är varken kronologisk eller logisk.

Men den är väldigt vacker i all sin tragedi. Färgen röd återkommer genom hela filmen på ett otroligt starkt sätt.

Vi måste prata
Vi måste prata om Kevin.
Det måste vi inte alls!
Vi måste prata om det som är svårt och jobbigt.
Hur ska vi annars kunna hjälpa varandra?

Beatrice Lönnqvist

stiftsadjunkt för konfirmand- och ungdomsarbete, Stockholms stift

vik handläggare för konfirmandfrågor, kyrkokansliet

Mer om filmen i Mikael Mogrens inlägg från premiären i Cannes i maj 2011, Varför blir barn massmördare?

Berlinalens internationella jury ledd av Mike Leigh har också delat ut priser. Guldbjörnen för bästa film gick Tavianobrödernas film Caesar must die, som också fick det ekumeniska priset.

Hatbrott mot romer

Just the wind handlar om hatbrott mor romer och bygger på verkliga händelser. Vi får följa en familjs liv under en dag.Den dubbelarbetande mamman. Dottern som anklagas för stöld i skolan. Sonen som skolkar och bygger sin egen tillflyktsort. 

Kameran ligger väldigt nära hela tiden och filmen har en poetisk ton. Filmen kan beskrivas som en lång väntan på avrättning. Det här är inte en film om romer. Det är en film med romer.

Det är en viktig film och jag kan avslöja att den fanns med länge i diskussionen också i den ekumeniska juryn.

På presskonferensen blir det viss kontrovers kring en broschyr som delats ut från ungerska myndigheter, som vissa menar relativiserar och bagatelliserar händelserna.

Dubbelt danskt

Danska kostymdramat En kongelig affaer fick två utmärkelser.

Silverbjörnen för bästa skådespelare gick kanske något överraskande till Mikkel Boe Følsgaard (som spelade kungen) och inte till Mads Mikkelsen. Filmen kammade också hem silverbjörnen för bästa manus.

Silverbjörnen för bästa kvinnliga skådespelare gick glädjande och välförtjänt till Rachel Mwanza för hennes insats i Rebelle, som fick ett hedersomnämnande av den ekumeniska juryn.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

ledamot av den ekumeniska juryn vid Berlinalen 2012

I Forumsektionen går det ekumeniska priset till La Demora (The Delay, Uruguay, Mexiko, Frankrike 2012) i regi av Rodrigo Plá.

 

La Demora skildrar en familjs känslomässiga och ekonomiska utsatthet. Den ställer frågor om väldfärd och familj i skuldkrisens Europa. 

Förlossningspsykos känner vi till sen förr, skildrad t ex i Heidi Maria Faissts Välsignelsen som fick Svenska kyrkans filmpris 2009.  I La Demora får vi se en föräldraomsorgskollaps.      

Motivering
La Demora expresses compassion for demented elderly caught in the overburdened care of family.  When the daughter abandons her father, his steadfast wait for her return draws a community of heartfelt hope.  Through a superb dramatic performance one observes the painful condition of family responsibility.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

ledamot av den ekumeniska juryn vid Berlinalen 2012

Det ekumeniska priset i Berlinalens Panoramasektion går till österrikiska Die Wand (The Wall), i regi av Julian Roman Poelsler. En säregen berättelse om en kvinna som en dag upptäcker att hon är fångad inom osynliga men ogenomträngliga murar.

Omvärlden är stängd för henne, död. Det låter som ett skämt och hon har svårt att tro att det är sant. Hon bestämmer sig för att skriva en rapport för att försäkra sig själv om att hon inte blivit galen.

Från självupptagenhet till medkänsla

Die Wand gestaltar kvinnans utveckling från rastlös självupptagenhet till acceptans av livet som det ges henne och till medkänsla och samhörighet med världen runtomkring.

Det är en lång resa som går genom en rad olika faser. Där den existentiella intensiteten skärps under filmens gång. Filmen är utan överdrift ett fotografiskt mästerverk. Men det intressanta är samspelet mellan landskap och liv, mellan inre och yttre, mellan människa och natur.

I Die Wand är man enligt min mening väldigt nära en bildlig gestaltning av en mystik erfarenhet. Vad är ett liv? Vad finns kvar när mellanmänskliga relationer är borta? Vad är människans plats i skapelsen?

På presskonferensen sa regissören att den här filmen tagit 20 år att förverkliga. Det känns när man tittar. Respekt för konstnärer som vågar gå riktigt ensliga stigar i sitt utforskande.

Vid prisutdelningen dedicerade han den till alla kvinnor som är ”locked behind walls of ignorance and oppression”. Die Wand är min personliga favorit i alla tre sektionerna.

Motivering

Österrikiska Die Wand tells the story of a woman mysteriously trapped inside transparent walls near an alpine cabin, which shuts her off from human companionship and requires hard physical labour to survive.

The film’s original and atmospheric cinematography accompanies an intense solo performance by Martina Gedeck.

Through her own care for animals and a solitary immersion in nature, she moves beyond chaotic self-preoccupation to a liberating though sober understanding of love as unifying and humanizing power.

Stolt parad i Belgrad

I panoramasektionen gav vi också ett hedersomnämnande till Parada (Serbien, Kroatien, Makedonien, Slovenien 2011), i regi av Directed by Srdjan Dragojevic.

Om det till synes omöjliga projektet att arrangera en Gay Pride i Belgrad. Filmen bygger på verkliga händelser där första försöket att arrangera Pride ledde till upplopp med flera döda.

2010 fick paraden ställas in för att 6000 poliser inte kunde garantera 400 aktivisters säkerhet! Kan man göra komedi om det? Absolut.

I Parada ingås en osannolik allians mellan aktivister och forna krigsherrar från hela det forna ex-Jugoslavien. Filmen visar övertygande på de homoerotiska övertonerna i machokulturen.

At the end of the day så möts aktivister och soldater i beredskapen att sätta allt på spel för kärleken.

Politiskt inlägg

På prisutdelningen satte regissören stort värde på att få utmärkelsen just av den ekumeniska juryn. Eftersom att representanter från den serbisk-ortodoxa kyrkan tillhört de som eldat på upploppen mot Pride. ”Jag ska faxa det här till ärkebiskopen imorgon.”

Hederomnämnandet av Parada blev därmed den ekumeniska juryns tydligaste politiska inlägg under Berlinalen. Tilläggas bör att Parada redan setts av 500 000 människor och att det är den första film som samfinansierats av samtliga stater från det forna Jugoslavien.

Efteråt berättar Karsten Visarius, interfilms exekutiva ledare, att Interfilm har ortodoxa kristna som personliga medlemmar, men ännu inga ”corporate memberships” från den ortodoxa familjen. Där återstår alltså ett visst ekumeniskt dialogarbete.

Motivering

With effectiv use of comedy this energetic film considers the challenges of mounting a gay Pride parade in Belgrade. The certainty of extreme violence in response leads to an unexpected and touching alliance between macho former ethnic foes and gay activists.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

ledamot av den ekumeniska juryn vid Berlinalen 2012

Det blev många timmars hård mangling igår innan vi kom fram till våra tre vinnare. Stor spännvidd mellan USA, Latinamerika och Europa. Mellan olika kyrkliga tillhörigheter.

Varför tycker jag att just det här är en viktig film? Vad är det som är konstnärligt originellt och på vilket sätt knyter filmen an till evangeliet?

Till Interfilms kriterier hör också att uppmärksamma filmer som aktualiserar ”Christian responsibility and human progress” (ett kriterium som vi inte har för Svenska kyrkans filmpris), alltså filmer som kan säga något om kyrkans uppgift i samhället. Filmer utan hopp går bort.

Tre priser

Att dela ut tre priser är unikt bland de 20-talet festivaler som Interfilm är engagerad i. Med tanke på det enorma utbudet måste jag dock säga att det är ett rimligt val. Förstår också sektionerna bättre nu.

Tävlingssektionen är de breda filmerna, de som har en chans att gå upp också i Sverige. Panoramasektionen har ambitionen att vara global och att ge utrymme också åt minoriteter. Här har man under många år haft fokus på hbtq-frågor. Forumsektionen är tänkt att vara mer experimentell, en möjlighet för yngre mindre etablerade filmskapare.

Kulturens politiska betydelse

De ekumeniska priserna tillkännagavs idag på en presskonferens för oberoende, internationella jurys, inalles 10 stycken, däribland Amnesty International och två publikpriser.

Berlinalens ordförande inledde med ett mycket engagerad brandtal om kulturens betydelse i den ekonomiska krisens kölvatten.

Han såg att de gamla stereotypa motsättningarna mellan syd och nord visat sitt fula tryne igen och placerade in Berlinalen där, som ett sätt att avväpna dess mörka krafter och menade att oberoende jurys, som den ekumeniska och Amnesty, har en särskilt viktig roll där. Visionärt!

Caesar must die

Men nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre. Det ekumeniska priset i tävlingssektionen gick till bröderna Tavianos iscensatta dokumentär Caesar must die, som jag skrev om tidigare här.

Den handlar alltså om några säkerhetsfångar (maffiarelaterad brottslighet) som sätter upp Julius Caesar.

Allting händer i cellen, på rastgården. Det är formmässigt närmast fulländat och synnerligen effektivt. Inte en detalj för mycket.

Idén med teater i fängelse är inte ny (7:3!, Vägen ut). Men här händer det verkligen något under spelets gång. Det är inte samma människor som blir inlåsta i filmens början som i slutet.

Anledningen att filmen får just det ekumeniska priset är att den med sådan skärpa undersöker människans grundvillkor. Vad betyder frihet? Är förändring möjlig? Caesar must die är en måstefilm för kyrkans arbete i kriminalvården. Men tilltalet är allmänmänskligt.

Motiveringen lyder som följer:

In the world of prison life the power of freedom through art superbly plays out with  cast members of máximum security reenacting Shakespeare’s  Julius Caesar. Their gripping discoveries of character similiarites draws compassion for the human condition.

Rebelle (War Witch)

I tävlingssektionen gav den ekumeniska juryn också ett hedersomnämnande till kanadensiska Rebelle, som skildrar ett inbördeskrig i Kongo genom en ung flickas ögon.

Filmer om barnsoldater har vi sett förr, men inte på det här sättet. Vi får se krigets fasor, men det är inget frosseri i våld. De dokumentära inslagen varvas med mer drömlika scener där krigets offer framträder som spöklika gestalter.

Andetro och magi spelar en större roll än vanligt, inte minst hur den används i indoktrinering av barnen. Men det är också en film som andas hopp. Här ryms ung kärlek, skildrat på ett befriande osentimentalt sätt.

På presskonferensen får vi veta att detta är den blott andra spelfilmen som gjorts i Kongo-Kinshasa på 20 år. Och att det inte finns en enda biograf öppen i hela Kinshasa. Att hitta finansiering och förstå konflikten inifrån tog 10 år för regissören. Det känns i filmen. Det här är inget hastverk. Det finns ingen exotism här. Regissören Nguyen håller det mest gripande tacktalet av alla när priserna delas ut.

Och motiveringen:

The horror of a young girl´s life when taken from her village by rebels to be trained as a child soldier is depicted through scenes of Congo warfare, softened by the sweet innocence of a youthful love.  Komona, the girl and war witch, escapes this existence to provide a message of redeeming hope.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

ledamot av den ekumeniska juryn vid Berlinalen 2012

Blandad kompott idag. Ser bl a två filmer som på olika sätt handlar om drömmen om ett nytt liv.

Cherry

Kommer närmast från amerikanska independent-filmen Cherry. 18-åriga Angelina bestämmer sig för att lämna sitt white-trashiga hem så fort hon kan. Hon söker sig till porrindustrin i San Fransisco. I vilken utsträckning väljer hon? Svårt att säga. Hon är inte ett offer. Inte heller ett särskilt tydligt subjekt tycker jag.

Omöjligt att inte jämföra med Elles (Juliette Binoche)  som jag såg första dagen, även om det kanske är orättvist mot en debutant. Samma ämne, men inte alls lika komplext. 

Väldigt lite om industrins baksidor, förutom att det betyder social stigmatisering och kan trassla till relationer. 

Och huvudpersonens känsloregister är smalt. I princip framställs sexarbete som ett kul och spännande karriärval, om bara inte omgivningen var så fördomsfull.

En industri för och med ”vanligt” folk

Behållningen av filmen är att den visar på något av omfattningen av industrin. Porr är inte bara något obskyrt som händer i smutsiga källare utan det är big business som äger rum i påkostade studios. Med ”vanliga” män och kvinnor som delaktiga i alla led (aktörer, producenter, filmare, distributörer och konsumenter).

Mängden av filmer på detta tema bara här i Berlin tyder på att temat ligger i tiden. Men vad ville man egentligen med Cherry? Blev inte alls klok på det under visningen. 

På frågestunden efteråt etiketterar regissören sig som f d ”sexarbetare” och att ambitionen var att göra en film som ”sexarbetare” kan känna igen sig i. Känns lite naivt, uppgivet och extremt opolitiskt. Räcker det med det liksom? Går från filmen med en känsla av beklämning.

Mads Mikkelsen som livläkare

Dessförinnan var det dags för danska En kongelig affaere med Mads Mikkelsen som livläkaren Johan Struense och Alice Vikander som drottning Caroline Mathilde.

Berättelsen räcker långt. Om visionen att förverkliga Upplysningen i politisk handling. Att använda makten till något gott. Och samtidigt vara fångad av makten, ofri att leva det liv man vill leva, låst i sin roll.

Och visst är det välgjort. Man kan lita på Mats. Men det måste tillhöra det mest konventionella som släppts från Zentropa. Ett kostymdrama med idéhistorisk klangbotten. Stor entusiasm på presskonferensen dock. Viss skrällchans till guldbjörnen? 

Närmar oss upploppet nu. Imorgon ska vi hitta en vinnare.   

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Bland Egyptens kopter är det många som menar sig ha sett jungfru Maria. Kan man göra film om det?  Namir Abdel Messeeh gör ett försök och det resulterar i festivalens hittills lekfullaste bidrag, La Vierge, Les coptes et moi.

Namir är uppvuxen i Frankrike och betraktar sig som sekulariserad. Men vill försöka förstå fenomenet Mariauppenbarelser. 

Att han själv inte är övertygad om att de är sanna stänger givetvis många dörrar. Att det också är en personlig uppgörelse med hans eget ursprung komplicerar arbetet. Men ger det också laddning.

Iscensättning

Det som skulle bli en dokumentär med ögonvittnen förvandlas till en iscensättning av en uppenbarelse som involverar hela byn. Det är inte alls vanvördigt utan ömsint.

Bybornas inledande skepsis förbyts snart till entusiasm. Att iscensätta blir ett sätt att försöka förstå, ett utforskande inifrån.  

Filmskapande

La vierge… är också i högsta grad en film om filmskapande. Tycker att metaperspektivet ofta kan bli  ansträngt. Men här är det verkligen relevant. Och roligt. Det tillför en självkritisk dimension. Att filmen inte blev vad han  tänkt sig.

Vi får vara alltså med om misslyckande. När franska producenten avbryter samarbetet. När han blir utskälld av modern (innan hon tar över som demonproducent).

Humor och helighet

Ska man närma sig människors upplevelse av det heliga passar det väldigt bra att inte vara alltför säker  på sin egen position.

Humor passar också bra. Om man, liksom i Flimmer, skrattar med och inte åt varandra. Om det bottnar i en ödmjukhet om hur små vi är, inför livets stora mysterier.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Hatten av för Meryl Streep! Ikväll fick hon ta emot en hedersbjörn på Berlinalen för sin ”life-time achievement” inom filmkonsten.

Prisutdelningstal når sällan några höga höjder men Jake Gyldenhaal från internationella juryn fick verkligen till det ikväll.

Utan att tillbedja, utan att trycka till. Personligt och proffsigt. (Jake hängde med Meryls son som 12 åring. Hon tyckte Jake var ”bad influence”!)  

Glädje och tacksamhet

Men vad är det då som gjort Meryl så stor? Glädjen och tacksamheten! Och jag tror att det ligger något i Jake’s spaning.

Det blir bra när man blir ett med uppgiften, när man lyckas bevara förundran över att få vara på rätt plats. Kort sagt, när man lever i sin kallelse.

Och i sitt tacktal är hon precis sådär ödmjuk och klacksparksrolig som man vill att hon ska vara i verkligheten också. Ångrar inte denna sena kväll.

Människan Margaret Thatcher

Naturligtvis visas Järnladyn, dock utom tävlan eftersom den redan haft premiär. Som så många gånger förr är det Meryl Streep som äger filmen. Bär den. Som får oss att se människan bakom principerna, bakom historieskrivarnas dom.

Vi möter en åldrande kvinna som gör bokslut över sitt exceptionella liv. Som ställer samma frågor som ingen av oss kommer undan: Did I make a difference? Am I alone?

Det finns givetvis många fler viktiga frågor att ställa om filmen. Men den tiden är inte nu.  

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor