Susanne Wigorts Yngvesson gör en djupdykning i Clint Eastwoods teologiska universum i en understräckare i SvD idag. Mycket läsvärt om osentimental försoningsteologi och subtila bibelreferenser.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

I mitt föra inlägg skrev jag om mina tankar angående hur barn och unga vuxna porträtteras på film. Jag förundras lite av denna envishet att vägra ta barns existentiella problematik på allvar på svensk film.

Det finns en bekväm linda som härstammar från de fina och mysiga filmerna som Olle Hellbom gjorde under 1970-talet som det tycks vara omöjligt att lösgöra sig ifrån. De är fantastiska filmer som uppfostrat generationer. De är också baserade på oförglömliga sagor av Astrid Lindgren och de berättar allt som oftast om det fiktiva barnet och dess omvärld.

 Identifiering?

Jag tror att problemet ligger i att det ibland är svårt för vuxna att se barn som inkännande individer. Så också när det gäller film. Det finns ett kontant tryck efter en sensmoral och präktiga lärdomar som dominerar över behovet med identifiering för en ung publik. Man tycks vilja skydda barnen och unga vuxna från det jobbiga som besvikelser och sorg så länge som möjligt. Eftersom verkligheten är ganska hård, ibland brutal i vad den utsätter oss alla för.  Det förstår jag. Men barn är också intuitiva varelser och ibland blir det vuxna skyddet en björntjänst istället.

Svåra livsfrågor som rör tankar kring till exempel död, sorg, utanförskap och identitet uppstår olika tidigt hos olika unga individer. Ibland i form av starka känslostormar och ibland som enstaka funderingar lite då och då. Hos vissa knappt alls och hos andra ibland eller ofta. Så olika beroende på omständigheter, både sociala och i livet, och den egna uppväxten. Det bör finnas berättelser som kretsar kring dessa frågor också. Med unga och för unga.

Förändring på väg

Det börjar gradvis ske en förändring inom litteraturen som inte är lika beroende av tittarsiffror som långfilmen är. Det vill säga, man vågar ta mer hänsyn till berättelsens dynamik och hjärta. Fler och fler modiga litterära skildringar släpps om sökandet efter svar och lindring när man som ung upplevt allra första mötet med en större livsfråga.  Inom filmen går det trögare.

Varför?

Så länge kan man, om man är intresserad av att se svensk film med avsaknad av klumpiga moralkakor och där barn och ungdomar får vara de komplicerade och sökande individer de är, beröras av följande skildringar!

Mitt liv som hund. Lilja 4-ever. Sebbe. I taket lyser stjärnorna. Seppan. Fanny och Alexander. Älska Mig. En kärlekshistoria. Åke och hans värld.

Alexandra Therese Keining

Regissör, Stockholm

Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

Filmbloggen tar sommarlov en månad framåt. Med ett filmtips: Förra årets vinnare av det ekumeniska priset i Cannes, This Must be the Place, finns nu att hyra på DVD. Mikael Mogren såg den som en nutids Davidsberättelse. Läs recension här.

Inspiration

Att börja på en ny historia, att skriva ett helt nytt manus eller en berättelse är svårt. Var finns inspirationen? Var söker man efter just den eller de speciella idéerna som så småningom kommer bilda fiktiva karaktärer som blir huvudrollerna i ett filmmanus?

Ett frö blir ett träd

Ja, det finns förstås inte ett enda svar. En idé kan komma i en tanke från ingenstans. Ett främmande ansikte på gatan. Från musik. Från ett samtal med en vän eller att tjuvlyssna till bordsgrannarna på restaurangen.

Det där lilla, lilla fröet kan sedan börja skjuta skott när man minst anar det. Långsamt börjar det sedan växa till en envis kvist som kliar och skaver inom en som till slut kräver att man ska börja vårda den. Att man ska lyssna till vad den har legat där och blivit, den där resten från en låt eller meningen som man snappat upp någonstans.

När man sedan börja skissa och testa ingångar och utgångar med olika karaktärer så växer den där grenen så det bara knakar. Ibland går det alldeles för fort och ibland alldeles för sakta tills ett starkt och färdigutvecklat träd har rests genom si sådär en hundra sidor text.

Bara det bästa frö slår rot

Mitt nyårslöfte förra året var att anteckna alla idéer och tankar som jag fick till nya berättelser innan de hann försvinna.

För det är långt ifrån alla idéfrön och skott som stannar hos en. Ibland känns det som om de är små tidsinställda bomber som imploderar och försvinner lika spårlöst som de kom.

Men de bästa, de allra mest envisa berättelserna, de ger ingen ro. De går inte att ignorera eller tänka bort. De finns där när man lägger sig. De väntar på en när man vaknar och släpper inte taget om en förrän de äntligen får komma ner på ett papper i form av ord och repliker.

Unga röster

Just nu befinner jag mig i en sådan fas, den allra första bräckliga starten av skrivprocessen. Jag har släppt mitt försvar och raserat mitt motstånd för rösterna som vägrat släppa mig under det senaste halvåret. Det är unga röster som kommer ut och bildar livsöden på mina papper.

Livsöden som delar både glädje och sorg under den viktigaste tiden i sina liv, den tiden som vi alla har gemensamt och lägger grunden till hur vi hanterar det kommande vuxenlivet. Tyvärr finns det relativt få svenska filmer som berättar om ungas kollision med den första sorgen eller någon annan tung livsfråga.

Och görs detta tenderar det ofta att väga över i påtvingad präktighet eller en övergripande sensmoral. Eller där barn och ungdomar fråntas mänskliga egenskaper och förblir stereotyper. Två teman som jag gärna vill undvika, med betoningen på gärna då det är väldigt lätt att hamna i den fällan.

Vi får väl se hur det går… Spännande, är det i alla fall.

Alexandra Therese Keining

Regissör, Stockholm

Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

Blev så glad för några veckor sedan när jag såg att franska LOL skulle ha premiär. Såg den på BUFF förra året. Inte jätteoriginell, men välgjort om tonåringar och föräldrar som båda brottas med livet och kärleken.

I samma tradition som klassiker som Ebba och Didrik eller Adam och Eva. Fast lite snyggare och lite farligare.  Tills jag såg att det vara en amerikansk remake, som totalsågats. Tråkigt!

En katt i Paris

Vill man ändå se något franskt med de lite mindre barnen har jag ett färskt dvd-släpp att rekommendera: En katt i Paris av Alain Gagnol av Jean-Loup Felicioli. Animerade katter som springer på hustak i Paris känner vi igen, men det här är nya perspektiv.

Katten Dino lever ett dubbelliv. Huskatt på dagarna, tjuv på nätterna. Naturligtvis får de olika delarna kontakt med varandra. Barnet Zoe kidnappas av några riktigt läskiga gubbar i kostym och slips och sen börjar ett riktigt vindlande äventyr. 

Utmana med respekt

Det går att göra intelligent barnfilm utan att bli arty! Det går att utmana stereotyper utan att det blir förutsägbart åt andra hållet!

Här är t ex ensamma mamman en hårt jobbande polis, änka, ledsen och trött, stark och uthållig. Och ärkeskurken är inte arab eller kines utan  tvärtom ganska lik Göran Persson.

Och vad tyckte expertpanelen? Min 7-åring sa i alla fall att ”det här var verkligen en spännande film!” På riktigt läskig tematik med barn som kidnappas. Men med noll effektsökeri. Man litar på sin publik även om den råkar vara barn.

Jag vet att det händer att man i svaga ögonblick säger ja till Spy kids 4 . Men det finns tack och lov alternativ.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Fler bilder i Bergmanveckans bildarkiv

Mikael Larsson