Jonas Ideström är präst och forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet. Här skriver han den fjärde krönikan om Flimmer, vinnare av Svenska kyrkans filmpris 2012. Mer om filmen här.  

Ett möte
Beskedet. Det vita rummet. Kakelplattorna som en mur. Han sitter med ryggen mot muren. Läkaren berättar. En sköterska står som ett vittne med en bricka. Vi kommer allt närmare mannens ansikte. Vet han redan? Doktorn hänvisar till vad han har sagt när mannen vaknat upp. Kommer du ihåg vad jag berättade? 

Steg för steg närmar han sig beskedet. Sedan hissen. Där står han sida vid sida med kvinnan med spindelfobi. I hissen ner till entréhallen står de sida vid sida. Han som blivit impotent. Hon som blivit biten av en tarantella. Två traumatiska upplevelser. Två vägskäl.

De tvingas båda möta det de våndas inför. Han sin fru. Hon ensamheten. De förenas av att deras livsprojekt har gått om intet. Han vet. Inte hon.  Hon ser hans möte med sin fru. Den röda ballongen.

Hon har ingen aning om vad som faktiskt rör sig i honom. Hon ser inte sorgen, våndan och ångesten. Istället ser hon det hon längtar efter. En färgglad ballong som det står jag älskar dig på.

Ballongen är både banal och vacker. Kärleken kommer att sättas på prov och så står vi också i våra relationer. Med det vi kan dela och det vi inte kan dela. Med våra sköra uttryck för kärlek och längtan. När vi vandrar genom gemensamma rum och drömmar.

Men ibland tvingas vi möta något som förändrar oss. Vi tvingas ta hissen ner i källaren och vi vet inte vad det vi varit med om kommer att göra med oss.

En utmaning
Flimmer visar på livets komplexitet. Det är lätt att haka på populistisk civilisationskritik, eller övertro på våra förmågor. Risken finns att teologin eller kyrkan konstruerar enkla förklaringar.

Men vi är kallade att vara där vi är och att upprätthålla ett språk där skuld, rädslor och längtan får komma till uttryck. Vi är kallade att se livet i sin fullhet.

Hur kan då teologin bidra till att avslöja världen sådan den är? Och vad ställs vi då inför? Står vi ut med evangeliet? Står vi ut med sanningen? Vill och kan vi leva med den? Flimmer kan stärka oss i att våga och fungera som en slags botspegel. Ett raster genom vilket vi kan se på vårt eget. Vad är det vi försöker upprätthålla och vad är det vi döljer?

Och samtidigt nåden. Vi är och förblir taffliga. Våra predikningar kan kännas lika daterade som en VHS-film och vår gemenskap kan vara som sektens. Men i det taffliga kan det heliga bryta igenom. Vad är det egentligen som styr oss? Hur mycket drivs vi av våra behov av att bli sedda och bekräftade?

Flimmer pekar på behovet av en teologi som står i dialog med evangeliet. Ett evangelium som bara får betydelse i mötet med våra liv.

Ett evangelium som ger en bild av livet sådant det faktiskt är men också ger hopp om vad det kan vara eller förvandlas till.  

Jonas Ideström

präst och forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet

Lisa Mobrand är fältpastor på Livgärdet i Stockholm. Här skriver hon den tredje krönikan om Flimmer, vinnaren av Svenska kyrkans filmpris 2012. Mer om filmen här.  

Rädsla

Flimmer är en film om teknikrädsla. Det är ett tacksamt tema, eftersom många upplever en frustration över att inte behärska eller förstå den tekniska utvecklingen.

I ett samhälle där mycket vilar på teknik, är det lätt att fråga sig var människan tagit vägen, och hur vi ska få plats med våra relationer. Men filmen förespråkar inget ensidigt avståndstagande från tekniken som sådan. Det är en alltför billig poäng.

Teknikfientlighet

Vår romantiska teknikfientlighet till trots, är det verkligen bristen på torrdass, levande ljus och primitiva levnadsförhållanden som står i vägen för vår förmåga att kommunicera med varandra? Är det inte lätt att skylla på teknikstrul när det egentligen är hos oss själv oförmågan ligger?

Vi törs inte öppna oss, vara ärliga och förklara vad som egentligen är fel. Vi sätta upp tekniken som en sköld istället för ett hjälpmedel. Vi använder diagnoser för att kunna fjärma oss från att ta ansvar och delta i samhället.

Murarna mellan oss

Kanske vi kan se filmen som ett sätt att problematisera hur vi sätter upp murar emellan oss. Det är inte datorerna som havererar som är det riktiga problemet i filmen utan hur människorna bemöter varandra, bland annat när de söker hjälpa med tekniska problem. Om vi felsöker på rätt ställe, kan också tekniken bli ett sätt att föra oss närmre varandra.

Kanske kan filmen användas som ett diskussionsunderlag för hur teknik kan bli en möjlighet, och hur människor som öppnar sig för varandra inte behöver gömma sig bakom undanflykter och diagnoser.

Flimret i mitt eget liv

Filmen kan också vara ett sätt att diskutera vilket flimmer som plågar oss i vårt liv.

Vad distraherar mig från att finna fokus och frid? Är det brustna relationer, egen skuld, andra människor som tynger mig med ansvar jag inte kan hantera? Är jag själv en person som skapar flimmer i andras liv?

Lisa Mobrand

Fältpastor Livgardet

Håkan Holmlund är kyrkoherde i Vällingby församlingen och har representerat Svenska kyrkan i den ekumeniska juryn vid Lübecks nordiska filmdagar 2008. Här skriver han den andra krönikan om årets vinnare av Svenska kyrkans filmpris, Flimmer. Läs mer om filmens ramhandling här, om Tala-film tala liv upplägget här.

Hotet

Allt är trasigt, allt håller på att gå sönder. Datorerna, relationerna, människorna. I den högteknologiska högborgen Unicom har allt för länge sedan passerat bäst-före-datum.

Den ultimata tekniklösningen – G4-nätet – ska lanseras med hjälp av snabbtelefoner från 80-talet, trasiga datorer och män i urmodiga beige kostymer. Varje bild, varje scen innehåller något trasigt. Sönderfallet fortskrider under filmens gång.

Crashen
Både teknikens och människans misslyckanden får tydliga ansikten. Crashen är oundviklig. Kvartalsrapporten kommer aldrig att bli klar. VD:n kommer aldrig att kunna vända utvecklingen, styrelsen kommer aldrig att hitta en ny strategi. Allt det förstår vi tidigt.

Hoten mot Unicom kommer inifrån. Det är människorna som orsakar katastrofen. När el- och mobilmasten sprängs på slutet har Unicom egentligen redan gått under av egen kraft.

På några få ställen sipprar ljuset in filmen. Vi få se fragment av mänskliga relationer som skulle kunna ge kraft – men knappast gör det. Här finns inga hjältar, inga bärare av hopp – möjligen några glimtar av det som välvilligt kan betecknas som vardagslycka. Människorna i filmen formligen skriker ut sin existentiella nöd.  Gör vi inte alla det, någonstans, någon gång?

Kyrkans nöd
Kanske är det svårt att vara kyrka här om vi inte ser att vi också kan vara en del av detta misslyckande, att vi också ibland delar samma existentiella nöd och samma språklöshet som människorna i filmen. Både som människor och som institution.

Är det till och med kyrkan som filmen handlar om – kan handla om? Om den stora visionen vi inte klarar av att genomföra, inte på grund av yttre motstånd utan på grund av inre sönderfall?

Hoppet?

Kanske inte att spränga kyrktornet men att vända blicken från visionen till verkligheten och då också se var det trots allt spirar: i de nära relationerna. Inte mycket, inte kraftfullt, men ändå – det växer.

Fokusgruppen får vända sin blick. Dags att sluta betrakta död materia och i stället söka hitta relationer med liv.

Håkan Holmlund

kyrkoherde Vällingby församling

Här kommer den första krönikan om Flimmer, en frukt av ett längre Tala film – tala liv samtal på Sigtunastiftelsen. Idag är det etikforskaren och frilansskribenten Susanne Wigorts Yngvesson som skriver. För ramhandling och prismotivering till Flimmer, se tidigare inlägg.

Ljuset

Det elektriska ljuset inne på företaget är obekvämt, flimrande, oskönt. Alla är uttryckslösa och tafatta i den högteknologiska vita blekheten. Det är ett ljus där människor avslöjas med sina skavanker och där skuldkänslor blottas.

Vissa scener är jobbiga att se just därför att personernas ansikten blir så fåniga eller nakna i detta ljus. Komiken i scenerna förstärker utsattheten. Filmen ger en känsla av Roy Andersson som möter Björn Runge.

Tarantellan

Scenen med tarantellan, städerskan och låtsaspsykologen kommer tillbaka. Det finns en förutsebarhet i upplägget som skapar ett hot över situationen. Spänningen förstärks av att vi som tittare får se vad som utspelar sig utanför rummet, den annalkande katastrofen.

Mannen tar fram burken och släpper ut Sauron, ondskan, och har därmed makt över kvinnan med sin fobi, som krampaktigt håller i sin handväska –accessoaren med kvinnans viktiga tillhörigheter: läppstift, nycklar och pengar.

I Sagan om ringen är ju spindelhonan det människoätande monstret som man måste förbi om man ska nå ondskans hjärta. I Flimmers disiga, gråbruna, miljö har det högteknologiska samhället utplånat spåren av natur i en slags ursprunglig bemärkelse.

Natur kontra teknik

Tarantellan symboliserar den exotiska naturen som människan vill behärska, men som behöver omgärdas av teknologins skyddsnät – det elektriska ljuset för att synas, den maskinproducerade burken där ”naturen” hålls fången.

När ljuset slocknar tar kaoskrafterna och ”naturen” vid och spindeln stinger sitt offer som paralyseras av rädsla. Firman där de arbetar blir i sin omgivande miljö en burkliknande plats, likt spindelns fångenskap, som är placerad mitt i en bedårande natur.

Människorna väver in sig i trygghet, i kokonger i slutet av filmen, kanske som en återgång till ett slags urdrifter symboliserat av sex, barn och vildhet (vd:n och chefen som bränner ner Unicom).

Skulden

Det finns en genomgående skuldproblematik hos alla huvudsakliga karaktärer: rädsla för att göra bort sig, skulden att inte leverera, stereotypa könsroller där framför allt männen är fångna. Människorna begränsas av sina oförmågor och sin inkompetens i förhållande till allt det de förväntas prestera.

Men det finns några scener där möten uppstår i öppenhet för det svaga och bristfälliga, som scenen när vd:n berättar för eknomen Kenneth att han också har blivit mobbad och när han gav sin stora förälskelse en ring av saffran som var mer dyrbart än guld.

Befrielse i mötet

De är patetiska, men mötena blir jämlika därför att de öppnar sig bortom sina roller av vd/underställd chef, man/kvinna.

Det är en teologi om befrielse mitt i livet där mänskliga möten i varje stund kan lyfta människor ur skuld och skam. Om man väljer att se personligheterna istället för att sätta dumstrut på deras huvuden.

Detta är en existentiell erfarenhet som finns överallt där människor och makt skapar hierarkiska relationer. I situationer när det oväntade sker bryter nya möjligheter igenom.

En vändpunkt för den hunsade Kenneth är när han skäller tillbaka på en ettrig hund i bussen. En vändpunkt för elektrikern blir när han inser att det inte är han som bär skulden till olyckan. En vändpunkt i relationen mellan vd:n och Kenneth blir när luftpistolen träffar målningen av pappan, patriarken och patronen, i pannan.

Utmaningen

Kenneth gör av misstag det som vd:n har drömt om men inte vågat – att göra upp med eller att symboliskt döda pappan. Teologins kraft och utmaning är att hitta sådana vändpunkter så att människor kan tro att deras värde inte finns i det de presterar eller inte presterar, utan i att de är människor i en värld som är krävande att leva i.

Detta budskap är teologins utmaning också in mot kyrkan, som liksom andra kan förväxla värdet av prestationer med värdet av livet som sådant.

Susanne Wigorts Yngvesson

Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

Svenska kyrkans representant i ekumeniska juryn i Venedigs filmfestival 2011

I våras hade jag förmånen att samla ett gäng teologer och kyrkomedarbetare på Sigtunastiftelsen. De kom från Arjeplog i norr till Göteborg i söder  för att under ett knappt dygn se, samtala och skriva om Flimmer.

Vi utgick från Tala film – Tala liv metodiken, där det intressanta inte är att gilla eller dissa utan vad filmen väcker i mig. Då kan man upptäcka att även en film som känns obehaglig eller till och med frånstötande kan leda till ett bra samtal. Om gruppen består av idel filmfolk kräver det förstås viss disciplin att inte börja recensera, men det hade vi.

Tre nycklar

I Tala film – tala liv använder man tre nycklar. Den första handlar om vilken stämning filmen lämnar kvar i kroppen. Vilken känsla dröjer sig kvar efteråt?

Nyckel två  är vilken person i filmen som berör mest, postivt eller negativt. Den kan vara en huvudperson eller en bifigur. Ser man samma film flera gånger är det inte sällan olika personer som stannar kvar på näthinnan.

Tredje nyckeln är vilken scen som sticker ut allra tydligast. Vilken scen i filmen är viktigast för mig? Och varför?

Utmaningar till kyrkan

Där startade vi och samtalet fortsatte sedan för att handla om hur filmen kan utmana kyrkan. Ser vi ett tilltal här och hur kan vi i så fall svara på det?

Samtalen varvades med skrivande och resulterade i ett antal kortare texter. Under veckan som kommer publiceras några av dom här, som krönikor. Det är alltså fråga om spontana texter, skrivna under samtalets gång, när filmupplevelsen var som färskast. Stort tack till er som generöst bjuder på era texter.

Tala film – tala liv

Tala film – Tala liv är ett metodmaterial som arbetats fram av Annika Broman, Sensus i Göteborg och Ylva Leitzinger, studentpräst i Göteborg. Det har använts sedan 2005 vid Göteborgs filmfestival och på många andra håll i Sverige sedan dess.

I Göteborg i år samlade man närmare 100 personer till dessa grupper. Läs mer i ett reportage från årets festival här.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Nu har du chansen att se Flimmer lite billigare. Gå två för 140 kronor (ordinarie pris 100 kronor per person).

Erbjudandet gäller på SF Bio måndag till torsdag 1-26 oktober. Ladda ner erbjudandet med kod från Svenska kyrkans hemsida här och ta med till biografen. 

Mycket nöje!

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Vinnaren av Svenska kyrkans filmpris 2012 har premiär imorgon fredag. Regideuterande Patrik Eklunds har gjort en varm komedi om livet på ett telekomföretag i utförsbacke, Flimmer.

Filmen börjar skrämmande. Det är dov musik och spröda, döda pinnar nästan som döda torra kroppsdelar.

En av huvudpersonerna, Eli klär ut sig till ett träd och firar att ungdomen är över. Helvetet är över och det nya kan ta sin början. Eli säger att han alltid identifierat sig med ett träd som kan och ska stympas.

Eli är pojktanten, både man och kvinna. Både ock. Inte antingen eller. Berättelsen om Eli är skrämmande. Det är en berättelse om utanförskap och den rymmer både våld, övergrepp och hopplöshet. Det är en berättelse om att inte få vara sig själv utan att stympas.

Filmen visar en verklighet som är skitig och kall och som säger att i vår verklighet får man inte avvika från normen. Det tycker jag är skrämmande och därför tycker jag att filmen är obehaglig. Pojktanten är svårtillgänglig därför att den skildrar utsattheten och utanförskapet så effektivt.

Det är också därför alla behöver se den och fundera över den. Filmen har ingen tydlig berättarstruktur och det öppnar upp för många tolkningar och symboler.

Jag tänker till exempel att slutscenen är en dopfest, där det nya livet firas och välkomnas. Kanske tolkar jag den så för att jag är präglad av dopets år i Svenska kyrkan, Stockholms stift eller för att jag inte står ut med olyckliga slut.

Se Pojktanten och upptäck vad du själv tycker!

Beatrice Lönnqvist

Ester Martin Bergsmarks Pojktanten fick pris som bästa dokumentär vid Göteborgs filmfestival.

Tungt tema om tro och fundamentalism bland årets bidrag till Venedigs filmfestival. Helena Lindblad på DN såg Himmel och helvete som en tydlig tendens i startfältet.

Priserna delades ut förra helgen och guldlejonet gick som bekant till sydkoreanska Pietá, i regi av Kim Ki-duk. En mörk samtidsskildring där modern närmast framstår som hämnare.   

Ekumeniskt pris

För andra året delade Interfilm ut ett pris och denna gång hade vi ingen svensk i den ekumeniska juryn. Priset syftar till att stimulera interreligiös dialog och i år gick det till Saudiarabiska/tyska Wadjda (2012), i regi av Haifaa Al Mansour, första kvinnan i Saudiarabien att regissera film i större skala.

Filmen ger en ny bild av hur kampen för frihet kan se ut. Här handlar drömmen om att lära sig cykla. Juryn under schweizaren Serge Mollas ledning motiverade valet såhär:

”Ten years old Wadjda living with her mother in the suburbs of Riyadh, capital of Saudi Arabia, wants to ride a bike. While everyone regards her wish as a scandal since it is not allowed to girls, Wadjda fights for her dream, even if she has to win the Coran reciting contest.

Stubborn, witty, and beautiful in her integrity, Wadjda is the rising heroine of the new „woman liberation movement“ in her country. We therefore give the INTERFILM Award for Promoting Interreligious Dialogue to Haifaa Al Mansour, first female filmmaker in Saudi Arabia.”

Juryn bestod också av Giuseppina Daniela Grosso, Italien och Heike Kuehn, Tyskland.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

I lördags visades Ruben Östlunds omdebatterade film Play på Världens fest i Malmö, en konferens om den världsvida kyrkan som lockade drygt 3500 besökare. Inte fullt lika många såg filmen, men intresset var stort, full salong och alla fick inte plats.

Under rubriken ”Makt, lek och politik” ledde sedan domkyrkokaplan i Lund, Lena Sjöstrand, ett välbesökt samtal med Julia Jarl från BUFF (Barn- och Ungdomsfilmfestivalen) och Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan.

Barndomen ingen skyddad plats

Filmen visar att barndomen inte är någon skyddad plats och till panelens frågor hörde bland annat hur världspolitiken syns i barns lekar och vilket ansvar har vuxenvärlden har att förstå och gripa in. Bidrar filmen till att befästa rasistiska stereotyper eller är den ett viktigt inlägg i den svenska integrationsdebatten?

Något definitivt svar gavs inte, där gick meningarna isär. Samtalet kom att handla mycket om hur de vuxna i filmen beskrivs och vad filmen väcker hos vuxna som arbetar med barn. Det blev också ett samtal där publiken delade med sig av sina ibland smärtsamma erfarenheter kring dessa frågor.

Samtalet går vidare. Om den som vill läsa mer om Play kan läsa min recension eller Jenny Karlssons krönika från visningen under vårens passionsfilm i Hedvig Eleonora.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor