I början av december anordnade jag filmfestival i Ljusets kyrka, Hallunda. Filmerna Faro ( 2013, regi: Fredrik Edfelt) och Ingen riktig finne (2012, regi: Kai Ronkainen) visades på tisdagar och på onsdagarna visades kortfilm i samarbete med Fanzingo, ett kulturhus i Alby. Temat för festivalen var närhet. Fika serverades till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete och ungdomar serverade.

Att ordna filmfestival innebär ett arbete kring rättigheter, annonsering, samarbetsparter, smörgåspålägg och naturligtvis – att välja film.

Språket

Och det här med språket, det behöver man fundera över , särskilt i Hallunda. Publiken som kom till filmfestivalen var mestadels finskspråkig. Det beror nog på Ingen riktig finne. Filmen Faro är en svensk produktion där talet är på svenska. Jag valde den för att den är så himla bra och inte många har sett den men den hade inga undertexter, vilket några saknade.

Film i kyrkorummet

Det är nåt särskilt med att se film i ett kyrkorum, rent praktiskt alltså. Det här med ljudet är ett bekymmer, att få det tillräckligt bra. Ljuset är ett annat bekymmer, att få rummet mörkt nog. Och stolarna är ytterligare nåt att fundera över, man vill ju kunna sitta bekvämt. Kyrkorummet i Hallunda har inte de bästa förutsättningarna för att visa film, men det finns en stor duk och projektor.

Att visa film i ett kyrkorum  är nåt särskilt, rent existentiellt alltså. När film och rummet möts blir det påtagligt att kyrkorummet törs och kan härbärgera många livs skeenden och känslor.  En scen i Ingen riktig finne utspelar  i Hallunda och några av statisterna som är med i filmen satt i publiken. Det var första gången de såg filmen. Kyrkorummet rymmer det också – att se sig själv på vita duken för första gången.

När ungdomar från Alby som vanligtvis inte går i kyrkan visar sina kortfilmer om djupa existentiella frågor visar kyrkorummet upp sin bästa sida. Ångest och identitetsproblem får finnas och ungdomarna i kyrkans ungdomsgrupp applåderar och tar emot.

Att visa film i kyrkan skapar möten, både mellan människor men också mellan ens egna tankar, tro och filmens budskap. Det förstod jag på samtalen efter filmerna.

Filmfestivalen i Hallunda besöktes av ett åttiotal besökare, vilket jag betraktar som ett gott resultat.

Min egna filmfestival

När jag återhämtat mig från filmfestivalen i Hallunda skapade jag min alldeles egna filmfestival i mellandagarna.  Jag såg Sune på bilsemester, Dagarnas skum och Philomena under ett dygn.

Nu var allt praktiskt redan ordnat, jag kunde bara sjunka ner i biosalongen och se film. Jag tycker om att se flera filmer under samma dag. Att liksom slungas mellan olika känslor och världar. Att se film efter film kräver ett vaket sinne, så att man inte blandar ihop karaktärer och scener. En vakenhet som kräver att jag jobbar med min egen otålighet.

Att se film i en biosalong är givetvis att föredra, här funkar ju både ljud och ljus. Men en del av mig kan inte låta bli att sakna den vördnadsfulla tystnaden i kyrkorummet under filmfestivalen. Tystnaden som en respekt för filmens hantverk och budskap.  Jag saknar också samtalen och kommentarerna efteråt, de som gör att filmen liksom blir bättre efteråt än under.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling

Jag ska ge dig två bilder från min vardag;

Jag hämtar barnen från dagis och skola. Min sjuårige son kräver att vi ska gå till den skog där han varit med klassen tidigare på dagen. Han har nämligen hittat Radagasts stav i skogen. Han fick inte ta hem den för sin lärare så nu måste den hämtas. Så det är bara att ta fram ficklamporna, trotsa hungern och ge sig ut i en kolsvart skog och leta stav.

Radagast är en av trollkarlarna i berättelsen om Bilbo.

Det är lördagskväll och vi har vänner över på middag. Både barn och vuxna sitter vid middagsbordet och äter. Vad är det vi samtalar om? Jo, om Legolas släktförhållanden. Det börjar med att min sjuåriga dotter undrar över alvernas odödlighet och barnafödande. Sällskapet runt bordet vet  besked och samtalet är igång.

Legolas är en alv som finns med i Tolkiens värld kring berättelsen om Sagan om ringen… Notera här min tvekan över att skriva ut ”och berättelsen om Bilbo”. Legolas, spelad av Orlando Bloom är med i både Sagan om ringen-eposet och i Hobbit – Smaugs ödemark. Men är han egentligen med i boken om Bilbo? Jag har läst boken, (såklart) högt för barnen och maken, men jag kan den inte utantill så jag låter det vara där…

Och då har vi kommit till problemet med filmen Hobbit – Smaugs ödemark. Manuset är inspirerat av boken Bilbo, den följer inte alls bokens berättelse. Så huruvida du kommer att tycka om filmen Hobbit – Smaugs ödemark eller ej, beror i allra högsta grad på hur du förhåller dig till boken.

Jag tycker att filmen var bättre än den första. Jag tycker att den var underhållande, inte så mycket våld, det uppskattar jag. En kvinna fick vara med, betydlig förbättring från den första filmen. Men den är lång, nästan tre timmar. Filmen handlar om kampen mellan det onda och det goda. Att se den är som att stiga in i en annan värld, jag behöver det ibland och jag tycker om det.

Vad min familj och vänner tycker om den?

Eftersom den är otrogen till boken och därmed  mot Tolkien, möts den med tystnad. Det är klart att man kan göra film med karaktärer lånade från olika världar och berättelser. Men filmen har ju inget att göra med Tolkiens värld.

Beatrice Lönnqvist

Hur är det att, under en vecka, vara tyst och se på film? Skulle jag påverkas annorlunda av filmens budskap och ton än när jag går på bio i vardagen? Hur är det att be och leva med bibeltexter kopplade till olika filmer?

Det var några frågor som jag hade när jag kom till St. Beunos, jesuit spirituality centre i Wales på filmretreat. Under en vecka såg jag film morgon och kväll tillsammans med tio medelålders engelsmän. Vi pratade bara med varandra under en timme varje dag , då samtalet leddes av vår retreatledare.

”Jag har kommit för att genom film komma närmare Gud” sa en kvinna. ”Jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre, därför är jag här” sa en annan. ”Jag tycker om film” sa en tredje. Anledningen till att just vi var på filmretreat var skiftande, men det gemensamma var att vi alla sökte fördjupning i tron genom filmen.

Vi såg för mig, både kända och okända filmer. Mycket amerikanskt och naturligtvis brittiskt. Exempelvis så såg vi de kända Berättelsen om Pi, Gudar och människor och Kings speech. Vi såg de amerikanska filmerna ”The secreat life of bees” och ”Invictius.” Vår retreatledare hade en tanke med ordningsföljden med filmerna, hon ville att vi skulle leva genom passionsdramat. Men bibeltexterna hämtade hon från både Gamla och Nya testamentet.

Trots att vi talade så lite med varandra, kom vi varandra nära. Vi lärde känna  varandras vanor och uttryck. Scener ur filmerna fick spegla och fördjupa våra egna personliga funderingar. Filmerna blev alltid mer intressanta efter timmen då vi fick tala med varandra.

Jag skulle vilja påstå att filmernas berättelser blev starkare i tystnad. Scener stannade liksom kvar i mig efter filmens slut på ett sätt jag inte tidigare upplevt.

Att ges tid till att läsa bibeltexter och se film utan ovidkommande avbrott, som att diska och laga mat, är en ynnest, som balsam för själen.

Tystanden gav också svar, de som kom till retreaten med frågor tyckte sig finna svar.

Det var ett äventyr om än ett stilla äventyr.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling

Det är höstlov och vi har dagläger med ungdomarna i församlingen. Vi ska gå på bio, jag vill se ”Vi är bäst” men ungdomarna önskar se ”The butler”.

Det är en lång film om amerikansk historia, om svarta människors frigörelsekamp i USA. Det börjar på bomullsfälten i södern och slutar med Obama i Vita huset. Vi får följa den bomullsplockande pojken växa upp och bli butler, först för husfrun, sedan på fina hotell och slutligen i Vita huset. Där arbetar han i tjugo år, hans lön går till sina två sönernas utbildning. En av sönerna väljer att bekämpa orättvisor på gator med ord och slagsmål. Han är både med på ”freedom buses” och i svarta pantrarna, (men när de blir våldsamma hoppar han av). Han kämpar sida vid sida med Martin Luther King och hans kamp leder till förändring.

Hans pappa, butlern, ser med ogillande på sonens framfart, han för sin kamp på ett annat vis. Genom att bli vän med de mäktiga män som han serverar the och borstar skor åt.

Filmen visar att vänskap är en effektiv metod för att skapa förståelse och förändring. Det är en hoppingivande film. När vi fått historien presenterad för oss är också storheten med Obama tydlig. Tydligare än vad jag någonsin sett den.

Filmen är underhållande då stjärnor som Lenny Kravitz, Mariah Carey och Oprah Winfrey flimrar förbi på duken.

Ungdomarna tyckte att filmen var bra, men seg och att den blev bättre efteråt när vi pratade om den..

Beatrice Lönnqvist

Präst, Botkyrka församling

Filmen Before midnight är uppföljaren till Before sunrise och Before sunset. Vi har fått följa ett par, spelade av Ethan Hawke och Julie Delpy genom förälskelsen, återseendet och bildande av en enhet i parrelationen. Nu möter vi dem som trötta föräldrar som undrar hur livet blev som det blev.

Prästpraktikant Emelie Wägmark och undertecknad gick på bio för att se om det fanns något att lära i konsten att dela liv tillsammans.

Direkt efter filmen är vi båda rätt nollställda och tomma. Filmen bygger på dialog så filmen är väldigt ordrik, ibland för ordrik.

– Det första som jag slås av är filmen väcker frågor kring samtal och bordssamtal. Vad pratar man om när man möts? Filmen visar ett spännande möte mellan generationer men med stereotypiska bilder inleder Emelie.

Jag kan inte annat än hålla med. Det är tröttsamt vilka könsstereotypiska bilder som florerar i filmen. Problemet är att de får stå oemotsagda och gör inte att förståelsen för karaktärerna blir varken större eller tydligare.

– Jag har funderat mycket på frågan om vilka förutsättningar vår relation har? säger Emelie. Ibland kan relationer bli så prestationsinriktade. ”Vi ska vara så lyckliga” Så var det för paret i filmen också. Deras vänner sätter dem i en prestationsinriktad situation. De hyr hotellrum och bokar parmassage. Men när sker de bästa samtalen i livet egentligen?

Det är en bra fråga och kan man säga att paret någonsin har ett bra samtal i filmen. Så många ord som blir sagda men kommer de på djupet, blir de riktigt berörda någon gång? undrar jag och tänker samtidigt att jag inte tycker att de gör det. Samtalet känns ytligt hela filmen igenom.

– Det är ju en fråga om hur mycket man berättar om sig själv för andra. Vem har rätten att berätta om ens eget liv? Vem sätter gränser för det? undrar Emelie.

– Ethan Hawkes karaktär är ju författare i filmen. Hans böcker har handlat om parets relation, både intimt och närgånget. I en scen säger han till och med ”jag är författare, så jag får skriva vad jag vill.” sticker jag in.

Vi enas om att filmen tar upp problematiken i att objektifiera varandra och att det kan leda till att man faktiskt inte möts på riktigt. I berättelsen om det här två människorna kan man faktiskt undra om de vill mötas sådana som de är eller umgås med bilden av varandra.

Om vi lärde oss nåt om konsten att leva i en relation? Om vi gjorde det, så har vi glömt det bland alla ord och fördomar.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling och ibland handledare för blivande präster

Mitt liv med Liberace handlar om den glamorösa pianisten Liberace. Han levde och verkade i Las Vegas under makalösa fyrtio år. Han var extravagant, älskade guld och siden. I en scen visar han upp sitt hem och då kallar han det palats-kitch och överdådet får Paris Hiltons garderob (som ju visades upp i Coppolas  The bling ring)att blekna. År 1977 möter Liberace den betydligt yngre Scott. De inleder ett förhållande som leder dem i fördärvet.

Berättelsen är en klassisk förvandlingssaga, tänk Pretty women minus det romantiska slutet, där den äldre rike mannen överöser den yngre naive älskaren med bling-bling, pengar och överdåd. Men så tröttnar de. För hur roligt är det egentligen med att bara äga saker och gå runt och göra ingenting? Inte roligt alls tycker Scott och börjar knarka och förhållandet är över. Oglamoröst och fult.

Steven Soderbergh, mannen bakom de underhållande Oceans- filmerna, har återigen gjort en film med i princip bara män. Men i berättelsen om Liberace är det karaktärerna och deras utveckling som är i centrum. Och det är fascinerande hur karaktärerna ändras och därmed min känsla för dem. Det är en kärleksfilm som överskuggas av bling-bling, vilket i mångt och mycket påminner om filmen The Great Gatsby. Det är underhållande att se allt överdåd men också tröttsamt. Jag undrar hur det kommer sig att det så många filmer handlar om kärlek och längtan efter att bli sedd men drunknar i guld, glitter och bling-bling? Vad berättar det om vår tid?

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling

Om du känner att du behöver en snabbkurs i populärkultur för unga, då ska du se The mortal instruments. Flera av skådespelarna har tidigare spelat i The twilight saga och i Game of thrones. Omåttligt populära berättelser som trollbundit miljontals unga människor och The mortal  instruments tar vid där The twilight saga slutar, till sin karaktär i alla fall.

En ung tjej, Clary börjar plötsligt rita besynnerliga tecken och snart förstår hon att det finns en parallell verklighet i New York . Hennes närmaste visar sig inte alls vara de som hon troratt det är. I det pågår en kamp mellan ont och gott. Det finns demoner, skuggjägare och trollkarlar (som heter Magnus och driver nattklubb). Mycket förkortat kretsar berättelsen kring en bägare som de onda vill ha och dricka blod ur, så att de blir odödliga. Känns inte den symboliken igen?

Det är mycket som känns igen i den här filmen, det finns influenser från Harry Potter, Star wars och Snövit förutom de ovannämnda berättelserna. Karaktärerna är också rätt stereotypiska, tillexempel möter vi  den coola killen med tatueringar och den snälla med glasögon och frågan är vem ska Clary välja? Tråkigt förutsägbart. Men filmen är ett utmärkt sätt att uppdatera sig på populärkultur för unga just nu. Tyvärr blir det lite tråkigt, långt och segt. För många utdragna våldsscener. Symboliken från kristendomen piggar upp, för visst är det spännande att religiösa riter och symboler är så kittlande och spännande… Vilken utmaning!

The mortal instruments har premiär idag den 23 augusti.

Beatrice Lönnqvist

präst, Botkyrka församling, Stockholm

Om en film kan vara ”den lilla svarta” så är Frances Ha just det. Det är en finstämd berättelse i svartvitt som kan användas i såväl ljusa som mörka stunder. Den hittar till mina melankoliska djup men får mig också att skratta.

Allt har sin tid står det, som bekant, i Predikaren.

Det finns en tid för ansvarslöshet, fest dygnet runt, framtidsdrömmar, tillfälligt boende och sökande efter vad JAG egentligen vill. För de flesta infaller den här tiden efter studenten.

I den tiden lever Frances, trots att det var ett tag sedan hon lämnade collage. Hon är tjugoåtta år, lever i New York men har ingenstans att bo. Hon vill bli koreograf/ dansare men anstränger sig inte nämnvärt för att få något sådant uppdrag. Istället festar och leker hon med sin bästa kompis Sophie.

Men det finns en tid för ordnade förhållanden, för anställning, för bostadsrätt och för giftermål och barn. En tid för ansvar, både för sig själv och sin omgivning. I den tiden lever Frances vänner, även Sophie. Frances har alltså inte riktigt hängt med när hennes vänner etablerat sig. Frances lever i en annan tid som hon pratar om, minns och längtar till.  Hon återvänder till och med till college för att sommarjobba. Men naturligtvis passar hon inte heller in där – hon är ju för gammal.

Krock

I vissa scener är krocken mellan de olika tiderna så påtagliga och Frances så märklig att det nästan gör ont. Men jag tror att hur man uppfattar Frances i de scenerna beror helt på i vilken tid eller skeende i livet som man själv befinner sig i och/ eller som är viktig för en. Frances kan i samma scen uppfattas som oerhört pinsam och naiv men också som fullt trovärdig och relevant i det hon tycker.

Regissören Noah Baumbach har alltså återigen lyckats skildra en komplex och intressant kvinna i ett spännande skeende av uppbrott och förändring. Han gjorde det i filmen”The Squid and the Whale” och nu gör han det igen, fast på ett helt annat sätt. Intressant tycker jag.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling

Regissören och skådespelerskan Sarah Polley gör sin första dokumentär genom att söka sin mamma, sin biologiska pappa och sig själv. Hon intervjuar sin familj och återskapar en bild av det förflutna. Det är en fascinerande berättelse som får mig att tänka på mina griftetal.

Om skoj som blir allvar

Sedan Sarah var liten flicka har det skämtats om att Sarah inte tillhör familjen. ”Näsan är inte alls pappas – så vems är hon?” osv.  Sarahs mamma avled i cancer när hon var elva år, så henne kan man inte fråga.

Sarah börjar undersöka vem hennes mamma var och finner sin biologiska pappa! Bland moderns bekanta har det funnits teorier och ”sanningar” om mammans vänsterprassel och Sarahs tillblivelse.

Sarah söker sig fram genom att intervjua sina syskon och sin pappa. Filmen blandas med bilder av hennes mamma och återskapade bilder av olika skeenden. Filmen känns väldigt nära och äkta och är brutalt fantastisk.

Vilka bilder ger vi av en människa efter hennes död?

Jag tänker att filmen handlar om vilka bilder vi skapar av en människa efter hennes död.  Sarahs syster säger något sånt här i filmen; ” Det är en illusion att bilderna vi skapar är sanningen”

Under våren har jag haft en del begravningar och jag har funderat på mina griftetal. Jag försöker alltid skissa några drag av den avlidne för att skapa närhet och hemmahörighet. Men vems bild är det jag egentligen skissar fram? Stämmer den med de övriga som deltar i begravningsgudstjänsten? Är det bättre att inte säga något alls? Finns det en sann bild av en människa?

Sarah Polley navigerar i just de här frågorna och när jag tror att vi kommit till en sanning riktas kameran åt ett annat håll och något oväntat uppdagas. Det gör att filmen blir väldigt spännande och rolig.

Så hinner du bara se en film i sommar – se Stories we tell.

 Beatrice Lönnqvist

The Bling ring är en typisk Sofia Coppolafilm. Den är cool med häftigt soundtrack och handlar om ett gäng tjejer.

Vill ha!

Filmen utspelar sig i Los Angeles och bygger på verkliga händelser. Coppola blev intresserad av berättelsen genom en artikel i Vanity fair. Några ungdomar i tonårsåldern fascineras av kändisar som Lindsay Lohan och Paris Hilton och livet kring dem. De vill leva deras liv men de är inte beredda att jobba sig till förmögenhet och status. Dom bara tar.

Gänget kollar på internet när Paris Hilton är på party någon annstans och sen går de helt enkelt in i hennes hem och tar vad de vill ha och använder hennes rum som de behagar dem. Det är lite Guldlock över berättelsen.

Avsaknad av empati och människovärde

Gänget är helt gränslösa och har egentligen ingen moralisk eftertanke. De menar egentligen inget illa heller, de utgår från sig själva och vad de vill ha. De åtrår Chanel, Birkin och Louis Vuitton och tar det när de ser det.  Coppolas film återberättar händelseförloppet utan någon egentlig analys. Dels blir det lite tröttsamt med alla märkesplacering och överdådiga garderober och dels känns det hela tiden som om något saknas. Och jag tror att det är avsaknaden som är spännande i den här berättelsen. Avsaknaden av reflektion kring rätt och fel, mitt och ditt. Avsaknad av svar på frågan; Hur kunde det bli så här?  Den saknas därför att i gängets ögon är inte kändisarna människor. Hela människovärdet går förlorat i all bling-bling. Empatin betalas till Rolexklockan. Filmen blir då inte bara tröttsam utan också smärtsam och  alldeles genialisk.

Förgänglighet

Gänget åker fast, blir dömda, avtjänar sitt straff och är nu bortglömda. Förgängligheten har också en roll i den här filmen. The Bling ring är en mycket intressant film att se, särskilt med unga människor som ser upp till berömmelse och bling-bling.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling