Två av Stockholm filmfestivals mest spännande filmer (som jag har sett) kommer från Sydkorea. Det är Pieta (regi: Kim Ki-duk) och The Taste of Money (regi: Im Sang-soo). Båda är stilistiskt och dramaturgiskt brutala och råa skildringar över människors utsatthet.

Våldet inte estetiskt

Det fysiska våld som visas är inte estetiskt, som mycket våld i Hollywoodfilm, utan visas för att förstärka ett ännu större och djupare våld som riktas mot människans grundläggande livsförutsättningar: ekonomiskt, psykiskt och själsligt våld.

I den så kallade asiatiska kulturen (om det nu finns en sådan) brukar man framhålla de kollektivas styrka och sätt att hålla människor samman genom normer och seder. Individen är inget utan familjen och blodsbanden. Regissörerna laborerar med denna bild av det asiatiska.

De framställer skammens gränsland genom sexualitet, incest mellan mor och son, känslokallt dödande som hämnd eller för att någon helt enkelt är ivägen för den ekonomiska utvecklingen. Hierarkin mellan generationerna är ett förtryck som måste bekämpas likväl som ett beroende (i Pieta) av den mänskliga närheten mellan barn och föräldrar.

Rå kapitalism

Sydkorea är nog det land som har utvecklats ekonomiskt snabbast av alla asiatiska länder. Nu är det just teman om pengar, vad en rå kapitalism gör med mänskliga relationer och traditionella miljöer som utgör grunden för strukturen dessa båda filmer bearbetar.

Det är tydligt att ingen i detta system är vinnare. Rikedom föder ensamhet och våld. Filmerna präglas av en framtidspessimism och en samhällskritik som inte är nådig. Den enda befrielse som tycks rimlig är döden.

Med tanke på att regissörerna Kim Ki-duk är född 1960 och Im Sang-soo 1962 är det positivt att en så tydlig samhällskritik fritt kan framställas i Sydkorea, men den bild de presenterar vittnar om ett samhälle som få av oss skulle vilja leva i. ”Survival of the fittest” är bara underrubriken.

Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm