Stefan Jarl är realist. En observatör av skeenden och värderingar. Han har en speciell blick för det värdefulla och hoten mot de grundläggande beståndsdelarna. Att han kallar sin senaste dokumentär för Godheten är befriande provokativt. För vem talar egentligen om godhet, solidaritet och omtanke i en tid som i så hög grad definieras av konkurrens, makt och styrka?

Godhet har ett naivt skimmer kring sig, ett slags hemlöshet i underhållningens tidevarv. Men kanske just för att vi i allmänhet inte räknar med godhet så blir den överraskande stark.

Godhetens blick är hos Stefan Jarl både avslöjande och profetisk. Skickligt framställer han ett politiskt budskap utan att bli partipolitisk. Han balanserar det angelägna utan att förlora sig i klichéer. Därför är Godheten en film som drabbar.

Sorg och humor

Det finns en sorg i Stefan Jarls värld. Han sörjer förlusten av det gemensamma. Hade det inte varit för Thommy Berggrens lysande insatser som sig själv, hade nog filmen blivit olidligt mörk och möjligen även klichéartad. Berggren lyckas dock med konststycket att avslöja att kejsaren är naken.

Humorn och en låtsad (?) naivitet är hans vapen. Han driver, liksom körerna i de grekiska dramerna, handlingen framåt. Eller handlingen förresten, det är mer en undersökning som Jarl ägnar sig åt. Han gör en operation av samhällskroppen, men finner tyvärr ingen lösning på symptomen. Ett virus har spridits, men hur långt och hur kan det botas?

Jarl inleder filmen med ett citat från Faust som blir ett ledmotiv: ”Jag söker den innersta märgen i stammen. Vad är det som håller världen samman?”. Sedan ger han ordet till Olof Palme ur ett tal från 1975 om demokratin och människovärdet innan Thommy Berggren drar igång med en fantastisk humor och intensitet.

Motiveringen

När Svenska kyrkans filmjury gav priset till Stefan Jarl så motiverade vi det: ”Med övertygande allvar och humor skildrar Stefan Jarl i Godheten vårt penningstyrda samhälle där människan och livets värde marginaliseras. Godheten får oss att se det vi förlorar.”

Det var viktigt för oss att motivera det i presens, som en pågående process. Människan har förmåga till godhet. Hos Jarl beskrivs godheten genom närheten till naturen och hur även fjärilen omsluts av ”vår naturs barmhärtighet”. En sådan godhet kan överraska oss mitt i vardagen genom omsorg och tillit i vårt möte med andra.

Men som samhällssystem tycks slaget om godheten vara i det närmaste förlorat. Hur ser ett samhälle ut som ger utrymme för godhet, för det som liberala filosofer har definierat som det gemensamma goda? Detta är den avgörande frågan som det finns all anledning att fortsätta samtala om överallt där tillfälle ges.

Susanne Wigorts Yngvesson
lektor i etik vid Teologiska högskolan Stockholm
ledamot i Svenska kyrkans filmjury vid Göteborgs filmfestival 2013

”Det vackraste ordet är omtanke” sa Roy Andersson inför premiärvisningen av ett fyra minuter långt avsnitt ur hans kommande film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Det är ”Filmen som ska vinna Guldpalmen” som han själv beskrev den igår vid Göteborgs filmfestivals invigning.

Jag blir rätt tagen av de där fyra minuterna av omtanke. En komprimerad komposition som med Roy Anderssons unika absurda blick på tillvaron får mig att se skönheten i en så kallad vardaglighet.

Han går igång kring temat omtanke i sitt tal och berättade exempelvis historien om de svenska tandläkarna som, under en vecka av sin semester, renoverade dåliga tänder på barn från Tjernobyl. ”Det är omtanke. Det är den verkliga skönheten.”

Jag uppfattade det där talet som en programförklaring av hela hans motiv till att arbeta som regissör. Senare ser jag honom mingla och prata med folk på festen på Pusterviksteatern; leende, omtänksam och engagerad. Och ännu senare hälsar vi på varandra i hotellbaren. Han är fortfarande lika engagerad.

Thor Heyerdahls äventyr

Invigningsfilmen var Kon-Tiki av Espen Sandberg och Joachim Rönning. Det är berättelsen om forskaren och äventyraren Thor Heyerdahl som 1947 korsar Stilla havet på 101 dagar. Det är en fantastisk historia om sex skäggiga män som ger sig ut i det okända på en flotte, men filmen gör dessvärre inte historien rättvisa.

Det är en bra äventyrsfilm, men musiken och effekterna dämpar den utsatthet som det måste ha inneburit att vara utlämnad till naturens krafter. Gustaf Skarsgård, som spelar svensken Bengt Danielsson, sa i presentationen före visningen att inspelningen hade varit som en semesterresa.

Han alluderade på den verklige Danielssons egen kommentar i pressen efter landstigningen. Danielssons privata packning var 72 böcker och han grämde sig över att bara ha hunnit läsa 71.

En bärande tanke i filmen är Heyerdahls tro och övertygelse som driver hela projektet. Han själv kunde inte ens simma. I efterhand är det lätt att hylla hans tro som gränsar till övermod, men att hans hjältestatus bygger på att han gjorde det och lyckades.

Om han hade gett sig iväg och drunknat tillsammans med fem andra så hade han förklarats som en galning av sin samtid och glömts bort av eftervärlden. Nu blir han en norsk hjälte, en nationell ikon för framsteg och mod.

Skarpa kontraster

Det var säkert inte en plan från festivalens sida att dessa båda öppningsfilmer skulle kontrastera varandra så tydligt. Roy Andersson som skildrar vardagslivets hjältar och Sandberg/Rönning som framhåller den enskilde hjälten som riskerar allt som kan kallas vardag: familj, karriär och ekonomi.

De flesta lever sitt liv bortom strålkastarljusen men kan ändå bli hjältar. Vi är huvudpersoner i vårt eget liv, men i historien är de flestas liv som ett rö för vinden.

Susanne Wigorts Yngvesson
lektor i etik vid Teologiska högskolan Stockholm
ledamot i Svenska kyrkans filmjury vid Göteborgs filmfestival 2013

Filosofen och litteraturkritikern Roland Barthes har skrivit en underbar essä om fotografi. Den heter just så: On Photography. Där diskuterar han fram och tillbaka vad som sker när ett ögonblick förvandlas till en bild. Till skillnad från en målad bild så samlar fotografiet ett specifikt fruset ögonblick, medan målningen är mer ”organisk”. Barthes tyckte själv att fotografiet ofta blev en slags förställning, åtminstone när man fotograferade människor som var medvetna om det.

Våldtagen av kameran

Jean-Paul Sartre hade en liknande inställning, men han till och med föraktade fotografiet. En hållning som sägs ha haft att göra med att han inte ansåg sig vara fotogenisk. Sarte kände sig våldtagen av kameran och Barth var mer positivt fascinerad över vilket inflytande den lilla apparaten hade på hans uppförande och attityd.

Jag tänker på dessa båda herrar i samband med Svenska kyrkans filmjury vid Göteborgs filmfestival. Det är mycket dokumentärer och framför kameran hanterar vissa situationen fenomenalt medan andra påminner om att vi som tittar är voyeurer. Somliga tycks ha en äkthet medan andra förställer sig och vägrar släppa in oss – eller kanske snarare vill lura kameran att de är någon annan än de egentligen är.

Men vad är äkthet och ärlighet när vi står framför kameran? Vardagssituationer när vi själva alltid måste smälla av ett ”cheese” och se hurtiga ut, den känslan vill vi inte se i en dokumentär. Vi vill se det sanna och äkta livet. Titta in i liv som vi annars är utestängda från, men som ändå ska väcka ett igenkännande i oss. När människorna i bilden ger oss det uppfattar vi dem som äkta.

Dokumentär = kannibalism?

Dokumentärer är på det sättet en slags kannibalism av människoliv. En gammal föreställning hos ursprungsbefolkningar, när de vita kom med sina kameralådor, var att kameran tog en bit av deras själ.

Jag tror att de var något på spåret där. Film är allvar och behovet av alla dessa frusna ögonblick av äkthet tycks vara omättligt i en tid när var och en kan bli fotograf och filmare – åtminstone rent tekniskt.

Susanne Wigorts Yngvesson
lektor i etik vid Teologiska högskolan Stockholm

Det är en explosion av dokumentärer just nu. Och ett flertal spelfilmer och fiktiva tv-serier ligger intill förväxling nära det dokumentära. Höstens snackis blev Call Girl som via fiktionen gör dokumentära anspråk, även om både regissören och manusförfattaren med emfas hävdade att de absolut inte gjorde några anspråk på att tolka ”verkligheten”.

En av årets mer prisbelönta filmer i Sverige (Guldbagge senast) och utomlands är Searching for Suger man som är en dokumentär men som är så osannolik att det hade kunnat vara en spelfilm. Det dokumentära är synnerligen påtagligt även vid Göteborgs filmfestival i år. Till exempel ingår 10 dokumentärer av de 13 filmer som Svenska kyrkans filmjury ska bedöma.

Kanske det är dags att börja upplösa genrer mellan fiktion och dokumentär. Samma trend ser vi inom bokbranschen. Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz och Johannes Anyoros En vind kom från paradiset, kategoriserades som skönlitteratur men kan också läsas som biografier och delvis som faktaböcker. Underlaget var ju inte påhittat även om en del av inlevelsen var fiktion.

Men tolkningar och urvalsperspektiv görs även i dokumentärer. En av de senaste årens bästa dokumentärer som jag har sett är Drottningen och jag av Nahid Persson Sarvestani. Hon låter sitt jag vara väldigt närvarande, som ett berättargrepp, för att ledsaga oss genom berättelsen om sin egen, hennes brors och drottningens öde i Iran kring revolutionen 1979 och vad som hände efteråt.

Visst är det en dokumentär, men även med en dramaturgi som regisserar ”verkligheten”. Vad är en berättelse egentligen? Och varför behöver vi skilja mellan dokumentär och fiktion?

Susanne Wigorts Yngvesson

etiker vid teologiska högskolan i Stockholm

ledamot av juryn för Svenska kyrkans filmpris 2013

Regissören Michael Haneke tillhör enligt mitt tycke en av de mest skickliga nu levande regissörerna. Han är ingen piggelin humorist precis med filmer som Det vita bandet, Pianisten eller Funny Games.  

Våldet tycks alltid vara närvarande inom människor och i samhället. Han tränger in i våldet ungefär som David Cronenberg. Men Hanekes våldsskildringar är sällan blodiga, om än brutala i sin cyniska gestalting av människors kapacitet till våld när hon vistas i specifika miljöer.

I filmen Amour får vi se en delvis annan Haneke. Detta är berättelsen om två människor som har varit gifta i decennier. Genom ett långt äktenskap har deras liv vävts samman till en ömsesidig helhet och enhet.

Så drabbar sjukdomen och mannen får långsamt följa sin älskade hustrus väg in i demensen och depressionen. Han blir hennes stöd och trots sin sjukdom blir hon även hans stöd. Det är en långsamt berättad och högst realistisk historia om åldrandets stilla och grymma våldsamhet.

”Men vad händer sedan”, frågar dottern som är på besök. ”Sedan”, svarar pappan. ”Vi tar en dag i taget och sedan är det slut”, svarar pappan jordnära och krasst.

Haneke balanserar skickligt för att undvika fallgropar som sentimentalitet eller cynism. Med ett underbart foto lyckas han skapa en värme i detta hem som också blir en fångenskap för dem båda ju längre in i sjukdomen hustrun förpassas.

Samspelet mellan Jean-Louis Trintignant och Emmannuelle Riva är makalöst. Det är så sällan vi får se äldre människor på duken, men Trintignant, född 1930, och Riva, född 1927, visar ett fantastiskt tajt skådespeleri och kan med hela sin professionella och personliga livserfarenhet få denna berättelse att gripa tag på ett djupt och existentiellt dramatiskt sätt.

Susanne Wigorts Yngvesson

Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

Det är sällan, tänker jag, som förlorarnas historia berättas. Kanske gäller det särskilt tyskarnas erfarenheter efter Andra Världskriget. Vad hände med alla horder av människor som antingen var direkt eller indirekt indragna i krigets fasor? Vad hände med barnen till föräldrar som var delaktiga i kriget och som sattes i fängelse?

Filmen Lore (regi: Cate Shortland) tar sig an att berätta något om det perspektivet sett ur fyra barns ögon och ett litet spädbarn. I samband med krigsslutet fängslas pappan och mamman försvinner till Hamburg. Förmodligen fängslas även hon.

Barnen får reda sig själva så gott det går utan pass och med få ägodelar. De flyr norrut genom Tyskland, mot mormoderns hus som de inte vet om det över huvud taget finns kvar. Tåg och vägar är ur funktion. Hela landet är i kaos.

De svälter och kämpar för sina liv. När Lore ser de fotografier som amerikanerna sätter upp från koncentrationslägren är de i hennes ögon propaganda. I byarna tigger de mat som inte finns. De får se mördade och våldtagna kvinnor i skövlade byar.

Filmen Lore är den smått osannolika historien om de tyska barnens kamp för överlevnad och hur denna kamp förändrade deras perspektiv på kriget, den bild av den goda saken som föräldrarna hade lärt dem att tro på. Men det är en insikt som har ett mycket högt pris.

Filmen Lore vann Bronshästen på Stockholms filmfestival för bästa film och även priset för bästa skådespelerska, bästa foto och bästa musik.

Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

När den anspråkslösa lilla gaygruppen vill arrangera Pride i Belgrad så väcker det ett otroligt motstånd. Fascisterna och kyrkan gör gemensam sak i motståndet mot dessa tillsynes värnlösa homosexuella i filmen Paraden. Som polischefen uttrycker det: ”Om bögar ska få sina rättigheter så dröjer det inte länge förrän albander och zigenare kommer och kräver samma sak”.

Den serbiske regissören Srdjan Dragojevic har en otrolig fingertoppskänsla för att på ett humoristiskt sätt driva med klichéer om både gayvärlden och machokulturen. Det är ett tajt skådespeleri och genom berättelsen förändras även den hårdföre muskulöse och homofobiske huvudpersonen.

Storyn går ut på att gangstern vill gifta sig med en kvinna som ställer vissa krav på hur bröllopet ska arrangeras. Det blir bögen Mirko som får uppdraget. Genom olika förvecklingar bestämmer sig bögen och gangstern för att utbyta tjänster: om han arrangerar bröllopet så ska gangstern beskydda Prideparaden mot alla tusentals som vill slå ner dem.

Detta uppdrag samlar gangsterns kriminella vänner från olika folkgrupper i forna Jugoslavien, de som har blivit vänner genom kriget för att de respekterar varandras mod och styrka. Nu ska dessa muskulösa kraftpaket göra upp med sin inre homofobi och än värre med den kultur som förtrycker dem de i början själva föraktar.

Men även de homosexuella får göra upp med sina fördomar mot de ”normala”, som de kallas. Att acceptera deras erbjudande om beskydd är ingen självklarhet och en alltför nära kontakt med de normala riskerar att splittra sammanhållningen i gruppen.

Filmen har svensk distribution och den rekommenderas å det varmaste. Den är en inblick i de homosexuellas villkor på Balkan på ett varmt humoristiskt sätt, fast med en mörk botten som får filmen att väcka ett engagemang utanför duken.

Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

PS Vid årets filmfestival i Berlin fick Parada ett hedersomnämnande av den ekumeniska juryn. DS

Två av Stockholm filmfestivals mest spännande filmer (som jag har sett) kommer från Sydkorea. Det är Pieta (regi: Kim Ki-duk) och The Taste of Money (regi: Im Sang-soo). Båda är stilistiskt och dramaturgiskt brutala och råa skildringar över människors utsatthet.

Våldet inte estetiskt

Det fysiska våld som visas är inte estetiskt, som mycket våld i Hollywoodfilm, utan visas för att förstärka ett ännu större och djupare våld som riktas mot människans grundläggande livsförutsättningar: ekonomiskt, psykiskt och själsligt våld.

I den så kallade asiatiska kulturen (om det nu finns en sådan) brukar man framhålla de kollektivas styrka och sätt att hålla människor samman genom normer och seder. Individen är inget utan familjen och blodsbanden. Regissörerna laborerar med denna bild av det asiatiska.

De framställer skammens gränsland genom sexualitet, incest mellan mor och son, känslokallt dödande som hämnd eller för att någon helt enkelt är ivägen för den ekonomiska utvecklingen. Hierarkin mellan generationerna är ett förtryck som måste bekämpas likväl som ett beroende (i Pieta) av den mänskliga närheten mellan barn och föräldrar.

Rå kapitalism

Sydkorea är nog det land som har utvecklats ekonomiskt snabbast av alla asiatiska länder. Nu är det just teman om pengar, vad en rå kapitalism gör med mänskliga relationer och traditionella miljöer som utgör grunden för strukturen dessa båda filmer bearbetar.

Det är tydligt att ingen i detta system är vinnare. Rikedom föder ensamhet och våld. Filmerna präglas av en framtidspessimism och en samhällskritik som inte är nådig. Den enda befrielse som tycks rimlig är döden.

Med tanke på att regissörerna Kim Ki-duk är född 1960 och Im Sang-soo 1962 är det positivt att en så tydlig samhällskritik fritt kan framställas i Sydkorea, men den bild de presenterar vittnar om ett samhälle som få av oss skulle vilja leva i. ”Survival of the fittest” är bara underrubriken.

Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

Det är ett märkligt liv och en besynnerlig tid när teologen Torgny Segerstedt blir chefredaktör för Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Mellankrigstid men med ett annalkande mörkt moln som tornar upp sig från Tyskland.

Jan Troell gör i filmen Dom över död man en poetisk, finkänslig och skarp tolkning av hans liv både som redaktör och som privatperson. Fram träder en stark och övertygad motståndare mot nazismen. En Segerstedt som i sin kompromisslöshet hamnar i konflikt med de flesta, som enligt egen utsago har fler fiender än antalet artiklar han har skrivit – och det är tiotusentals.

Statsministern Per-Albin Hansson har en svår sak att hantera balansen mellan olika intressen där han håller med om kritiken i sak, men inser risken av att den uttalas eftersom ambitionen är att hålla Sverige utanför kriget. Nästan till varje pris.

Troell lyckas få fram förståelsen av politiska och personliga spänningar och hur ovissheten måste ha påverkat människors framtidsutsikter. Skickligt väver han samman spelfilmens fiktiva gestaltning med dokumentära bilder av Hitler som maktmänniska och hundälskare.

Troell får under Stockholm filmfestival Lifetime Achievement Award för samtliga av sina filmer. Denna film är inget undantag från hans konstärliga kvalitet som både regissör och fotograf.

Fotot i filmen är hänförande. I sina svartvita kontraster överbryggar bilderna till och med gapet mellan levande och döda. Hans tre kvinnor genom livet dör bort från honom: mamman, hustrun, älskarinnan. Men i döden finns de i hans närhet, lyckligare än i livet.

Segerstedt, välspelad av Jesper Christensen, är ingen lätt man att älska. Hustrun ignorerar han och uppträder öppet med älskarinnan som också är den förmögna sponsorn bakom tidningen. Som judinna har hon ett särskilt intresse av Segerstedts penna som är en giftig pil, den enda i Skandinavien, mot den skränande Djävulen i Tyskland.

Dom över död man är en väsentlig påminnelse även om vår tids hot mot demokratiska grundvärderingar. Antalet politiskt extrema partier har nästan fördubblats det senaste decenniet.

Vi ser det hända, liksom Segerstedt och många med honom såg det hända. Vad gör vi? Hur kan Segerstedts övertygelse och mod bli en inspiration för oss idag att avslöja förtrycket?

Susanne Wigorts Yngvesson

Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

Den svenska filmen Call Girl väckte diskussion långt innan den visades på Stockholm filmfestival. Det är begripligt. Den balanserar på den sköra tråden mellan fiktion och dokumentär, politisk skildring av ett Sverige 1976 och kränkning av verkliga personer.

Enligt min mening klarar den inte av att hålla balansen, utan faller ned som en kränkande skildring av statsministern Olof Palme – och för övrigt också Torbjörn Fälldin. Statsministern nämns förvisso inte med namn, men man får lov att vara väl naiv om man inte ser de karakteristiska dragen i framställningen.

Mycket av debatten om filmen har handlat om var gränsen går för vad man får eller bör skildra. Både regissören Mikael Marciman och manusförfattaren Marietta von Hauswolff von Baumgarten har hållit sig undan debatten efter filmen. Inte så snyggt av dem att vägra kommentera filmen nu när den diskuteras.

Det är synd egentligen att diskussionen om filmen har blivit så baktung av deras effektsökande porträtt av statsministern för den är synnerligen välgjord och välspelad. Pernilla August, som jag tycker ofta spelar över, är här som hand i handske. Hon bär filmen och fyller ut varje scen i sin gestaltning av bordellmamman: förförisk, grym, sensuell och vulgär.

Filmens styrka är skildringen av samtiden genom fotot, detaljerna, stämningen, men tappar som sagt i porträtteringen av personerna. Det spekulativa skymmer sikten för det komplexa och djupet hos personerna – bordellmamman undantagen tack vare Pernilla Augusts kraftfulla tolkning.

Jag hoppas att filmen kommer att prövas rättsligt. Det vore bra med en diskussion om rättsliga gränser för konst, journalistik, fiktion, dokumentär, ansvar och moral.

Susanne Wigorts Yngvesson

lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm