Efter många år av närvarande på klimatförhandlingar som företrädare för en rörelse som bygger på en gemensam syn på livet och hur vi lever det tillsammans, så måste jag emellanåt ta ett steg bakåt och fundera på vad jag håller på med. Är det värt det? Jo, ja tror det.

När jag tänker på den vecka som gått så är det mycket mer än det som sker när länder som förhandlar om texter. På ett möte med typ 20 000 deltagare händer en hel del annat. Möten, nätverkande, kunskapsinhämtning, demonstrationer, seminarier, presskonferenser och med mera är som en stort smörgåsbord av händelser. Tillsammans blir det steg att försöka hitta de gemensamma. Punkter vi har att samlas kring för att vända utvecklingen emot en större hållbarhet och avvärja de värsta följderna av klimatförändringar.

Att vara en del av ett ekumeniskt nätverk är i sig hoppfullt. Här finns ett 100 tal personer från alla delar av världen som tillhör den ekumeniska familjen. Några har fokus på texterna som förhandlas, några deltar i seminarier, några gör så kallade stunts för att få uppmärksamhet på frågor åter andra arbetar med att föra en interreligiös dialog framåt. Själv är jag en sån som pysslar med det mest av det där. Det kanske mest inspirerande i detta är att få vara med i gemenskap där vi kommer från alla världsdelar, vi har spridning i åldrar, pluggar eller jobbar, har hemvist olika kyrkor, men vill alla driva på för en rättvis utveckling. Klimat rättvisa. Vi har inte produkter som ska säljas in, vi har inte ett särintresse i någon bransch. Vi är människor rotade i en tro som ständigt betonar vikten av att sörja för de mest utsatta. Att inkludera. Bara för att det är gott och rätt att göra så. Jag vet inte om så många andra som har den grunden.

Samtidigt så är trosbaserade rörelser en viktigt bistånds aktör. Vi är ofta nära de som lever i utsatthet. Vi kanske upplevs som om vi pratar om dom, de andra. Men tänk efter, de mest utsatta ingår ofta bland de som delar tro.  Tro som formuleras olika men som är en del av livet där ofta någon form av mening skapas. Där finns hjärtat i det vi gör på FN konferenser om klimatet.

Så under veckan har jag fått vara med och slutföra en interreligiös deklaration om klimatet som stöds av flera trosbaserade rörelser. De är stora eller små. Kristna, Muslimska, Judiska, interreligiösa organisationer från många delar av världen. Har planerat och genomfört seminarium med om hur vi skapar en hoppfull agenda för förändring med företrädare för naturvetenskap, urfolk, religioner, från många olika världsdelar. Mött Tysklands ansvarige för klimatfinansiering tillsammans med partners från Asien, Latinamerika, Nordamerika och Europa. Inlett en dialog om Geo-Engineering och moraliska perspektiv på den tekniken.  Gått på Madrids gator och demonstrerat med 500 000 andra.Och sen alla möten som bara blir av på sådana här platser.

Ett sådant var att springa på biståndsminister Peter Eriksson. Som på sin lätta Kalix dialekt frågade om jag gjort nån nytta. Jag svarade att det hade jag nog inte, den här gången heller. Men när jag tänker efter; Vad är nytta? Är det att visa upp att jag faktiskt åstadkommit en konkret resultat? Kanske, men det finns något förbisett i att nöta på och upprepa med en dåre envishet att vi hör ihop på den här planeten och att vi måste välja andra vägar för att alla ska få ett drägligt liv.Klimaträttvisa, som vi som kyrkor har pratat om så länge. Nu pratar alla om klimaträttvisa. Så mycket att det börjar bli obekvämt för de som inser att de måste ändra det sättet vi bygger samhälle på om vi ska klara det. Då tror jag att jag kan svara ministern; -Jo, jag, tillsammans med andra, har gjort en del nytta men den kan du inte mäta eller se just nu men dina barnbarn kanske kan ta del av det.