Vårt lilla barn dog när vattnet gick. Navelsträngen låg just då framför huvudet och klämdes åt mellan mitt bäckenben och hans skallben. Han dog inom någon minut.
Har hjärtat slutat slå? är min berättelse om vårt första barn. Om glädjen att vänta honom och smärtan över att förlora honom. Som för så många blev skrivandet ett sätt att försöka förstå vad som hade hänt och vad det gjorde med mig, och oss.
Ganska tidigt visste jag att jag ville gestalta berättelsen om vårt barn på något sätt. Jag har skisser hemma på betongskulpturer. Jag visste precis var jag ville att de skulle stå och vilken musik som skulle strömma ur högtalare. Men de blev aldrig gjorda.
Men så var det mina texter. Över en sopptallrik på ett trångt lunchhak frågade jag min vän musikern Helena Andersson Bromander om hon ville skriva musik till mina texter. Hon sa ja. Då blev jag livrädd. Vad hade jag gjort? Jag kunde inte förmå mig att gå igenom dikterna, e-posten till vänner och familj, dagboksanteckningarna och brev till jobbet, skatteverket och försäkringskassan på flera månader. Jag kunde inte sortera. Var det här ens något att ha?
Det gick säkert ett år innan Helena försynt frågade. ”Du ville ge mig dina texter …?” Och hon ville träffas. Bara för att prata om texterna. Vi började gå långa promenader. Slirade på blöta höstlöv, virade in oss i tjocka halsdukar när januarikylan bet i kinderna. Värmde oss med hett te och arabiskt kaffe. Till slut kom ett mejl: ”Är du redo att skicka texterna nu?”
Då fick hon alltihop. Osorterat. Hon fastnade ibland för bara en mening, ibland för en dikt eller ett helt stycke ur ett brev. Hon började nynna på melodier som hon spelade upp för mig.
När jag satt där med sångerna blev det tydligt att det behövdes en berättare för att föreställningen skulle bindas ihop och gå att förstå. Berättaren är jag, berättelsen tar sin början den morgon jag och Amir läser av ett positivt graviditetstest till den dag då vi ett och ett halvt år senare kan konstatera att glädjen över att ha upplevt honom är större än sorgen över att ha förlorat honom.
Varför vill jag berätta den här historien? Jag har inget givet svar. Jag hoppas så klart att den kan få betyda något för andra som själva förlorat barn, eller är anhöriga. Kanske kan den leda till ökad insikt för yrkesgrupper som i sin professionella roll ställs inför att barn dör. Men det är inte därför jag vill berätta. Jag tror egentligen att jag bara vill få berättelsen ur kroppen.
/Magdalena