De sitter i publiken. Kryper ihop, närmare varandra. Stämningen i rummet blir oerhört spänd. Glädjen över graviditeten ska snart förbytas i en oerhörd smärta. När vi på scenen, i berättelsen Har hjärtat slutat slå? är på väg in till förlossningen ser jag tydligt i publiken vilka som varit där, även om scenljuset bländar mig. De vet precis vad som väntar. De förflyttas bakåt i tiden. Tre månader. Två år. Femton år. Trettio år.
När jag började arbeta med texterna frågade jag prästen och terapeuten Lena Fagéus som arbetar med sorgebearbetning: ”Kan de som varit med om detta verkligen orka med att se en sån här föreställning?”. Lenas svar kom på en gång: ”Är det några som orkar, så är det de. De har redan varit med om det värsta. Att ta del av någon annans berättelse är snarare något man söker upp, att få möjlighet att känna igen sig betyder mycket.”
Mötet med publiken i förra veckan bekräftar Lenas ord. Trots smärtan i förlusten fanns i slutet av föreställningen ett ljus i rummet. Dem vi mötte efteråt hade något oerhört varmt i sitt uttryck. Spänningen var förlöst, sorgen finns kvar, men vi kan ändå leva här och nu. Med minnen av de barn vi inte har kvar.
Tack alla – inte bara ni som själva förlorat barn – som kom till föreställningen. Mötet med er gör att jag ännu starkare känner att det är meningsfullt att dela smärtsamma berättelser. Vi kommer närmare livet då.
/Helena
