På söndag är det dags igen. Har hjärtat slutat slå? spelas för allmänheten i en kyrka i Umeå, som avslutning på Psykeveckan.
Tre dagar senare hoppas vi fylla en annan kyrka i Uppsala där man också kan delta i en temadag om bemötande när ett litet barn dör. Det kommer att vara varmt och starkt. Svårt och hoppfullt.
Från graviditetslycka, till dödsbud, till köpet av en gravsten från Libanon, till surrealistiska bilder av en framtida familj med massor av barn, genom väntan utan slut, genom sorgen över alla drömmar som dog med barnet, och till sist insikten som sjunker in, hon har en grav att vårda. En grav där ljus ska brinna och en krans ska ligga grön, genom den långa vintern.
Åttio minuter Har hjärtat slutat slå? komprimerat till fyra.
De sitter i publiken. Kryper ihop, närmare varandra. Stämningen i rummet blir oerhört spänd. Glädjen över graviditeten ska snart förbytas i en oerhörd smärta. När vi på scenen, i berättelsen Har hjärtat slutat slå? är på väg in till förlossningen ser jag tydligt i publiken vilka som varit där, även om scenljuset bländar mig. De vet precis vad som väntar. De förflyttas bakåt i tiden. Tre månader. Två år. Femton år. Trettio år.
När jag började arbeta med texterna frågade jag prästen och terapeuten Lena Fagéus som arbetar med sorgebearbetning: ”Kan de som varit med om detta verkligen orka med att se en sån här föreställning?”. Lenas svar kom på en gång: ”Är det några som orkar, så är det de. De har redan varit med om det värsta. Att ta del av någon annans berättelse är snarare något man söker upp, att få möjlighet att känna igen sig betyder mycket.”
Mötet med publiken i förra veckan bekräftar Lenas ord. Trots smärtan i förlusten fanns i slutet av föreställningen ett ljus i rummet. Dem vi mötte efteråt hade något oerhört varmt i sitt uttryck. Spänningen var förlöst, sorgen finns kvar, men vi kan ändå leva här och nu. Med minnen av de barn vi inte har kvar.
Tack alla – inte bara ni som själva förlorat barn – som kom till föreställningen. Mötet med er gör att jag ännu starkare känner att det är meningsfullt att dela smärtsamma berättelser. Vi kommer närmare livet då.
– Vrede, men också en tacksamhet över att man har fått vara med om den här erfarenheten, även om den är oerhört sorgfylld, frågar Anders försiktigt när han intervjuar Helena under repetitionerna i tisdags för P4 Radio Stockholm.
Helena svarar:
– Jag tror knappast nån skulle säga att de är tacksamma … De föräldrar som jag har mött de säger att man vill inte ha den här erfarenheten. Men den blir en integrerad del av en själv. Den blir en integrerad del av livet, sorgen blir en del av livet. Men man önskar ingen få uppleva det här.
Föreställningen Har hjärtat slutat slå? slutar i tacksamhet. Men inte tacksamhet över erfarenheten av död. Utan av erfarenheten av liv.
Jag vill inte vara utan graviditeten med Isac även om det hade besparat mig så mycket smärta. Jag är fortfarande så glad över min unge, även om jag förlorade honom alldeles för tidigt! Och det är därför jag vill att tacksamheten över det korta liv han hade ska leva starkare i mig än smärtan.
I kväll går sista föreställningen på Teater Brunnsgatan Fyra. Hoppas du vill se den. Ensemblen med Helena i spetsen är fantastisk.
Ewa Almqvist fotograferade under repetitionerna i tisdags. Här Helena och Daniel Sjöberg.
Följ med till Immanuelskyrkans kapell, som står öppet efter premiären på Teater Brunnsgatan Fyra den 15 november 2013.
Obs. Ljudet är svagt i filmen. Helena säger att kapellet står öppet, man kan få en kopp te i kyrkan, tända ett ljus, samtala med någon, om man vill. Välkommen.
Helena sjunger Barnmorskans sång i ett inslag om Har hjärtat slutat slå? i P4 Uppland tisdag 12 november. I programmet berättar också Simeon Oxley om sin upplevelse av att förlora sitt första barn.
I kväll är det gen rep i Immanuelskyrkan. Välkommen dit!
Helena berättar om allhelgonatiden som förberedelse inför föreställningen. Hon kommer att sjunga ett par sånger ur Har hjärtat slutat slå? på minnesstunder i Uppsala och Stockholm.
[youtube]L8loFUlW5ks[/youtube]
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.
