Helena Andersson Bromander

I Umeå och Uppsala

På söndag är det dags igen. Har hjärtat slutat slå? spelas för allmänheten i en kyrka i Umeå, som avslutning på Psykeveckan.

Tre dagar senare hoppas vi fylla en annan kyrka i Uppsala där man också kan delta i en temadag om bemötande när ett litet barn dör. Det kommer att vara varmt och starkt. Svårt och hoppfullt.

Välkommen.

Helena

Har hjärtat slutat slå? och barnmorskorna

Helenas reflexioner om vad Har hjärtat slutat slå? kan ge barnmorskor och andra på konferensen Reproduktiv hälsa, Falun 8-9 maj 2014.

[youtube]dkeynskA0xo[/youtube]

Film från föreställningen

Från graviditetslycka, till dödsbud, till köpet av en gravsten från Libanon, till surrealistiska bilder av en framtida familj med massor av barn, genom väntan utan slut, genom sorgen över alla drömmar som dog med barnet, och till sist insikten som sjunker in, hon har en grav att vårda. En grav där ljus ska brinna och en krans ska ligga grön, genom den långa vintern.

Åttio minuter Har hjärtat slutat slå? komprimerat till fyra.

(Från föreställningen den 16 november 2013.)

[youtube]QjmRvZ92VmU[/youtube]

Helena i P1:s Människor och tro

Hör Helena i kvartsamtalet i programmet Människor och tro i P1! Vi får lyssna på musiken i korta klipp från de ljudupptagningar Sveriges Radio gjorde under genrepet och Helena berättar om arbetet med Har hjärtat slutat slå?

 

Mötet med publiken

De sitter i publiken. Kryper ihop, närmare varandra. Stämningen i rummet blir oerhört spänd. Glädjen över graviditeten ska snart förbytas i en oerhörd smärta. När vi på scenen, i berättelsen Har hjärtat slutat slå? är på väg in till förlossningen ser jag tydligt i publiken vilka som varit där, även om scenljuset bländar mig. De vet precis vad som väntar. De förflyttas bakåt i tiden. Tre månader. Två år. Femton år. Trettio år.

När jag började arbeta med texterna frågade jag prästen och terapeuten Lena Fagéus som arbetar med sorgebearbetning: ”Kan de som varit med om detta verkligen orka med att se en sån här föreställning?”. Lenas svar kom på en gång: ”Är det några som orkar, så är det de. De har redan varit med om det värsta. Att ta del av någon annans berättelse är snarare något man söker upp, att få möjlighet att känna igen sig betyder mycket.”

Mötet med publiken i förra veckan bekräftar Lenas ord. Trots smärtan i förlusten fanns i slutet av föreställningen ett ljus i rummet. Dem vi mötte efteråt hade något oerhört varmt i sitt uttryck. Spänningen var förlöst, sorgen finns kvar, men vi kan ändå leva här och nu. Med minnen av de barn vi inte har kvar.

Tack alla – inte bara ni som själva förlorat barn – som kom till föreställningen. Mötet med er gör att jag ännu starkare känner att det är meningsfullt att dela smärtsamma berättelser. Vi kommer närmare livet då.

/Helena

Man ångrar inte det man gör

Helena sjunger Barnmorskans sång i ett inslag om Har hjärtat slutat slå? i P4 Uppland tisdag 12 november.  I programmet berättar också Simeon Oxley om sin upplevelse av att förlora sitt första barn.

I kväll är det gen rep i Immanuelskyrkan. Välkommen dit!

P4 Uppland

/Helena och ensemblen

Liv fyller år

Jag höll andan. Min syster lade sig ned på britsen. Barnmorskan förde ultraljudsmojängen över hennes mage. När det där swishande ljudet av ett barns hjärta hördes grät jag av lättnad. Min systers barn levde i magen och skulle födas inom några timmar. Barnet levde och jag grät.

Så anspänd jag var utan att veta om det.

Jag hade följt min systers graviditet samtidigt som jag arbetade intensivt med texterna om ett barn vars hjärta aldrig hördes när föräldrarna kom in till förlossningen. Gråtande hade jag tonsatt sången om just det ögonblick när läkaren letar efter hjärtljud och till slut måste säga det ingen vill höra. Men också det paradoxala som Sissel uttrycker, mitt i förlusten: ”Jag var så lycklig över min fina lilla unge. I den stunden var han inte död för mig”. Hon var mor, pojken hennes barn.

Idag firar vi min systerdotter Livs ettårsdag. Min dotter ger henne en heldag i Liviland – ett land av alla kuddar och filtar i vårt vardagsrum. Min son ger henne en av sina gamla böcker. Hon får en bluesig låt med 1-års-riff av mig, med noter utskrivna på arkivbeständigt papper med vattenstämpel. Nästa år blir det ett 2-årsriff.

Helena

Ett skott på släktträdet

På vår stora och barnalstrande släkts virtuella träd finns vårt barn med. Som ett litet skott på en av de vindlande grenarna.

Det är en djup biologisk drift att fortplanta sig. Vi vill finnas i ett sammanhang. Veta var
ifrån vi kommer och veta att vi lever vidare genom våra barn. Vi föder och fostrar. Berättar historier om både dem som lever och som levt före oss. Skapar identitet och vi- känsla. Vi tar familjebilder, poserar framför kameran med så många generationer vi kan.

Kanske var det därför det var så viktigt för oss att vårt barn registrerades i
skatteverkets databaser. När man knackar in mitt eller min älskades personnummer finns vårt
barns namn och födelsedatum registrerat.
Född och död. En del av släkthistorien.

På bilden Helena Andersson Bromander. Hör henne sjunga sin låt Släktträdet från skivan Existenso. 

/Magdalena

Ni ska landa mjukt

Helena videobloggar efter mötet med den viktiga grupp som engagerar sig för att den som ser föreställningen ”Har hjärtat slutat slå?” ska landa mjukt. Anhörigföreningar, kyrkor.

[youtube]IWVj0j4uP-E[/youtube]

Repetition om aftonen

Anna Ottertun bor hos Helena och Anna övar på sitt kalimbariff till låten Allt jag lever för har jag här.

[youtube]1aasbxoaEXk[/youtube]