Man småpratar lite med någon på en fest. Halkar in på barnen. Berättar något om skolan. Och så kommer frågan, så där i förbifarten: ”Hur många barn har du?”

Det fanns en tid när jag började stamma och inte visste vad jag skulle svara. Säger man två kan det komma följdfrågor som gör att man trasslar in sig och måste berätta. Och det är inte alltid läge att berätta att man har ett barn som dog. Den enkla vardagsfrågan är oftast inte tänkt att öppna upp ett existentiellt samtal om liv och död. Speciellt inte när man minglar på en glittrig fest.

Så numer svarar jag alltid: ett, jag har ett barn. Jag säger det utan att tveka och det är inte längre känsligt. Men hela sanningen är det inte. Undrar du hur ofta jag tänker på mitt barn som dog? Varje dag.

Det är oftast inte smärtsamt. Det är mer alldagliga tankar. Jag tänker på hur han hade sett ut nu. Jag väcker lillebror och ser varje gång att han liknar storebror över munnen när han sover. Tänker på att jag behöver rensa vid graven. Sånt.

”Faktiskt mamma till två!” är alias för en annan mamma som förlorat ett barn. Någon annan skriver ”Mamma till Vilma, Ingrid och ängeln Sara”. En annan mamma kallar sig för ”Mamma hela tiden”. Hennes barn lever i allra högsta grad, men flickan bor i bland hos mamma och ibland hos sin pappa. Men mamma är man och barn har man. Dygnet runt. Från det att barnet blir till och in i evigheten.

/Magdalena