”Om Strumpan är död vill jag inte leva!” Jag står maktlös bredvid min son. Katten därhemma har troligen tagits av ett rovdjur när vi är i sommarstugan. Nu har vi berättat det för barnen innan vi ska åka hem till vår kattlösa gård. ”Jag ska döda alla djur i hela skogen!” skriker han. Sen kommer förnekelsen. Han förbjuder sin syster att säga att Strumpan är död. Hon retas och säger det, gång på gång.
När vi närmar oss vårt hem, retas systern på ett nytt sätt. Hon säger att hon minsann såg Strumpan. I skogen, i busken. Väcker sin brors hopp som sedan faller som en sten. Han blir arg och vill slå sin syster.
Under några dagar fyller sorgens alla tänkbara uttryck min sons tillvaro. Jag förundras över hur stark sorgen efter en katt kan vara. Men relationen till katten var så okomplicerad. Katten var mys, lek och kärlek. Retades aldrig. Jag undrar över hur sorgen efter ett syskon skulle yttra sig. Hur barn bearbetar den sorgen. Du som läser det här kanske har ett svar.
Vi ska ha en minnesstund ikväll. Tända ljus och dela våra minnen av Strumpan.
/Helena