Jag skriver om glädjen i dödens närhet.

Det kanske känns opassande. Som att man inte riktigt tar döden på allvar, eller som att man inte riktigt förstått. Men vad hade jag för val när ångesten stod och väntade varje morgon jag vaknade?

Ja, vad hade jag för val? För mig stod det mellan bitterheten och tacksamheten. Bitterheten över att ha förlorat ett liv eller tacksamheten över att ha fått uppleva det.

Jag hör själv att det låter pretentiöst. Men tacksamheten var en ren överlevnadsstrategi. Jag tyckte också att mitt barn var värd den. Det han hade gett mig kunde inte ens döden ta ifrån mig.

/Magdalena