Jag höll andan. Min syster lade sig ned på britsen. Barnmorskan förde ultraljudsmojängen över hennes mage. När det där swishande ljudet av ett barns hjärta hördes grät jag av lättnad. Min systers barn levde i magen och skulle födas inom några timmar. Barnet levde och jag grät.

Så anspänd jag var utan att veta om det.

Jag hade följt min systers graviditet samtidigt som jag arbetade intensivt med texterna om ett barn vars hjärta aldrig hördes när föräldrarna kom in till förlossningen. Gråtande hade jag tonsatt sången om just det ögonblick när läkaren letar efter hjärtljud och till slut måste säga det ingen vill höra. Men också det paradoxala som Sissel uttrycker, mitt i förlusten: ”Jag var så lycklig över min fina lilla unge. I den stunden var han inte död för mig”. Hon var mor, pojken hennes barn.

Idag firar vi min systerdotter Livs ettårsdag. Min dotter ger henne en heldag i Liviland – ett land av alla kuddar och filtar i vårt vardagsrum. Min son ger henne en av sina gamla böcker. Hon får en bluesig låt med 1-års-riff av mig, med noter utskrivna på arkivbeständigt papper med vattenstämpel. Nästa år blir det ett 2-årsriff.

Helena