Grrr…. Kan inte andas. Min kropp är en tryckkokare.
En gammal släkting skickar av en händelse sinnesrobönen, tonsatt. Hon är 80 år och skriver snirkliga brev, med ditklottrade kommentarer i marginalen med sådant hon kommer på efterhand. Små klipp av diverse slag brukar alltid följa med. Och kärlek …
Den här gången har hon kopierat och stoppat med Sinnesrobönen. ”Ur Psalmboken”, skriver hon. Hon har ingen aning om hur lägligt den damp ner i lådan. Djupa andetag. Jag sätter mig vid pianot direkt:
Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan, och
förstånd att inse skillnaden.
En gång, tre gånger, tio gånger. Jag väser över död och liv, kärlek och hat. Till slut småputtrar jag bara. Då letar jag upp Sinead O’Connor och lyssnar på Feel so different.
/Magdalena
Kommentera det här inlägget