Gud samlar, står det i Bibeln,
Oss under sina vingar
Som en höna samlar sina kycklingar.
Men i varje kull finns hon
Den där lilla kycklingen
Som hellre sitter på mammans rygg
Eller klättrar på väggarna
Eller utforskar takstolarna
Eller vad som helst egentligen.
Och det är mycket jag inte vet om höns
Och ännu mer jag inte vet om Gud
Men kanske tänker ändå denna mamma höna:
”Jaja, hon är som hon är, hon gör som hon gör.
Någon gång måste hon ju få prova sina vingar.”
Och jag tycker nog ändå,
fast det är mycket svårt att se sådant på höns,
att hon ler, den där mamman.
Och så samlar hon de småkycklingar som vill vila under vingarna
Och tänker, lite som Gud, tror jag,
Att de där kycklingarna som måste klättra på väggarna
Och takstolarna
Och mammors ryggar
De som inte vill bo i vingarnas skugga
De bor ändå tryggt
I mammans hjärta.
Så tänker hon, tror jag,
Och jag dristar mig till att tro att Gud tänker så också,
När Gud diskret sträcker ut en hand
Och hjälper mig upp till den ännu högre takstolen
Som jag i hemlighet eftersträvat ganska länge nu.
Och mamma höna och Gud
Utbyter den sortens blick
Som mammor utbyter:
Trött, kärleksfull och oändligt tålmodig.