Ett nytt hopp och en rosa gryning

En dag ska gryningen födas rosa, färgad av våra döttrars framtidshopp.

Den dagen ska vi, grånade, skrapa med fötterna och försiktigt be om ursäkt att vi inte kunde rädda världen åt dem. Taffligt ska vi försöka säga att vi gjorde vad vi kunde, så mycket vi kunde.

Och våra döttrar ska vara så fokuserade på framtiden för sig och sina barn att de inte har det i sig att se bakåt och sörja med oss.

Idag gör jag det: tänker jag på de kvinnor som lämnat över världen till oss. Farmor, mormor, och deras mammor, i generationer bakåt, som gjort så gott de kunnat, så mycket de kunnat – som oroat sig och strävat mot en framtid för oss, de kommande generationerna.

Och med ungdomens hela självsäkerhet har vi stått fokuserade mot den där rosa gryningen och kanske inte sett allt det de givit, offrat, lärt och levt för vår skull.

Men idag tänker jag på dem, och på de som ska komma, de som ska gå rakt in i den rosa gryningen.

Och generationerna skiljer oss åt, språk, uttryck, ambitioner och vardag. Men vårt mål, att den rosa gryningen ska komma med en framtid för varje dotter, varje son, varje hopp – det har funnits där. Det tror jag.

Så idag läggs min bön till andra böner, mitt hopp till andras hopp och mina barns framtid till andra barns framtid.

Må vi ständigt våga tro på en ny himmel och en ny jord,
En ny förståelse och en ny förlåtelse
Ett nytt hopp och en rosa gryning. I evighet. Amen.