Godis har sin högljudda, påträngande charm

Jag: Du vet det där som Paulus säger?
Gud: Ja, jag vet ju allt.
Jag: I Bibeln?
Gud: Kanske särskilt sådant.
Jag: Det där om att det goda som jag vill, det gör jag inte, och det onda som jag inte vill, det gör jag?
Gud: Yes.
Jag: Så OK. Förklara det. Varför finns det godis om det nu är så onyttigt?
Gud: För att människan har en fri vilja?
Jag: Fri vilja, fri schmilja. Du hade kunnat göra så att morötter innehöll en miljard kalorier och godis var jättesupernyttigt.
Gud: Fast då skulle ju ingen vilja äta morötter.
Jag: Så vadå, hela den här grejen med att det är svårt att göra det rätta är till bara för att vi ska käka mer morötter?
Gud: Morötter är nyttiga.
Jag: Men. Om du bara gjorde som jag ville!
Gud: Ja, den saken vore ju fantastiskt.
Jag: Alltså med den här idén. Inte med ALLA mina idéer, men just den här? Att det var godis som var nyttigt istället?
Gud: Ah. Den idén.
Jag: Då. Vore. Morötter. Ju. Inte. Nyttiga!
Gud: Fast fortfarande vackra och rätt söta? En riktigt fin uppfinning, om jag får säga det själv.
Jag: Men nu var det ju GODIS vi skulle prata om.
Gud: Annars pratar jag gärna om morötter.
Jag: OK, varför är morötter tråkiga och nyttiga medan godis är gott och onyttigt?
Gud: Ifråga om godis och morötter gäller detta: Det finns en tid för allting under himlen.
Jag: Mäh! Istället för att svara på mina frågor så bara bombarderar du mig med bibelord.
Gud: Du började!
Jag: DU började!
Gud: Du pratade ju om Paulus.
Jag: Du såg ju till att Bibeln skrevs!
Gud: Om vi återvänder till morötterna…
Jag: GODISET.
Gud: Jag tänkte att vi skulle prata om morötter.
Jag: Du och dina morötter.
Gud: Morötter har sin stillsamma charm.
Jag: Godis har sin högljudda, påträngande charm.
Gud: Så kanske svaret är att man behöver lära sig lyssna på dem som inte skriker högst och drar mest uppmärksamhet till sig?
Jag: Eh…
Gud: Utan lära sig den lågmälda, stillsamma, tystlåtna tilltalet hos den ödmjuka?
Jag: Så hela den här grejen med godis och allting är bara för att jag ska lära mig mer om ödmjukhet?
Gud: Allting talar. Hela naturen är fylld min röst. Om man lyssnar.
Jag: Så HELA NATUREN är ute efter att lära mig ödmjukhet?
Gud: Hela naturen.
Jag: Wow.
Gud: För ödmjukhetens skull. HELA NATUREN.
Jag: Eh… Tack. Antar jag.
Gud: Så. Hur går det med morötterna nu då?
Jag: Jag vet inte. Jag har fullt upp med att vara lite förorättad över att du tar till hela naturen bara för att jag har en naturlig och mänsklig instinkt att käka godis.
Gud: Outgrundliga äro mina vägar.
Jag: Jag tänker revoltera mot hela naturen. Jag vill ha godis.
Gud: Dina vägar däremot, är ganska lättutgrundliga.
Jag: GOOOOODIS!
Gud: Morötter!
Jag: Äsch. Du förlåter mig iallafall bara för att du älskar mig.
Gud: Ja. Alltid.
Jag: Inte lätt att vara ödmjuk då!
Gud: Eh…
Jag: GOOOOODIS!