Du kanske kan vara ett talstreck

En dag ska Gud och jag gå ut och gå över de himmelska vidderna tillsammans. Punkt slut.

Jag: Om jag var ett skiljetecken så tror jag nog att jag skulle vara…… åh….
Gud: om du var ett skiljetecken?
Jag: Javisst. Du vet hur man tänker så här spontant ”om jag var en färg skulle jag vara grön” eller ”om jag var någon i Harry Potter så skulle jag vara Dumbledore” eller ”om jag var någon i Bibeln så skulle jag vara….”
Gud: Ja?
Jag: Äsch, strunt i det. Nu pratar vi om skiljetecken.
Gud: (uppgivet men beredvilligt) OK. Vilket skiljetecken skulle du vara?
Jag: Åh… äh… jag vet inte. Det är svårt. SVÅRT. Svårt med de här viktiga frågorna du vet.
Gud: Jag vet att det kan vara svårt med viktiga frågor.
Jag: Jag… eh… men alltså semikolon är rätt snyggt.
Gud: Vad gör ett semikolon? Rent grammatiskt alltså.
Jag: Ett semikolon är som en blinkysmiley.
Gud: Ah.
Jag: Jag identifierar mig stenhårt som en blinkysmiley tror jag.
Gud: Hm.
Jag: Alltså inte bland emojisar. Om jag var en emoji skulle jag nog vara…. hmm. Du vet de där två flickorna som dansar?
Gud: (utför ett ljud som hos en mindre kärleksfull gudom skulle kunna bedömas vara en suck) Låtsas att jag vet.
Jag: Det är som två flickor i klänning och de håller varandra i händerna och dansar liksom. Alltså inte som styrdans, utan mer som någon slags uppvisningsdans. Rosa klänning tror jag. På båda. Och… hm. Brunt hår tror jag.
Gud: Mmmm.
Jag: Exakt! DEN! Alltså. Inte den iallafall. Ingen vet vad den emojin betyder ens.
Gud: Så. En blinkysmiley då.
Jag: Nej, inte som emoji. Om jag var en emoji skulle jag satsa lite större. Kanske något verktyg? Eller ett djur. Hm. Ett verktygsdjur kanske: Det vore något. Det vore en rolig emoji.
Gud: (listigt) I Bibeln då? Vem är du i Bibeln?
Jag: Jag tror att… ja. Ett semikolon.
Gud: Med alla fascinerande varelser och personligheter som finns i Bibeln så väljer du ett semikolon?
Jag: Nej, inte i Bibeln. Bland skiljetecknen. I Bibeln väljer jag….
Gud: (helt utan att sucka) Ja?
Jag: Fast nu pratar vi ju om skiljetecken. Och jag tror att hela den här grejen med semikolon är så himla överskattad faktiskt.
Gud: Jaha.
Jag: Ja, man vet ju knappt hur de används. Om man inte ska ha dem i emojis alltså.
Gud: Nähä.
Jag: Så kanske…. ett kommatecken.
Gud: Ett kommatecken?
Jag: Ja. Jag kunde vara pausen innan fortsättningen kommer.
Gud: Jag tror faktiskt inte du skulle kunna vara en paus.
Jag: Hm. Sant kanske.
Gud: I Bibe-
Jag: Men skiljetecken är ju avskiljande.
Gud: I Bib-
Jag: Alltså om jag inte var någon slags tystnad så tror jag inte jag kan vara ett skiljetecken.
Gud: Bra! Då kan vi gå vidare till Bi-
Jag: Men jag måste ju vara ett skiljetecken! Om jag inte kan matcha min personlighet med ett skiljetecken vet jag bara inte vem jag skulle —
Gud: Det klarar du nog.
Jag. Nej. Jag MÅSTE vara ett skiljetecken.
Gud: Men du sade ju att du inte kund-
Jag: Det måste ju finnas något slags skiljetecken som innebär att man får prata.
Gud: Du kanske kan vara ett talstreck.
Jag: Det är väl inget skiljetecken?
Gud: Jag vet inte. Jag menar, jag är allsmäktig och så. Men jag har ingen information om att det skulle finnas tydliga regler, jag menar, som i Bibeln och –
Jag: Hm. Vet du vad? Jag skulle kunna vara ett talstreck.
Gud: Mm.
Jag: Jag menar, det skiljer ju ut talad text från annan text.
Gud: Mm.
Jag: Och på det sättet så får jag ju liksom talets gåva.
Gud: Och i Bibeln skulle du vara….
Jag: ETT TALSTRECK! Det är genialt!
Gud: Tack.
Jag: Vilken bra idé jag fick där!
Gud: Mm.
Jag: Jag är i sanning inspirerande.
Gud: Inspirerad. Men du vet. Whatever.
Jag: Vad skönt det känns.
Gud: Verk-li-gen.
Jag: Äntligen vet jag.
Gud: Ja.
Jag: Det enda är att det ser ut som ett minustecken.
Gud: Ah.
Jag: Jag vill ju inte gå genom livet och vara negativ.
Gud: Kanske du kunde vara ett plus.
Jag: Jag är ju väldigt positiv.
Gud: Och full av tillägg.
Jag: Exakt!
Gud: Plus att plusset påminner om mig.
Jag: För att du alltid är med mig.
Gud: Och för att det ser ut som ett kors.
Jag: Aha! Smart. Då kan jag tänka på det där med att ta upp mitt kors och följa dig.
Gud: Som det står i – tadaa! – Bibeln.
Jag: Typ så ja.
Gud: Och apropå Bibeln så..
Jag: Det kunde vara mitt kors att bära. Att jag pratar så mycket.
Gud: Det kan vara andra människors kors att bära också.
Jag: Haha, du är rolig du.
Gud: Ja, de säger det.
Jag: Då säger vi så.
Gud: Och kan gå vidare till nästa spännande personlighetstest.
Jag: Som är—-?
Gud: Tja, vi kan ju ta Bibe-
Jag: Ett plus är inget skiljetecken.
Gud: (med det där ljudet igen)
Jag: Ett plus är ett läggaihoptecken.
Gud: Inte ett skiljetecken?
Jag: Nä.
Gud: Så det duger inte?
Jag: Vad tycker du?
Gud: Jag tycker att det duger.
Jag: Men vad vet du egentligen?
Gud: Allt faktiskt.
Jag: Och då vet du säkert vem i Bibeln jag skulle vilja vara?
Gud: Ja.
Jag: Vad bra.
Gud: Och jag vet att jag föredrar att lägga ihop framför att skilja ut.
Jag: Så du gillar plus.
Gud: Ja.
Jag: Och du gillar mig.
Gud: Ja.
Jag: Så då är allt ganska bra då?
Gud: Gud såg att det var gott, Gud sade att det var gott.
Jag: Vem tror du jag skulle vara i Bibeln?
Gud: Vad tror du att jag tror?
Jag: Inget i Uppenbarelseboken bara.
Gud: Nänä. OK. Men ”kvinna i folksamlingen” i Matteus 15 kanske?
Jag: Är det en av de hungriga?
Gud: När jag mättar med bröd och fisk ja.
Jag: En av dem som fick lite extra mycket bröd?
Gud: Så tänker jag mig det.
Jag: Med Portsalutost på? Plus lite marmelad kanske?
Gud: OK.
Jag: I så fall är det ok.