En gång ska jag gå ut och gå över de himmelska vidderna med Snövit, för att hon verkligen behöver mig i sitt liv.
jag: Så du är känd för att du var för vacker för ditt eget bästa, så din elaka styvmor ville hugga ut ditt hjärta och körde ut dig i skogen. Där hamnade du hos ett gäng dvärgar och sedan blev du förgiftad och låg i koma tills prinsen kom och kysste dig.
Snövit: Typ så.
jag: Du är inte vad jag skulle kalla för en feministisk ikon.
Snövit: Ursäkta?
jag: Alltså det där med att du ska räddas av en man? Och att den mannen ska kyssa dig när du sover? Och inte kan värja dig? Plus att sköter du inte allt hushållsarbete hos dvärgarna? Städar, diskar, tvingar dem att tvätta sig?
Snövit: Emmm.
jag: Det är en rätt vedervärdig syn på manligt och kvinnligt.
Snövit: Hmm.
jag: Du behöver lite feminism i ditt liv.
Snövit: Kanske feminismen behöver mig?
jag: Va?
Snövit: Jag banade väg för alla prinsessor som dykt upp på Disney efter mig. Vedertagna feministiska ikoner, några av dem. Och jag tjänade fett med pengar åt Disney också för den delen. Ganska framåt, faktiskt.
jag: Men inte femini-
Snövit: Har du tänkt på att du och typ 70% av internet är arga på mig för det här? Det kallar jag ofeministiskt.
jag: För att?
Snövit: Jag är tecknade streck på en film, repliker, ett manus. Allt det tillverkat och producerat av män.
jag: Så att…
Snövit: Jag är ett offer för min tid. Som så många andra.
jag: Det är sant.
Snövit: Det borde förresten du veta, du med alla dina bibliska kvinnor. Många av dem tvingades ofrivilligt in i relationer med män. Många av dem bedömdes enbart efter sitt utseende. Många av dem –
jag: Jag – öh – fattar. Förlåt.
Snövit: Och dem skyller du aldrig på. Dem tycker du synd om.
jag: Jag upprepar: Förlåt.
Snövit: Hur kan du kalla dig feminist när du skyller på offret?
jag: Som sagt: Förl-
Snövit: Och om du inte tror att jag är biblisk så vill jag bara säga att du har fel.
jag: Fel? Där med? Men är du säker på att du finns med i…?
Snövit: Finns med i? Jag ÄR Bibeln.
jag: Vänta lite nu.
Snövit: I kort, lätt-tittad, enkelt sammanfattad version.
jag: Ehmmm.
Snövit: OK, om du inte tror mig så. Edens lustgård, allt perfekt. Åt ett äpple. Borta ur paradiset bara. För evigt försänkta i – tja, inte koma, men i vanliga världen. Tills –
jag: Vänta lite.
Snövit: Tills kärleken räddar oss alla. Vi kan inte rädda oss själva från synden, lika lite som jag kunde rädda mig själv ur en koma.
jag: Fast att…
Snövit: Och så kommer KÄRLEKEN. Den äkta, ultimata kärleken. Den från Gud då, i Bibelns fall. Och räddar oss. Till ett nytt paradis. Inte samma gamla. Ett nytt.
jag: Det vill jag verkligen hoppas. Din idé – och jag säger inte att den inte är rätt briljant på sitt sätt –
Snövit: Åh. Tack. SÅ vänligt.
jag: Men den verkar bygga på att det var ett paradis att ta hand om de sju små dvärgarna.
Snövit: Beror på vad man jämför med. Men betänk: Jag kunde också sjunga med fåglarna, prata med djuren, leva i det som de kallar ”the garden of perfect innocense”.
jag: Mmm.
Snövit: Så, håller du med? Jag är Bibeln.
jag: En rätt viktig skillnad bara: Guds kärlek är frivillig. Guds kärlek smyger inte upp hos folk medan de sover och kysser dem vare sig de vill eller inte. Guds kärlek räddar oss, men bara om vi vill bli räddade.
Snövit: Jaja. Men i princip. I princip är prinsen Gud och jag är Guds folk.
jag: Den där principen är också en grej jag får lite feministiska problem av.
Snövit: Och bara så att du vet så är det inte helt fel att sova och sova och sova sådär.
jag: Det lät lite skönt, måste jag erkänna, som fyrbarnsmamma.
Snövit: Jag sov och sov i hundra år, hundra år, hundra år.
jag: Var inte det… Törnrosa?
Snövit: Alla vi gamla disneyprinsessor sover jättemycket. Det är så vi får så vacker hy.
jag: Mhmm.
Snövit: Den som sover syndar icke.
jag: Nänä.
Snövit: Och inte blir hon feminist heller.
jag: Nä jag har märkt det.
Snövit: Men jag kan vara ganska arg ändå.
jag: Good to know.
Snövit: Och en i det närmaste perfekt metafor för tron.
jag: OK.
Snövit: Var det något mer du ville?
jag: Eh… nä.
Snövit: Förresten, apropå ingenting. Vill du ha en frukt?
jag: Emm. Nej. Verkligen inte. Måste gå nu.

#PopkulturellaPrinsessor#TeologiIFastan 

En gång kommer jag att gå över de himmelska vidderna tillsammans med prinsessan Leia från Star Wars och ställa min stora, svåra teologiska till henne.

Jag: Du är ju en ganska välkänd prinsessa, från Star Wars. Du har varit med och räddat universum många gånger.
Leia: Om jag får säga det själv.
Jag: Det får du.
Leia: Vad vill du att jag berättar om? Kraften? Svärden? Stormtroopers usla förmåga att träffa saker?
Jag: Jag undrar vad som är ditt favoritställe i Bibeln.
Leia: I Bibeln.
Jag: Ja.
Leia: Inte min favoritplats i universum?
Jag: Nej.
Leia: I Bibeln.
Jag: Ja.
Leia: På originalspråk?
Jag: Jag minns inte särskilt my… eh. OK.
Leia: Jag har egentligen flera.
Jag: Få höra då.
Leia: ”May the force be with you”, den är bra.
Jag: Ja, den är bra, men den är väl inte riktigt från Bi-
Leia: Och också den här: ”Help me, Obi-Wan Kenobi, you are my only hope.”
Jag: Inte heller från-
Leia: Och den här då: ”I know what you are going to say. I changed my hair.”
Jag: Menar vi samma sak när vi säger Bibeln?
Leia: Det är en intressant filosofisk fråga. Är Bibeln egentligen någonsin samma sak för två olika människor?
Jag: Jag – eh – det är faktiskt en ganska intressant fråga.
Leia: Vissa hävdar att Bibeln är ett personligt brev, skriven av Gud till var och en som lyssnar efter Guds ord.
Jag: Jag har hört det.
Leia: Då kan vi ju förvänta oss att Bibeln betyder delvis olika saker för oss alla.
Jag: Och så det där med att all översättning är tolkning.
Leia: All läsning är tolkning, till och med.
Jag: Sant.
Leia. Tro mig, jag är en skådespelerska.
Jag: Är du? Jag menar, du spelas väl av en… alltså? Vad är verkligt egentligen? Vem är du?
Leia: Eh… vi kanske ska återgå till Bibeln.
Jag: Fast de andra frågorna är rätt spännande också.
Leia: ”May the force be with you.”
Jag: Jo, eh, du nämnde det. Men det står inte i Bi-
Leia: ”Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus”. 1 Kor 16:24.
Jag: Min kärlek.. the force… ah. OK.
Leia: ”Help me, Obi-Wan Kenobi, you are my only hope.”
Jag: Det står INTE om Obi-Wan Kenobi i Bibeln.
Leia: För att vara exeget är du väldigt säker på din sak.
Jag: Jag är egentligen inte exeg— plus att jag tror att de flesta människor är rätt säkra på att Obi-Wan inte står i Bibeln.
Leia: Really.
Jag: Ja.
Leia: Vad sägs om Jer 14:22. ”Endast du kan det, Herre, vår Gud, du är vårt hopp. ”
Jag: Det är… LIKT.
Leia: Jag vill mena det.
Jag: Men det är ingen Obi-Wan.
Leia: Jaså?
Jag: Ja.
Leia: ”Oh, be one.” Biblisk uppmaning till församlingarna. Obi-Wan.
Jag: Kenobi då?
Leia: Man ska akta sig för att bli för fundamentalistisk.
Jag: Apropå för fundamentalistisk.
Leia: Ja?
Jag: Du kan inte på allvar påstå att din den där repliken om att du hade ändrat frisyr – och jag medger att den var GENIAL – står i Bibeln?
Leia: Nä. Nä, det gör den inte. Men den var VÄLDIGT bra.
Jag: Ja.
Leia: Så den fick vara med ändå.
Jag: OK.
Leia: Är du övertygad nu?
Jag: Om att du har favoritbibelord?
Leia: Typ.
Jag: Du verkar väldigt beläst iallafall.
Leia: De handlar om Gud och hopp och räddning. Det är viktiga grejer.
Jag: Jag vet att du har den där fantastiska repliken med bara ordet ”hopp”. Det ÄR viktigt.
Leia: Ja, det är det. Men inte viktigast.
Jag: Vad är viktigast då? En stor hårig best som kan styra rymdskepp?
Leia: Chewie är viktig. Men inte viktigast.
Jag: Vad är viktigast då?
Leia: Du vet hur det finns vissa ord som liksom sammanfattar större budskap?
Jag: Japp.
Leia: Det finns ett som jag gärna kallar för ”lilla Bibeln” för det sammanfattar liksom hela budskapet.
Jag: Joh 3:16?
Leia: Det är bra. Det är det. Bra. Men inte lika bra.
Jag: Inte lika bra som…
Leia: Som min lilla Bibel.
Jag: O, snälla Leia, dra din lilla Bibel för mig så jag får höra hur bra den är.
Leia: OK, här kommer den: ”I love you. I know.”
Jag: I love you.
Leia: I know.
Jag: Som om Gud sade det till oss.
Leia: Och vi till Gud.
Jag: Du är så klok.
Leia: Men så är jag prinsessa också.
Jag: Sant.
Leia: Allt jag säger är sant.
Jag: One of these days, you’re going to be wrong. I just hope I’m there to see it.
Leia: Good one.

#PopkulturellaPrinsessor
#TeologiIFastan

En gång ska jag gå ut och gå över Guds himmelska vidder tillsammans med Fiona från Shrek-filmerna, för jag tror att hon och jag skulle kunna ha en hel del att prata om.
jag: Så du är alltså känd för att du var en förtrollad prinsessa, människa på dagen och träsktroll på natten, och satt instängd i ett slott och skulle räddas av kärlekens äkta kyss.
Fiona: Räddas av en riddare och förvandlas och befrias av kärlekens äkta kyss, ja.
jag: Hur tänker du egentligen om den här lutherska trossatsen om rättärdiggörelse av nåd allena?
Fiona: Eh.
jag: Jag vet.
Fiona: Många väljer att fråga mig om Shrek, eller hur hemsk den onde Farquaad var, eller hur drakar och åsnor kan bli ihop.
jag: Men alltså inte jag.
Fiona: Hm. Så en luthersk idé alltså?
jag: Japp.
Fiona: Kan du förklara den först?
jag: Eh… öh… jag… trodde du visste.
Fiona: Jag kan mer om träsktroll och kampsport och sånt.
jag: Det betyder väl typ att vi inte kan förtjäna att Gud räddar oss, utan det händer bara genom Guds nåd.
Fiona: Ah.
jag: Du är med nu va?
Fiona: Så vi kan inte jobba oss fram till himlen, typ?
jag: Typ.
Fiona: Men man får slåss ibland, på vägen, va?
jag: Historien förefaller ge dig rätt där.
Fiona: Jag har inga problem alls med att slåss.
jag: OK, men inte med mig va?
Fiona: Det beror väl lite på vad du har för åsikter om det där med nåden allena.
jag: Så du ÄR engagerad i frågan!
Fiona: Jag är rätt säker på att jag vet svaret, helt enkelt.
jag: Inte illa.
Fiona: Jag är väldigt smart.
jag: Jag anade det, det var därför jag valde att gå över de himmelska vidderna tillsammans med dig.
Fiona: Mmm. Du vet att det här samtalet helt och hållet sker i din fantasi eller hur?
jag: Bara för att det sker i fantasin betyder inte att det inte är på riktigt.
Fiona: Du citerar helt fel sagoserie där, det vet du va?
jag: Jaja.
Fiona: Om frälsning genom nåden allena tror jag så här…
jag: Ja?
Fiona: Jag tror att det som räddar oss är kärleken. Och den accepterar oss som vi är.
jag: Det låter fint.
Fiona: Inte som vi tror att vi borde vara. Utan precis som vi är.
jag: Det låter trevligt.
Fiona: Gift dig med ett träsktroll så får du se.
jag: Intressant idé, men jag råkade gifta mig med en sjuksköterska istället.
Fiona: Poängen är att kärlekens äkta kyss, den som ska göra en vacker för evigt, också kan göra en ful för evigt. Men man blir sig själv. För alltid.
jag: Det är en bra poäng.
Fiona: Att man får vara som man är, även om det visar sig att man ser ut mer som ett träsktroll än, säg, Cameron Diaz.
jag: Så kärleken räddar oss, och då behöver vi bara vara oss själva?
Fiona: Ja.
jag: För att kärleken är räcker?
Fiona: Den räcker.
jag: Och då behöver man inget mer?
Fiona: Allt får plats i kärleken.
jag: Rätt fint.
Fiona: Tack.
jag: Luther sade en massa andra viktiga grejer också.
Fiona: Jag måste nog gå hem till mitt träsktroll nu.
jag: Räddad genom en nödlögn?
Fiona: Och nåden allena.
jag: Just det.
#popkulturellaprinsessor
#teologiifastan

Kära fru Noa, du självisolerade så länge.
I ert guppande fortress of social distancing.

Din man började bygga en ark. Vad känner en fru då?
”OK, bygg om du vill, men köp inte mer toapapper nu.
Vi klarar oss, säger jag.”

Alla djuren fick följa med.
Det måste ha känts lite tufft när Gud sade
att ni skulle ta med er flera stycken av varje art.
Ingen vet, för ingen skrev upp det,
men förhandlade du med Gud
om tvestjärtar och loppor, om fästingar och myggor?
I sådana fall vann du inte,
man brukar ju inte vinna mot Gud.
Förmanade Gud dig stillsamt att,
hur hungriga ni än blev, inte äta råa fladdermöss?
Det är bra synd att ingen skriver ner
vad Gud säger till kvinnor i din del av Bibeln.

Och sedan flöt ni omkring.
I 150 dagar. 150 långa dagar.
Sonhustrur att käbbla med,
Söner som regredierade till barnaårens
”han PETAR på mig!”
”Men han satte handen på fel sida GRÄNSEN faktiskt!”
”Jag hade målat upp en GRÄNS!”
En man som blev sur för att viltköttet tog slut
långt innan kikärterna?
Vem lagade all den där maten och städade ut avlopp?
Var det du, Noas fru?
Vem redde ut situationen när elefanten knäckte masterna och kastade en tjur?
Var det du, Noas fru?
Vem bakade allt det där brödet på all den där jästen ni tagit med?
Det var nog du.
150 dagar.
Låånga.
150 långa nätter också
Oron blir värre på natten
Hos människor, hundar och lejon.
Alla som undrade: NÄR! När kommer vi fram?

Och sedan landade ni.
Men det tog inte slut för det.
Nej, då tog båtresan slut, men ni kom inte i land.
Vattnet skulle sjunka undan.
Det tog fyra månader till.
Fyra
Lååånga
Månader
Till.

Stod Noa där, som en statsepidemiolog,
och spanade och sade: ”Man ska inte skynda för snabbt”
Stod några av sonhustrurna och krävde hårdare tag och fastare regler
Medan några andra ville veta när det skulle ta slut?

Och ingen visste.

Och sedan kom duvan med en ört i näbben,
Ett hopp om att världen skulle födas på nytt.

Och ni gick av skeppet,
detta skepp som varit er räddning och ert fängelse
Och Noa offrade till Gud
Och Gud gav er en regnbåge
Och ett löfte
Och livet började om
Och sedan kom de.

Alla sjuttiplusarnas hopp.

Barnbarnen.

Och jag vet inte, för ingen skrev ner vad du sade, Fru Noa,
Men nog kändes de där barnbarnen ganska goa när de kom?

Och när de sade ”Han PETAR PÅ MIG!” Och
”Jag gjorde en GRÄNS faktiskt.”
Så tänkte du att den där historien om elefanten,
Som knäckte masterna och kastade en tjur
Den är en utmärkt distraktion
Borde gå till historien faktiskt.

Och så berättade du berättelsernas berättelse
För barn och barnbarn
Och de kom ihåg det mesta
(Någonstans glömdes det där med fladdermössen bort)
Och nu vet vi det, nu tror vi det
I regnbågens heliga namn
Att vi ska klara oss
Att det ska komma en tid
Att försiktighet och långsamhet
Får bära oss som ett skepp över havet
Tills tiden är inne
Och allting börjar om.

Gud: Och sedan ville jag tala med dig om –
Jag: Jaja Gud. Men asså, en verkligt viktig sak som jag måste säga.
Gud: Mm.
Jag: Alltså sinnesrobönen.
Gud: Ja.
Jag: Tänk på den.
Gud: Jag tänker på den nu.
Jag: Jag fattar inte den.
Gud: Well, color me surprised.
Jag: ”Color me surprised”? Så åttiotal, Gud.
Gud: Vad är coolt att säga nu då?
Jag: ”Du har rätt Charlotte och vi ska självklart ändra på den saken.”
Gud: Åh. Så. Coolt.
Jag: För att återvända till ämnet. Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. OK. Mod att förändra det jag kan! Check!
Gud: Käckt.
Jag: Men förstånd att inse skillnaden. Det är där jag hakar upp mig.
Gud: Förstånd. Det är där du hakar upp dig.
Jag: Ja! Varför ska jag ha sådant förstånd?
Gud: Just den specifika typen av förstånd, eller menar du förstånd i största allmänhet?
Jag: (skrattar uppskattande) Haha, du är verkligen jätterolig Gud! Nej, förstånd i största allmänhet har jag ju så jag klarar mig. Men jag menar varför är det viktigt att förstå skillnaden?
Gud: Hur ska jag säga för att få dig att förstå?
Jag: Försök något bara.
Gud: Det är bra för er människor att inse era begränsningar.
Jag: Varför.
Gud: För att ni inte är Gud. Och varje gång ni tror att ni är Gud ställer ni till det för er.
Jag: Alltså jag tycker det finns gråzoner mellan ”vägrar se sina begränsningar” och ”tror att hon är Gud”.
Gud: Ja, du tycker det, så klart.
Jag: Men… det finns det väl?
Gud: Gråzoner. Men de gråzonerna blir ganska stressiga. Att tro att du kan ändra saker som du inte kan ändra gör livet väldigt tungt.
Jag: Att inse att jag inte kan ändra saker gör också livet väldigt tungt.
Gud: Men det är en slags… resignerad vila över det.
Jag: Och typ en massa andlig mognad?
Gud: Ja. Att satsa sin andliga kraft där den kan göra nytta.
Jag: Typ en ”välj dina strider”?
Gud: Typ kanske.
Jag: Du vet att välj dina strider är en sådan där sak som föräldrar säger till varandra för att göra föräldraskapet lättare?
Gud: (med en nostalgisk längtan i rösten) Åh, lättare föräldraskap.
Jag: Så med andra ord vill du att jag ska betrakta omvärlden som ett ouppfostrat barn?
Gud: Det funkar väl, när allt kommer omkring betraktar ju omvärlden dig som ett ou— det var inget.
Jag: Jag tycker bara det verkar så mycket enklare att bara förändra och inte fråga en massa.
Gud: Allt behöver ju inte förändras, vet du. En hel del är bra som det är.
Jag: Japp. Jag själv till exempel. ”Så övermåttan underbart danad” som det står i Bibeln.
Gud: Jag älskar dig.
Jag: Jag vet.
Gud: Du lär dig nog skillnaden en vacker dag.
Jag: En tråkig, gråtrist dag.
Gud: Sådana dagar kan också fylla en funktion.
Jag: Jaja.
Gud: Vi behåller sinnesrobönen som den är tycker jag. Men jag kan göra en deal med dig.
Jag: Härligt.
Gud: Du kan hoppa över de tre sista orden om du vill.
Jag: Specialtillstånd bara till mig?
Gud: Ja.
Jag: För att jag är så speciell?
Gud: För att du behöver lägga fokus annorstädes.
Jag: Jag är väldigt nöjd nu.
Gud: Jag med.
Jag: (mumlar för mig själv) …. hur blir det nu då? ”Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd.”
Gud: BURN!
Jag: Men Gud!
Gud: Inte i helvetet, alltså, men sådär coolt som man säger nuförtiden. Nu när det inte är åttiotal och allt.
Jag: (suck)
Gud: BURN igen!

Jag: Vet du att det här året delar de inte ut något Nobelpris i litteratur?
Gud: Jag vet. Jag är ju Gud.
Jag: Ja, fast den grejen vet typ alla.
Gud: OK.
Jag: På ett sätt är det väldigt bra att de inte delar ut något Nobelpris.
Gud: OK?
Jag: För då är det lättare att ta för givet att det skulle ha gått till mig.
Gud: Eh. O… K…
Jag: Under ett helt år får jag gå omkring och tänka mig att jag kunde ha varit världens mest kända författare.
Gud: JK Rowling är… och Paulus… och…
Jag: För att de kunde ju ha tillkännagivit mitt namn.
Gud: Ja. Du vet… du vet… jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det…
Jag: Men du är ju Gud.
Gud: Ja.
Jag: Så det vet du nog.
Gud: OK. Vi säger det på det här sättet att du vet ju om att du inte har… du vet, skrivit någon bok?
Jag: Petitesser.
Gud: OK.
Jag: Priset går ju till den bästa författaren.
Gud: Ah.
Jag: Och jag känner mig fullständigt övertygad om att jag måste vara en av de bästa.
Gud: Och hur… hur hade du tänkt dig att de i Svenska akademin skulle bli fullständigt övertygade om det?
Jag: Vadå?
Gud: Hur skulle de få reda på att du är den bästa författaren om du inte skriver någonting?
Jag: Jag förstår inte frågan.
Gud: Om man inte skriver en bok så kan folk inte läsa ens bok.
Jag: Det känns rätt.
Gud: Och om de inte kan läsa din bok kan de inte veta vilken typ av författare du är.
Jag: Men du kan berätta det för dem.
Gud: Mmm. Men det finns så mycket jag kan berätta för dem – och för alla människor faktiskt – och jag jobbar inte riktigt så att jag dyker upp och säger konkreta saker till folk särskilt ofta.
Jag: Det är en av de saker som jag förstår minst hos dig.
Gud: Det är en av de saker som många förstår minst hos mig.
Jag: När ska jag fatta det då?
Gud: Innan du får Nobelpriset iallafall.
Jag: Så väldigt, väldigt snart då?
Gud: Skriv en bok först.
Jag: Du gjorde ju det. Har du fått Nobelpriset?
Gud: Det är faktiskt en relevant synpunkt. Nej, det har jag inte.
Jag: Den är ju ändå en bästsäljare.
Gud: Ja.
Jag: Och innehåller en hel del som är rätt så bra.
Gud: Åh, tack.
Jag: Nåja, om inte ens du får Nobelpriset så kanske jag inte ska kräva att få det.
Gud: Fast då…
Jag: (fattar) Åh nej!
Gud: Fast då kommer det ju att dröja innan du får reda på det där du undrade över. Du vet, varför jag inte ingriper i världen lite oftare.
Jag: Mmm. Just det.
Gud: Just det.
Jag: Så jag måste typ skriva en bok innan jag får reda på det?
Gud: Skriva en bok. Få Nobelpris. Det kan finnas några till steg emellan dem.
Jag: ÅÅÅÅH vad det är komplicerat och vad mycket man måste jobba jämt.
Gud: Ja, så är det att få Nobelpris.
Jag: Å andra sidan kan man bara drömma. Det här året när det inte blev något pris.
Gud: Eller så kan man jobba. Oavsett om man får pris eller inte.
Jag: Du är så himla… luthersk.
Gud: Luttrad iallafall.

Jag: Och så skulle jag nog ha avskaffat hela grejen med skoskav.

Gud: Skoskav.

Jag: Ja, det är jobbigt. Jag får lätt skoskav.

Gud: Du ponerar att du är mig och det du väljer att fokusera på att ändra är skoskav.

Jag: Skoskav är jobbigt.

Gud: Krig då? Ondska? Popmusik?

Jag: Ja, ja. Jag vet. Men du har ju inte heller tagit bort de sakerna?

Gud: Nej, jag tycker att det är viktigt att ni människor har fria val.

Jag: Vem väljer skoskav?

Gud: Vem väljer ondska eller krig? Det drabbar ändå.

Jag: I de fallen är det väl ändå någon som har gjort något slags oförnuftigt val?

Gud: Men du påstår att alla dina skoval är kloka?

Jag: Hur kommer det sig att vi kommer tillbaka till mig och mina skor?

Gud: Det är inte jag som kommer tillbaka till dem. Utan du.

Jag: Tja, det blir långt och tungt för fötterna att vandra över de himmelska vidderna hela tiden.

Gud: Det beror på. Jag har sandaler jag.

Jag: Jaja.

Gud: Vad mer skulle du göra om du var jag?

Jag: Ja, ja, jag skulle väl ta bort krig och ondska och sånt.

Gud: Vilken specifik aspekt av ondska skulle du välja att koncentrera dig på först?

Jag: Jag vet inte kanske…. eh… mord. Mord är dåliga. De borde förbjudas.

Gud: Ah, dumma mig, jag trodde att jag hade förbjudit dem.

Jag: Förhindras menar jag. De borde förhindras.

Gud: Jag håller med.

Jag: Varför förhindrar du dem inte?

Gud: Du har ingen aning om hur många mord jag förhindrar.

Jag: Du förhindrar ju inte alla.

Gud: Nej. Men det innebär inte att jag tycker att de är ofarliga eller bra.

Jag: Aha!

Gud: Så vad tycker du att jag borde göra?

Jag: Grip in lite mer aktivt.

Gud: Mer. Aktivt.

Jag: Ja. MER aktivt.

Gud: Mer aktivt än att dö för alla syndares skull?

Jag: Mer preventivt liksom.

Gud: Preventivt.

Jag: Ja, du vet så att ingen blir mördad.

Gud: Jag förstår.

Jag: Livet är en gåva.

Gud: Så du tycker att jag skulle få alla människor att stanna upp och tänka: Nej, jag ska inte mörda någon för livet är en gåva.

Jag: Det vore väl vackert.

Gud: Hur?

Jag: Vadå hur?

Gud: Hur ska jag få dem att tänka så?

Jag: Det vet väl inte jag, det är ju du som är Gud.

Gud: I det här scenariot trodde jag att det är du som är Gud.

Jag: Du kan väl hjälpa till lite grann. När allt kommer omkring är ju du Gud.

Gud: OK, vad vill du ha hjälp med?

Jag: Varför kan man INTE göra så att alla stannar upp och tänker att livet är en gåva när de vill mörda någon?

Gud: Vad gör folk med gåvor?

Jag: Tar emot dem?

Gud: OCH

Jag: Använder dem?

Gud: SÅ ATT

Jag: Så att om någon tycker att livet är en gåva så… kanske den personen använder sitt liv så att… aha. Så att den tycker att deras eget liv är viktigare än andras liv?

Gud: Kan hända.

Jag: Så vi får dem att tänka på något annat då.

Gud: Vad?

Jag: Typ: Jag ska inte mörda folk för det är dumt.

Gud: OK.

Jag: Skulle det funka?

Gud: Vad tror du?

Jag: Jag vet inte, jag måste försöka tänka som en mördare.

Gud: Jag vet att jag inte borde, men jag tycker det här ska bli intressant.

Jag: OK, jag är en mördare. Jag är jättejättearg på någon som jag tänker mörda och så PANG slår det mig som en tanke: Jag ska inte mörda folk för det är dumt.

Gud: Ja.

Jag: Och då tänker jag: Haha, det struntar jag i för jag tänker mörda någon ändå.

Gud: Tror du?

Jag: Det är iallafall så jag tänker när jag äter choklad. Då vill jag inte lyssna på folk som är dumma och säger att det är dumt att äta choklad.
Gud: Och du tänker att samma logik är applicerbar på mord som på choklad?
Jag: Tror du inte?
Gud: Jo.
Jag: Så vad ska vi göra då? Om vi inte kan få slut på varken skoskav eller mord?
Gud: Vad tycker du?
Jag: Jag tycker att vi ska göra vårt bästa för att fortsätta tänka på saken.
Gud: Det låter misstänkt likt den sortens beslut som fattas i en byråkrati.
Jag: Och i högt stående andliga människors liv.
Gud: Mm.
Jag: Så slutsatsen är ungefär det som fröken lärde oss på lågstadiet?
Gud: Livet förändras mycket mindre mellan lågstadiet och vuxenvärlden än vad ni människor tror.
Jag: Var mot kamraterna som du vill att kamraterna är mot dig.
Gud: Jag tror jag sade det innan frö–
Jag: Så jag ska försöka uppföra mig så att ingen någonsin vill ge mig skoskav?
Gud: Mm.
Jag: Jag kan ju inte lova att ingen kommer att mörda mig.
Gud: Dessvärre går det inte att lova sådana saker.
Jag: Det är jobbigt att vara Gud.
Gud: Ja.
Jag: Om jag var Gud skulle jag tröttna på människor.
Gud: Omöjligt.
Jag: Men om JAG var Gud…
Gud: Det är det som är omöjligt.
Jag: Ah.
Gud: Men jag lovar att jag inte tröttnar på dig.
Jag: Tack.
Gud: Hur mycket du än jobbar på det.

En dag ska Gud och jag gå ut och gå över de himmelska vidderna tillsammans. Punkt slut.

Jag: Om jag var ett skiljetecken så tror jag nog att jag skulle vara…… åh….
Gud: om du var ett skiljetecken?
Jag: Javisst. Du vet hur man tänker så här spontant ”om jag var en färg skulle jag vara grön” eller ”om jag var någon i Harry Potter så skulle jag vara Dumbledore” eller ”om jag var någon i Bibeln så skulle jag vara….”
Gud: Ja?
Jag: Äsch, strunt i det. Nu pratar vi om skiljetecken.
Gud: (uppgivet men beredvilligt) OK. Vilket skiljetecken skulle du vara?
Jag: Åh… äh… jag vet inte. Det är svårt. SVÅRT. Svårt med de här viktiga frågorna du vet.
Gud: Jag vet att det kan vara svårt med viktiga frågor.
Jag: Jag… eh… men alltså semikolon är rätt snyggt.
Gud: Vad gör ett semikolon? Rent grammatiskt alltså.
Jag: Ett semikolon är som en blinkysmiley.
Gud: Ah.
Jag: Jag identifierar mig stenhårt som en blinkysmiley tror jag.
Gud: Hm.
Jag: Alltså inte bland emojisar. Om jag var en emoji skulle jag nog vara…. hmm. Du vet de där två flickorna som dansar?
Gud: (utför ett ljud som hos en mindre kärleksfull gudom skulle kunna bedömas vara en suck) Låtsas att jag vet.
Jag: Det är som två flickor i klänning och de håller varandra i händerna och dansar liksom. Alltså inte som styrdans, utan mer som någon slags uppvisningsdans. Rosa klänning tror jag. På båda. Och… hm. Brunt hår tror jag.
Gud: Mmmm.
Jag: Exakt! DEN! Alltså. Inte den iallafall. Ingen vet vad den emojin betyder ens.
Gud: Så. En blinkysmiley då.
Jag: Nej, inte som emoji. Om jag var en emoji skulle jag satsa lite större. Kanske något verktyg? Eller ett djur. Hm. Ett verktygsdjur kanske: Det vore något. Det vore en rolig emoji.
Gud: (listigt) I Bibeln då? Vem är du i Bibeln?
Jag: Jag tror att… ja. Ett semikolon.
Gud: Med alla fascinerande varelser och personligheter som finns i Bibeln så väljer du ett semikolon?
Jag: Nej, inte i Bibeln. Bland skiljetecknen. I Bibeln väljer jag….
Gud: (helt utan att sucka) Ja?
Jag: Fast nu pratar vi ju om skiljetecken. Och jag tror att hela den här grejen med semikolon är så himla överskattad faktiskt.
Gud: Jaha.
Jag: Ja, man vet ju knappt hur de används. Om man inte ska ha dem i emojis alltså.
Gud: Nähä.
Jag: Så kanske…. ett kommatecken.
Gud: Ett kommatecken?
Jag: Ja. Jag kunde vara pausen innan fortsättningen kommer.
Gud: Jag tror faktiskt inte du skulle kunna vara en paus.
Jag: Hm. Sant kanske.
Gud: I Bibe-
Jag: Men skiljetecken är ju avskiljande.
Gud: I Bib-
Jag: Alltså om jag inte var någon slags tystnad så tror jag inte jag kan vara ett skiljetecken.
Gud: Bra! Då kan vi gå vidare till Bi-
Jag: Men jag måste ju vara ett skiljetecken! Om jag inte kan matcha min personlighet med ett skiljetecken vet jag bara inte vem jag skulle —
Gud: Det klarar du nog.
Jag. Nej. Jag MÅSTE vara ett skiljetecken.
Gud: Men du sade ju att du inte kund-
Jag: Det måste ju finnas något slags skiljetecken som innebär att man får prata.
Gud: Du kanske kan vara ett talstreck.
Jag: Det är väl inget skiljetecken?
Gud: Jag vet inte. Jag menar, jag är allsmäktig och så. Men jag har ingen information om att det skulle finnas tydliga regler, jag menar, som i Bibeln och –
Jag: Hm. Vet du vad? Jag skulle kunna vara ett talstreck.
Gud: Mm.
Jag: Jag menar, det skiljer ju ut talad text från annan text.
Gud: Mm.
Jag: Och på det sättet så får jag ju liksom talets gåva.
Gud: Och i Bibeln skulle du vara….
Jag: ETT TALSTRECK! Det är genialt!
Gud: Tack.
Jag: Vilken bra idé jag fick där!
Gud: Mm.
Jag: Jag är i sanning inspirerande.
Gud: Inspirerad. Men du vet. Whatever.
Jag: Vad skönt det känns.
Gud: Verk-li-gen.
Jag: Äntligen vet jag.
Gud: Ja.
Jag: Det enda är att det ser ut som ett minustecken.
Gud: Ah.
Jag: Jag vill ju inte gå genom livet och vara negativ.
Gud: Kanske du kunde vara ett plus.
Jag: Jag är ju väldigt positiv.
Gud: Och full av tillägg.
Jag: Exakt!
Gud: Plus att plusset påminner om mig.
Jag: För att du alltid är med mig.
Gud: Och för att det ser ut som ett kors.
Jag: Aha! Smart. Då kan jag tänka på det där med att ta upp mitt kors och följa dig.
Gud: Som det står i – tadaa! – Bibeln.
Jag: Typ så ja.
Gud: Och apropå Bibeln så..
Jag: Det kunde vara mitt kors att bära. Att jag pratar så mycket.
Gud: Det kan vara andra människors kors att bära också.
Jag: Haha, du är rolig du.
Gud: Ja, de säger det.
Jag: Då säger vi så.
Gud: Och kan gå vidare till nästa spännande personlighetstest.
Jag: Som är—-?
Gud: Tja, vi kan ju ta Bibe-
Jag: Ett plus är inget skiljetecken.
Gud: (med det där ljudet igen)
Jag: Ett plus är ett läggaihoptecken.
Gud: Inte ett skiljetecken?
Jag: Nä.
Gud: Så det duger inte?
Jag: Vad tycker du?
Gud: Jag tycker att det duger.
Jag: Men vad vet du egentligen?
Gud: Allt faktiskt.
Jag: Och då vet du säkert vem i Bibeln jag skulle vilja vara?
Gud: Ja.
Jag: Vad bra.
Gud: Och jag vet att jag föredrar att lägga ihop framför att skilja ut.
Jag: Så du gillar plus.
Gud: Ja.
Jag: Och du gillar mig.
Gud: Ja.
Jag: Så då är allt ganska bra då?
Gud: Gud såg att det var gott, Gud sade att det var gott.
Jag: Vem tror du jag skulle vara i Bibeln?
Gud: Vad tror du att jag tror?
Jag: Inget i Uppenbarelseboken bara.
Gud: Nänä. OK. Men ”kvinna i folksamlingen” i Matteus 15 kanske?
Jag: Är det en av de hungriga?
Gud: När jag mättar med bröd och fisk ja.
Jag: En av dem som fick lite extra mycket bröd?
Gud: Så tänker jag mig det.
Jag: Med Portsalutost på? Plus lite marmelad kanske?
Gud: OK.
Jag: I så fall är det ok.

En gång ska Gud och jag gå ut och gå över de himmelska vidderna, och jag ska ställa den fråga som jag så länge funderat över till Gud. Och sannerligen, Gud ska svara med en hastighet som vida överstiger de flesta av dagens operativsystem.

Jag: Hur vet man att du inte är en robot?
Gud: Eh… va?
Jag: Den frågan var du inte beredd på va?
Gud: Jag vill påminna om vad ordet ”allvetande” betyder.
Jag: Men varför sade du ”Eh… va?” om du redan visste vad jag skulle säga?
Gud: För du tycker om när jag reagerar med förvåning.
Jag: Aha!
Gud: Aha?
Jag: Aha! Proves my point! Du är som en robot!
Gud: Förklara.
Jag: Du förutser vad jag vill och så utför du det. Som en bra robot.
Gud: Tanken på att jag skulle vara en robot. Av alla grejer.
Jag: Bevisa att du inte är det.
Gud: Turingtesta mig.
Jag: Så jag ska typ sitta vid en dator i ett rum och skriva frågor till dig och så ska du skriva in svaren på en annan dator i ett annat rum och så ska jag lista ut om du är en robot eller inte?
Gud: Det är så Turing-testet går till.
Jag: Jag går bredvid dig här på de himmelska vidderna och jag är ÄNDÅ inte säker. Jag vet inte att det skulle bli tydligare om vi var i olika rum.
Gud: Point taken.
Jag: Så. Bevisa att du inte är en robot.
Gud: Jag har aldrig… alltså jag gillar inte riktigt det där med bevis och så.
Jag: Du vill att vi ska tänka själva?
Gud: Och känna efter i era hjärtan.
Jag: Hur har den strategin funkat hittills tycker du?
Gud: Rätt bra faktiskt.
Jag: Aha. Men det kanske du bara tycker för att du är en —-
Gud: Jag har en alternativplan. Bevisa att jag är en robot.
Jag: AH! Listigt. Den gillar jag. Få se här… Du är en robot för att du – ja, men det jag sade i början. Du gör som jag vill.
Gud: Tycker du verkligen att jag gör som du vill?
Jag: Inte särskilt ofta egentligen.
Gud: Så?
Jag: Jag sade inte att du skulle vara en särskilt bra robot.
Gud: Så du menar att jag är en robot och dessutom en dålig robot?
Jag: Jag SÄGER inte. Jag argumenterar för.
Gud: För att vara en dålig robot har jag hållit ganska länge, ändå.
Jag: Ja.
Gud: Så…
Jag: Du kanske är bra ur hållbarhetssynpunkt men dålig ur människouppassarsynpunkt?
Gud: Den saken kan jag hålla med om.
Jag: Aha!
Gud: Jag är inte en människouppassare.
Jag: Förutom när du torkar folks fötter.
Gud: Jag ÄLSKAR människorna. Men jag gör inte alltid som ni vill.
Jag: Jag för min del vill inte ha mina fötter torkade, tack.
Gud: Ok, det är ok. Jag hade ändå inte tänkt—-
Jag: LURAD! Nu gör du som jag vill igen.
Gud: Om du syftar på att jag ibland låter bli att göra det du inte vill, så…
Jag: Det kan vara så att du är en robot och att du bara lurar mig.
Gud: Så nu är jag en lurig robot?
Jag: Ja, det skulle du kunna vara.
Gud: Grundproblemet är inte om jag är lurig eller inte, utan om jag är en robot eller inte. Och – det här är inte ett bevis direkt men en slags idé åt dig. Jag är inte en robot för jag har skapat er. Jag är ett ursprung, inte ett resultat.
Jag: Är du säker?
Gud: Väldigt säker.
Jag: Du kanske är resultatet av människors längtan efter mening.
Gud: Så jag inte finns på riktigt utan bara som en tanke?
Jag: Typ.
Gud: Då är jag iallafall ingen robot.
Jag: En tankerobot? En robottanke?
Gud: Men jag finns. Och jag är starten på allting. Och jag är slutet på allting. Jag är den jag är.
Jag: Och du menar att en robot inte är den den är?
Gud: En robot är den du säger åt den att vara.
Jag: Om jag är duktig på att programmera kanske.
Gud: Men jag är bara den jag är. Jag är, om man så vill, kärleken.
Jag: Och kärleken är ingen robot?
Gud: Kärleken är långt ifrån en robot.
Jag: Programmerad kärlek.
Gud: Det finns inte. Det är oberäkneligheten som gör kärleken levande. Det är livet som gör kärleken oberäknelig. Det är kärleken som gör oberäkneligheten till en del av livet.
Jag: Är inte helt säker på att jag hängde med där.
Gud: När det gäller robotar så tänker man ut så många instanser som möjligt och så programmerar man för det.
Jag: Ja.
Gud: När det gäller mig så kan man inte ens börja ana med tankarna en liten miljontetusendelstrilljardendel av vem jag är.
Jag: Så att… du kanske är en väldigt, väldigt bra robot?
Gud: Kanske. Förutom att du nyss kom fram till att jag var tvungen att vara en väldigt väldigt dålig robot, om jag nu är en robot.
Jag: Hur ska du ha det egentligen?
Gud: Jag? Det är du som försöker pressa in mig i formen ”robot”.
Jag: Mäh.
Gud: Ni gör det iochförsig rätt ofta.
Jag: Försöker robotisera dig?
Gud: Nej. Nej, det händer inte så ofta. Men ni försöker få in mig i en form. Förminska mig, förstå mig. Det kommer ni aldrig att klara.
Jag: För att… för att… för att… är det vi som är robotarna?
Gud: Nej. Ni är inte tillräckligt logiska eller tjänande.
Jag: Det borde finnas ett slags raffinerat Turing-test för att fastställa vem som är en Gud.
Gud: Det finns redan.
Jag: På riktigt?
Gud: Javisst. Jag brukar kalla det för ”en promenad över de himmelska vidderna”.
Jag: På. Riktigt.
Gud: Allt jag gör är på riktigt.
Jag: Även det här samtalet?
Gud: Hmm.

Jag: Du Gud. Vet du vad jag INTE gillar?
Gud: Jag vet så mycket som att listan är lång.
Jag: Jag gillar inte folk som pratar och pratar och pratar.
Gud: (tystnad)
Jag: OCH pratar.
Gud: (tystnad)
Jag: Hörde du vad jag sade?
Gud: (att bryta tystnaden verkar kräva en kraftanställning) Jag hörde vad du sade, ja.
Jag: Visst är det irriterande?
Gud: Kan kanske…vara det. Ibland. För vissa.
Jag: För ALLA som är kloka.
Gud: Om… om du säger det, så.
Jag: Jag hatar det!
Gud: Ah.
Jag: Folk som helt själviskt bara tar över samtal och snackar och snackar så man knappt får en syl i vädret!
Gud: Apropå sådana männis-
Jag: Och de verkar totalt sakna självinsikt. De fattar inte ens vad de gör!
Gud: Mm.
Jag: Jag vet inte ens varför du tillverkar sådana modeller?
Gud: Jag tillverkar inte modeller. Jag skapar människor.
Jag: Varför skapar du sådana människor då?
Gud: För att jag älsk-
Jag: Jag FATTAR inte det.
Gud: Nä. Man behöver inte förstå människor för att älska dem.
Jag: Jag VARKEN förstår eller älskar dem.
Gud: Men jag. Jag förstår och älskar dem.
Jag: OK. Varför gör du dem då?
Gud: För att jag älskar—-
Jag: Ja, du ja. Du skulle ju älska en galen hatare.
Gud: Det gör jag. Och jag älskar folk som pra-
Jag: Vet du vad jag tycker man skulle göra med folk som pratar för mycket? Skicka dem på retreat. Så de måste vara helt tysta. Inte säga ett ord. Bara sitta i tystnaden och LIIIIIDA i flera dagar.
Gud: Ja, de gillar inte tystnad så där väldigt mycket. Jag har märkt det.
Jag: Men varför? Tystnad som är så bra. När det är tyst så kan man lyssna på andra.
Gud: Det… har du… du har… alltså… märkt det?
Jag: Javisst. När det är tyst, och inte en massa folk som babblar, så är det fler som lyssnar till mig.
Gud: Som hör dig eller som lyssnar till dig?
Jag: Jag förstår inte.
Gud: Jag förstår.
Jag: Vad förstår du?
Gud: Jag förstår att du inte förstår. Och jag förstår vad du inte förstår.
Jag: Eh?
Gud: Vet du att det finns många nådegåvor. Några har tystnaden som sin gåva. Andra har inte det.
Jag: Jag har det.
Gud: Eh.. Kanske. Jag kan ha glömt att nämna att även självinsikt är en gåva från mig.
Jag: Check!
Gud: Och… eh… en förmåga till självironi.
Jag: CHECK!
Gud: Och…
Jag: Tänk vad jag är rikt välsignad av dig.
Gud: Ja. Det är du.
Jag: Och alla runt omkring mig!
Gud: Mm.
Jag: Åtminstone de som håller käft och lyssnar på mig.
Gud: De ja.
Jag: De ja. De har det bra.
Gud: De har rika inre liv.
Jag: Tack vare mig.
Gud: Eller trots.
Jag: Trots? Är det en nådegåva?
Gud: Var det nådegåvor vi pratade om nu?
Jag: Ja? Det var det väl va?
Gud: Det beror nog på när man slutade lyssna.
Jag: Jag vet väl inte när du slutade lyssna.
Gud: (med vad vissa som skulle beskriva som en suck) Jag slutar aldrig lyssna. Jag lyssnar alltid.
Jag: (nöjt) Det gör inte jag.
Gud: Check.