Gud: Och sedan ville jag tala med dig om –
Jag: Jaja Gud. Men asså, en verkligt viktig sak som jag måste säga.
Gud: Mm.
Jag: Alltså sinnesrobönen.
Gud: Ja.
Jag: Tänk på den.
Gud: Jag tänker på den nu.
Jag: Jag fattar inte den.
Gud: Well, color me surprised.
Jag: ”Color me surprised”? Så åttiotal, Gud.
Gud: Vad är coolt att säga nu då?
Jag: ”Du har rätt Charlotte och vi ska självklart ändra på den saken.”
Gud: Åh. Så. Coolt.
Jag: För att återvända till ämnet. Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. OK. Mod att förändra det jag kan! Check!
Gud: Käckt.
Jag: Men förstånd att inse skillnaden. Det är där jag hakar upp mig.
Gud: Förstånd. Det är där du hakar upp dig.
Jag: Ja! Varför ska jag ha sådant förstånd?
Gud: Just den specifika typen av förstånd, eller menar du förstånd i största allmänhet?
Jag: (skrattar uppskattande) Haha, du är verkligen jätterolig Gud! Nej, förstånd i största allmänhet har jag ju så jag klarar mig. Men jag menar varför är det viktigt att förstå skillnaden?
Gud: Hur ska jag säga för att få dig att förstå?
Jag: Försök något bara.
Gud: Det är bra för er människor att inse era begränsningar.
Jag: Varför.
Gud: För att ni inte är Gud. Och varje gång ni tror att ni är Gud ställer ni till det för er.
Jag: Alltså jag tycker det finns gråzoner mellan ”vägrar se sina begränsningar” och ”tror att hon är Gud”.
Gud: Ja, du tycker det, så klart.
Jag: Men… det finns det väl?
Gud: Gråzoner. Men de gråzonerna blir ganska stressiga. Att tro att du kan ändra saker som du inte kan ändra gör livet väldigt tungt.
Jag: Att inse att jag inte kan ändra saker gör också livet väldigt tungt.
Gud: Men det är en slags… resignerad vila över det.
Jag: Och typ en massa andlig mognad?
Gud: Ja. Att satsa sin andliga kraft där den kan göra nytta.
Jag: Typ en ”välj dina strider”?
Gud: Typ kanske.
Jag: Du vet att välj dina strider är en sådan där sak som föräldrar säger till varandra för att göra föräldraskapet lättare?
Gud: (med en nostalgisk längtan i rösten) Åh, lättare föräldraskap.
Jag: Så med andra ord vill du att jag ska betrakta omvärlden som ett ouppfostrat barn?
Gud: Det funkar väl, när allt kommer omkring betraktar ju omvärlden dig som ett ou— det var inget.
Jag: Jag tycker bara det verkar så mycket enklare att bara förändra och inte fråga en massa.
Gud: Allt behöver ju inte förändras, vet du. En hel del är bra som det är.
Jag: Japp. Jag själv till exempel. ”Så övermåttan underbart danad” som det står i Bibeln.
Gud: Jag älskar dig.
Jag: Jag vet.
Gud: Du lär dig nog skillnaden en vacker dag.
Jag: En tråkig, gråtrist dag.
Gud: Sådana dagar kan också fylla en funktion.
Jag: Jaja.
Gud: Vi behåller sinnesrobönen som den är tycker jag. Men jag kan göra en deal med dig.
Jag: Härligt.
Gud: Du kan hoppa över de tre sista orden om du vill.
Jag: Specialtillstånd bara till mig?
Gud: Ja.
Jag: För att jag är så speciell?
Gud: För att du behöver lägga fokus annorstädes.
Jag: Jag är väldigt nöjd nu.
Gud: Jag med.
Jag: (mumlar för mig själv) …. hur blir det nu då? ”Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd.”
Gud: BURN!
Jag: Men Gud!
Gud: Inte i helvetet, alltså, men sådär coolt som man säger nuförtiden. Nu när det inte är åttiotal och allt.
Jag: (suck)
Gud: BURN igen!