2019

En slags resignerad vila

 

Gud: Och sedan ville jag tala med dig om –
Jag: Jaja Gud. Men asså, en verkligt viktig sak som jag måste säga.
Gud: Mm.
Jag: Alltså sinnesrobönen.
Gud: Ja.
Jag: Tänk på den.
Gud: Jag tänker på den nu.
Jag: Jag fattar inte den.
Gud: Well, color me surprised.
Jag: ”Color me surprised”? Så åttiotal, Gud.
Gud: Vad är coolt att säga nu då?
Jag: ”Du har rätt Charlotte och vi ska självklart ändra på den saken.”
Gud: Åh. Så. Coolt.
Jag: För att återvända till ämnet. Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. OK. Mod att förändra det jag kan! Check!
Gud: Käckt.
Jag: Men förstånd att inse skillnaden. Det är där jag hakar upp mig.
Gud: Förstånd. Det är där du hakar upp dig.
Jag: Ja! Varför ska jag ha sådant förstånd?
Gud: Just den specifika typen av förstånd, eller menar du förstånd i största allmänhet?
Jag: (skrattar uppskattande) Haha, du är verkligen jätterolig Gud! Nej, förstånd i största allmänhet har jag ju så jag klarar mig. Men jag menar varför är det viktigt att förstå skillnaden?
Gud: Hur ska jag säga för att få dig att förstå?
Jag: Försök något bara.
Gud: Det är bra för er människor att inse era begränsningar.
Jag: Varför.
Gud: För att ni inte är Gud. Och varje gång ni tror att ni är Gud ställer ni till det för er.
Jag: Alltså jag tycker det finns gråzoner mellan ”vägrar se sina begränsningar” och ”tror att hon är Gud”.
Gud: Ja, du tycker det, så klart.
Jag: Men… det finns det väl?
Gud: Gråzoner. Men de gråzonerna blir ganska stressiga. Att tro att du kan ändra saker som du inte kan ändra gör livet väldigt tungt.
Jag: Att inse att jag inte kan ändra saker gör också livet väldigt tungt.
Gud: Men det är en slags… resignerad vila över det.
Jag: Och typ en massa andlig mognad?
Gud: Ja. Att satsa sin andliga kraft där den kan göra nytta.
Jag: Typ en ”välj dina strider”?
Gud: Typ kanske.
Jag: Du vet att välj dina strider är en sådan där sak som föräldrar säger till varandra för att göra föräldraskapet lättare?
Gud: (med en nostalgisk längtan i rösten) Åh, lättare föräldraskap.
Jag: Så med andra ord vill du att jag ska betrakta omvärlden som ett ouppfostrat barn?
Gud: Det funkar väl, när allt kommer omkring betraktar ju omvärlden dig som ett ou— det var inget.
Jag: Jag tycker bara det verkar så mycket enklare att bara förändra och inte fråga en massa.
Gud: Allt behöver ju inte förändras, vet du. En hel del är bra som det är.
Jag: Japp. Jag själv till exempel. ”Så övermåttan underbart danad” som det står i Bibeln.
Gud: Jag älskar dig.
Jag: Jag vet.
Gud: Du lär dig nog skillnaden en vacker dag.
Jag: En tråkig, gråtrist dag.
Gud: Sådana dagar kan också fylla en funktion.
Jag: Jaja.
Gud: Vi behåller sinnesrobönen som den är tycker jag. Men jag kan göra en deal med dig.
Jag: Härligt.
Gud: Du kan hoppa över de tre sista orden om du vill.
Jag: Specialtillstånd bara till mig?
Gud: Ja.
Jag: För att jag är så speciell?
Gud: För att du behöver lägga fokus annorstädes.
Jag: Jag är väldigt nöjd nu.
Gud: Jag med.
Jag: (mumlar för mig själv) …. hur blir det nu då? ”Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd.”
Gud: BURN!
Jag: Men Gud!
Gud: Inte i helvetet, alltså, men sådär coolt som man säger nuförtiden. Nu när det inte är åttiotal och allt.
Jag: (suck)
Gud: BURN igen!

Luttrad iallafall

Jag: Vet du att det här året delar de inte ut något Nobelpris i litteratur?
Gud: Jag vet. Jag är ju Gud.
Jag: Ja, fast den grejen vet typ alla.
Gud: OK.
Jag: På ett sätt är det väldigt bra att de inte delar ut något Nobelpris.
Gud: OK?
Jag: För då är det lättare att ta för givet att det skulle ha gått till mig.
Gud: Eh. O… K…
Jag: Under ett helt år får jag gå omkring och tänka mig att jag kunde ha varit världens mest kända författare.
Gud: JK Rowling är… och Paulus… och…
Jag: För att de kunde ju ha tillkännagivit mitt namn.
Gud: Ja. Du vet… du vet… jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det…
Jag: Men du är ju Gud.
Gud: Ja.
Jag: Så det vet du nog.
Gud: OK. Vi säger det på det här sättet att du vet ju om att du inte har… du vet, skrivit någon bok?
Jag: Petitesser.
Gud: OK.
Jag: Priset går ju till den bästa författaren.
Gud: Ah.
Jag: Och jag känner mig fullständigt övertygad om att jag måste vara en av de bästa.
Gud: Och hur… hur hade du tänkt dig att de i Svenska akademin skulle bli fullständigt övertygade om det?
Jag: Vadå?
Gud: Hur skulle de få reda på att du är den bästa författaren om du inte skriver någonting?
Jag: Jag förstår inte frågan.
Gud: Om man inte skriver en bok så kan folk inte läsa ens bok.
Jag: Det känns rätt.
Gud: Och om de inte kan läsa din bok kan de inte veta vilken typ av författare du är.
Jag: Men du kan berätta det för dem.
Gud: Mmm. Men det finns så mycket jag kan berätta för dem – och för alla människor faktiskt – och jag jobbar inte riktigt så att jag dyker upp och säger konkreta saker till folk särskilt ofta.
Jag: Det är en av de saker som jag förstår minst hos dig.
Gud: Det är en av de saker som många förstår minst hos mig.
Jag: När ska jag fatta det då?
Gud: Innan du får Nobelpriset iallafall.
Jag: Så väldigt, väldigt snart då?
Gud: Skriv en bok först.
Jag: Du gjorde ju det. Har du fått Nobelpriset?
Gud: Det är faktiskt en relevant synpunkt. Nej, det har jag inte.
Jag: Den är ju ändå en bästsäljare.
Gud: Ja.
Jag: Och innehåller en hel del som är rätt så bra.
Gud: Åh, tack.
Jag: Nåja, om inte ens du får Nobelpriset så kanske jag inte ska kräva att få det.
Gud: Fast då…
Jag: (fattar) Åh nej!
Gud: Fast då kommer det ju att dröja innan du får reda på det där du undrade över. Du vet, varför jag inte ingriper i världen lite oftare.
Jag: Mmm. Just det.
Gud: Just det.
Jag: Så jag måste typ skriva en bok innan jag får reda på det?
Gud: Skriva en bok. Få Nobelpris. Det kan finnas några till steg emellan dem.
Jag: ÅÅÅÅH vad det är komplicerat och vad mycket man måste jobba jämt.
Gud: Ja, så är det att få Nobelpris.
Jag: Å andra sidan kan man bara drömma. Det här året när det inte blev något pris.
Gud: Eller så kan man jobba. Oavsett om man får pris eller inte.
Jag: Du är så himla… luthersk.
Gud: Luttrad iallafall.