Det är Askonsdag. I morgonmässan innan personalmötet fick jag ett kors av aska ritat på min panna. Jag vet inte riktigt varför, men just detta gör alltid stort intryck på mig. Askan påminner mig om min förgänglighet och korset symboliserar hoppet om ett evigt liv. På samma gång!
Men det är också något annat. Det är märkningen. Jag, tillsammans med mina arbetskamrater och församlingsbor, går omkring efteråt och fikar och pratar med svarta kors i pannan. Det är ett statement. Jag tror!
Efter lunch åker jag till Emporia för att hälsa på några av mina ungdomar som just idag säljer olika saker som ett projekt i skolan. Man vill ju uppmuntra deras kreativitet och stötta. När jag kör i bilen tillbaka till församlingshemmet slår det mig plötsligt att jag haft ett svart kors i pannan hela tiden. Jag kollar snabbt i backspegeln och blir lite lättad när det knappt syns längre. Det räcker att människor ger mig långa blickar för att jag har diakonskjortan på. Jag behöver ju inte ha ett stort svart kors i pannan också. Jag menar, de fattar nog vad jag står för ändå.
Väl hemma slötittar jag lite på tv, närmare bestämt CNN. Och då får jag se något som jag aldrig sett förut.
En av journalisterna har ett stort kors av aska i pannan. Och han är där för att prata om vita huset. Hans reportage har absolut inget med Askonsdag eller kristendom att göra. Som om det var det naturligaste i världen. Han är betydligt modigare än mig! Så jag lovar mig själv att nästa år ska jag ta en sväng på Emporia med en gång, medan korset ännu syns.