Idag hade vi konfirmation i församlingen! Jag har nämligen haft en vuxenkonfirmand som heter Fanny sedan i höstas. Det blev aldrig av att hon konfirmerade sig när hon gick i åttan, vilket hon nu ångrade. För till hennes förvåning växte en längtan fram att konfirmera sig nu nu drygt tio år senare. Men vilken tur då att det aldrig är försent! Och vilken tur för mig som fått dela alla spännande och härliga samtal med henne.

Jag, och resten av Hyllie församling, önskar Fanny all lycka i framtiden. Och jag har en känsla av att vi inte har haft vårt sista samtal om allt mellan himmel och jord!

Det är Askonsdag. I morgonmässan innan personalmötet fick jag ett kors av aska ritat på min panna. Jag vet inte riktigt varför, men just detta gör alltid stort intryck på mig. Askan påminner mig om min förgänglighet och korset symboliserar hoppet om ett evigt liv. På samma gång!

Men det är också något annat. Det är märkningen. Jag, tillsammans med mina arbetskamrater och församlingsbor, går omkring efteråt och fikar och pratar med svarta kors i pannan. Det är ett statement. Jag tror!

Efter lunch åker jag till Emporia för att hälsa på några av mina ungdomar som just idag säljer olika saker som ett projekt i skolan. Man vill ju uppmuntra deras kreativitet och stötta. När jag kör i bilen tillbaka till församlingshemmet slår det mig plötsligt att jag haft ett svart kors i pannan hela tiden. Jag kollar snabbt i backspegeln och blir lite lättad när det knappt syns längre. Det räcker att människor ger mig långa blickar för att jag har diakonskjortan på. Jag behöver ju inte ha ett stort svart kors i pannan också. Jag menar, de fattar nog vad jag står för ändå.

Väl hemma slötittar jag lite på tv, närmare bestämt CNN. Och då får jag se något som jag aldrig sett förut.

En av journalisterna har ett stort kors av aska i pannan. Och han är där för att prata om vita huset. Hans reportage har absolut inget med Askonsdag eller kristendom att göra. Som om det var det naturligaste i världen. Han är betydligt modigare än mig! Så jag lovar mig själv att nästa år ska jag ta en sväng på Emporia med en gång, medan korset ännu syns.

Så här veckan innan påsk har dagarna varit fulla av vetgiriga barn med kluriga frågor. Årets Påskvisningar har klarats av och det är alltid lika kul. Och intressant. Och utmanande.

Denna fantastiska berättelse, som jag själv har svårt att riktigt greppa och förstå, ska berättas på en halvtimme, med enkla ord, så att ett barn förstår. Och det är nyttigt för mig. Jag måste skala bort ord som jag normalt slänger mig med. Ord som förlossad, nåd, uppståndelse och passionsdrama. Jag måste lägga mycket av berättelsen åt sidan och fokusera på själva kärnan. Det handlar inte om att fördumma eller förenkla. Det behövs inte för barn är inte korkade. Tvärtom. De har dessutom fortfarande tillgång till en hel värld av fantasi och underverk.
Nej, det handlar om att frigöra den pärla som berättelsen om Jesu död och uppståndelse är. Detta mysterium och underverk som förändrar våra liv i grunden.

Inom mig skalas lager efter lager av och jag får på något sätt återvända till essensen av min tro. Det gör mig gott! Ibland funderar jag på om vi inte alla skulle mått bra av att lägga av allt vuxensvammel. Och ta emot Gud som ett barn.