En blogghälsning från kyrkogården, vad kan den handla om? Hjälp, jag har ingen aning. När förslaget att starta en blogg från Karlsborgs pastorat kom upp ropade jag ju glatt och högt: JAAAA – JAG VILL VARA MED! (Inombords. I verkligheten viskade jag till min arbetskamrat något i stil med ”det skulle vara kul”). Att arbeta på kyrkogård ger ju så mycket tankar, så många upplevelser, självklart vill jag dela med mig av det.

Men nu sitter jag här. Och vet inte var jag ska börja.

Eller vänta lite, kanske kan jag börja med hur arbetet på kyrkogården förändrat min syn på döden? Hur givande det är att få arbeta på en plats som betyder så mycket för så många? Hur det är att kliva in på sin arbetsplats och mötas av en harpalt som gjort sig hemmastadd bakom en tagetes i en gravrabatt? Eller kanske hur det känns att få en snigel i små, små delar i hela ansiktet för att man kommit åt den med grästrimmern? Att en av de viktigaste sakerna att tänka på under höstens grästrimning är att hålla munnen stängd, för att undvika att bli ofrivilligt mätt på svamp? Ja, något av det skulle jag kunna börja med.

Fast stopp och belägg, vill man verkligen läsa om det? Sniglar i ansiktet och flugsvamp i munnen? Nä, jag tror jag stryker det.

Istället borde jag kanske beröra frågan som jag tror att alla kyrkogårdsarbetare fått någon gång: Är det läskigt att jobba på kyrkogård? Jag tror ingen vaktmästare någonsin svarat: Ja.

Eller så borde jag hålla det rent sakligt, helt enkelt berätta vad som sker på kyrkogården, vad vi arbetar med och hur vi gör det. Att det är tungt, varmt, ibland blött, lerigt. Ibland alldeles, alldeles underbart. Kanske skulle det vara mer givande för läsaren? Eller ska jag berätta lite om orden Respekt och Värdighet, som ju genomsyrar vårt arbete? Om rödhaken på gravstenen som fick mig att tänka på Bröderna Lejonhjärta och den vita duvan som satte sig i Skorpans fönster?

Själv skulle jag vilja läsa en blogg från en besökare. Vad betyder kyrkogården för dig? Varför går du dit, hur känns det, vad tänker du? Är det en plats för sorg och saknad eller för minnen och skratt? Eller kanske både och samtidigt eller olika gånger? Hjälper ett besök på kyrkogården i sorgen?

Minnen… ja, det skulle jag vilja skriva om någon gång. Alla minnen som kyrkogården är en viloplats för. Små egenheter hos de som gått bort, kanske sånger, upplevelser. Ja, det borde bli ett inlägg.

Nä, jag vet inte, jag kan inte bestämma mig. Men om något av allt detta kommer jag nog att skriva – i ett annat inlägg.

Lisa Högberg, kyrkogårdsarbetare

”Diakoni – vad är diakoni?” får jag emellanåt frågan av vänner från skolans värld, därifrån jag närmast kommer. Diakoni brukar beskrivas som kristen tro omsatt i medmänsklig kärlek och omsorg. Själva ordet betyder ”tjänst”. Jag som skriver heter Viktoria och har den stora glädjen att dagligen få arbeta med just detta, med det jag tycker är mest värdefullt och viktigast i livet: andra människors väl. Varje vecka får jag möta och arbeta tillsammans med människor som, utan att be om något tillbaka, ger av sin tid och sitt liv för just detta. Jag talar naturligtvis om våra ideella medarbetare som kommer med ett rikt spektrum av färdig- och fallenheter. Det julspirande smakprovet ovan är hämtat från syföreningarnas enastående arbete och deras mest hektiska tid på året – syföreningsauktionernas.

En kollega i grannpastoratet och jag möttes gottandes i auktionens höga mysfaktor. ”Tänk, att vi får vara med om sådana fina gammaldags auktioner!” sade hon. Ja, tidlöst och traditionstyngt är det sannerligen, denna oskattbara del av vårt kulturarv. I decennier har kvinnor – ja, för det är mestadels urstark kvinnokraft det är fråga om – hängt sina handbroderade alster uppå tvättlinor, brett ett hundratal smörgåsar på en eftermiddag och dukat prästgårdar och församlingshem fulla med fat, skedar samt årets första julservetter instuckna i kaffekoppsörat.

Mina ögonblicksbilder skulle kunna vara hämtade från vilket årtionde som helst under 1900-talet. Det faktum att ordet ”syföreningsauktion” ger 8500 sökträffar på Google visar att fenomenet i allra högsta grad är levande och av stor betydelse för bygden. Sökträffarna inramas av återkommande formuleringar; det är kaffeservering, handarbeten och hembakt så att det står härliga till! Säkerligen lockas även mången besökare av glädjen att få vara del av bygdegemenskapen, vilken ju blir särskilt tydlig så här vid auktionskvällar. För mig som är utsocknes men drömmer om att en dag helt känna mig införlivad i min nya hemtrakt är auktionerna, förutom härligt fartfyllda dagar på jobbet, ypperliga tillfällen att träffa känt och okänt ”folk på bynn”.

Trivseldiakoni, detta ljuvliga ord jag snappat upp, passar fint som etikett för de årliga auktionerna. Den etiketten samexisterar med det ömhetens faktum att människor sluter upp för och delar med sig till varandra. Intäkterna som skickas vidare ur och ut i den kärleksfulla famn som är vår världsvida kyrka är en trygghetens påminnelse om att vi alla tjänar varandra.

Dessa makalösa människor som år efter år gör allt detta möjligt är sanna drottningar av bygden och Guds kärlek på jorden. Lycklig den som letat sig till denna deras årliga höjdpunkt – och LÄNGE LEVE SYFÖRENINGSAUKTIONEN!

I medmänniskans tjänst

//Viktoria Adolfsson Agnesten, assistent i diakoniarbetet

Det är alltid spännande att åka iväg med konfirmander, för man vet aldrig hur det blir i förväg. Vi hade bokat familjerum på hotell och tågbiljetter, kollat in var vi skulle äta, läst på om utställningar och letat upp gudstjänster med mycket musik, som skulle kunna vara inspirerande. När det närmade sig visade SMHI regn mer heller mindre hela helgen och flera konfirmander fick ge återbud av olika, giltiga skäl. Så vi var en liten grupp som åkte iväg på lördagsmorgonen.

Vi tog oss till hotellet och lämnade in våra väskor, åt lunch tillsammans och traskade iväg i duggregnet mot Världskulturmuseet där vi skulle gå med på en guidning. Efteråt gick vi runt och tittade på utställningarna var för sig, när mobilen ringde. Det var en av konfirmanderna som blivit sjuk och satt vid ingången. Vi ledare fick tag på föräldrarna, och sedan åkte vi ner till stationen för att inhandla en biljett hem. En såg till att sjuklingen kom på rätt tåg och de andra gick iväg en sväng under tiden.

När tåget åkt, hoppade vi andra på spårvagnen mot Guldhedskyrkan där det skulle vara konstutställning och konsert. Vi lyssnade till en grupp som sjöng och spelade, tittade på målningarna och sedan gav vi oss ut i det som nu blivit ösregn och stannade bara på vägen och åt tillsammans, innan vi kom tillbaka till hotellet. Där fick vi en mysig kväll med bad på relax och kortspel tills vi var för trötta för att tänka mer.

På morgonen åt vi hotellfrukost och åkte sedan iväg i dis och duggregn till Nya Örgryte kyrka där det firades en rejäl gospelmässa. Vi tyckte väl alla efteråt att man kunde tagit bort några moment och någon sång, för mässan tog nästan två timmar, men ingen kan ju säga att vi slarvat med den andliga delen av vår resa. Innan tåget gick hann konfirmanderna shoppa lite och nöjda och trötta tog vi sedan tåget hem igen./Pia Svantesson

Att följa med på en resa kan vara både roligt och spännande. Det kan vara en kort promenad i ösregn, eller en lång vandring i strålande sol och i magisk natur. Mitt arbete kan efterliknas med att vara på resande fot. Jag heter Adam Gustavsson och arbetar som fritidsledare i Karlsborgs pastorat. Detta betyder att jag arbetar med våra barn och ungdomsgrupper.

Jag känner mig lyckligt lottad att få vara en del av barnens resa från att man får den första kontakten med barnens bibel i lekrummet i Mölltorps församlingshem, till att man sitter och delar en kopp kaffe med en nystartad ungdomsgrupp i Kyrkans hus i Karlsborg. Men vägen från minior till ungdom är lång och krokig, alla följer inte med hela vägen, några måste stanna upp en tid för att kanske sedan komma tillbaka vid konfirmandtiden för att därifrån bottna i trons gemenskap, andra bottnar redan från dag ett.

Folk kan undra hur jag orkar pendla nästan 10 mil om dagen för att arbeta och det svaret är enkelt, jag får nämligen arbeta på en plats som är fantastisk, den blandade naturen, dem stora sjöarna och den varma gemenskapen som Karlsborgs pastorat erbjuder.

Men det är inte bara barnen och ungdomarna som växer in i tro och gemenskap, jag lär mig något nytt varje dag och så ska det vara på livets väg. Välkomna att följa med mig på en resa genom helt vanliga dagar i Karlsborgs pastorat

//Adam Gustavsson

När jag funderade på att börja jobba i Karlsborgs pastorat undrade jag om det skulle kännas som att vara på ett ödsligt ställe. Skulle jag trivas där längst borta i nordöstra hörnet av Skara stift, långt bort från närmaste stad, uppe i Tivedens skogar? Hur skulle det vara att åka på slingriga skogsvägar fyra mil till jobbet varje dag? Och när snön kom?

Fast Vättern är ju vacker och Kyrkans hus ligger precis vid stranden. Vilken utsikt jag skulle få! Så när jag funderat lite till kom jag fram till att jag tänkte på helt fel sätt. Vadå, glesbygd? Vadå, ödsligt? En plats är ju människorna som bor där och de är varken mer eller mindre intressanta och roliga att jobba tillsammans med beroende på om de bor i skogen eller vid en sjö eller mitt i stan. Där man bor och lever, arbetar och engagerar sig, där är man ju i livets mitt.

Så jag arbetar i livets mitt. Bland barn och unga, sörjande, nygifta. Med ord, fantasi och någon enstaka grötgryta. Och istället för att ha hamnat i någon ödslig glesbygd har jag upptäckt att jag har kommit hem. Den här platsen är min och jag jobbar tillsammans med fantastiska arbetskamrater. Tillsammans bestämde några av oss att vi skulle starta den här bloggen, för att ni ska få se vad vi har sett med våra olika ögon här i kyrkan i Tivedens skogar, vid sjöarna, i glesbygden, i livets mitt. /Pia Svantesson, präst