Utanför Kyrkans hus finns en äng. En liten en.

Har du sett hur gräset vajar där? Hur det böljar i vinden som om någon drog handen över det? Har du tänkt på axen, på färgen, hur de går över från grönt, till glansigt mörkt brunt längst ut? På allt som blommar, omkring och emellan, under.

Blommorna, ja, har du sett hur många de är? Hur tuvan av prästkrage blivit större för varje år, hur en ensam, tunn förgätmigej blivit till flera?

Har du sett hur den röda vallmon står i en allt längre rad där längst in längs husväggen, där ingenting annat vill växa? På hur vallmons knopp ser tung ut, får stjälken att huka sig, medan blomman är lätt och skir? Som silkespapper.

Har du tänkt på att det varken växer kattfot eller blå viol där, men mandelblom? På att mandelblommans första bladrosett som kommer upp ur marken liksom bildar en blomma i sig?

Senare kommer harklövern, den ulliga, med sin försiktiga ljusrosa färg. Ensam ser den ut som något man broderar på en kudde. I ett fång… är det bara vackert. Ännu syns bara bladen. Med ängsvädden kommer kanske en humla, svartkämparen kommer i alla fall med sin ljusgula krans, och är det kungsljusens grågröna blad som tittat upp? Vi får vänta och se.

Och så kommer akleja, akvileja. Små plantor skänkta av en församlingsbo, av frön från hennes mors trädgård.

Kanske har du sett allt det där, kanske inte. Man ser och tycker olika. Där den ena ser något vackert ser en annan ogräs, en tredje tittar kanske åt ett helt annat håll på något helt annat. Insekterna ser i alla fall mat.

I några veckor till är den lilla ängen grön och frodig, senare är det dags att slå, och efter det brukar det bli torrt och brunt där i solgasset. Då tror jag att jag tar och tittar på något annat ett tag. Fjärilar kanske? Eller fåglar?

Hälsar Lisa, kyrkogårdsarbetare

Foto: Berne Perzon

Så har det blivit vår, april, påsk!

För mig betydde påsken förr alltid släkt och familj i fjällstugan. Längdskidor, vinterfiske, grillad falukorv, kalla tår, spela kort i värmestugan med storasystrar och kusiner. Hänga över axeln på morfar eller farfar som la patiens, senare lära sig lägga själv. Måla ägg såklart, och varje år konstatera att färgen gått igenom när vi skulle äta dem. Höra den äldre generationen berätta om hur annorlunda det var när de var små, vad de fick och inte fick göra på långfredagen.

Påsken var alltid sista vinterhelgen det gick att ta sig till stugan. Sen följde en tid när vägarna var för blöta och leriga, det gick varken att åka skidor, gå eller köra bil de sista kilometrarna. När vi kom ner från fjällen hade snön smält bort, våren kommit, som jag minns det var det alltid så.

Våren ja, jag har så dubbla känslor inför den. Så mycket att glädjas åt, så mycket vackert att se omkring sig, små färgklickar som sticker upp i allt det grå o bruna som vintern lämnat. Och så solen, ljuset. Bra för själen, jag vet, men jag… känner mig som en morgontrött björn. Som om någon stuckit in en bygglampa i mitt ide, när jag bara är redo för ett ensamt litet värmeljus. Höstmörkret liksom smyger sig på försiktigt, medan vårsolen plötsligt hoppar fram och säger BU! Men jag vänjer mig snart, det gör jag varje år, snart lapar jag glatt i mig varje solstråle. I år var det ju dessutom länge ganska mulet, så kanske går de i samma takt i år, vårsolen och den inre morgontrötta björnen.

Är det någon som känner igen sig? Vem är du inför vårsolen, som den morgontrötta björnen eller står du i givakt som tuppen, redo att gala?

På kyrkogårdarna betyder våren städning. Kratta bort sådant som vintervindarna blåst ner, kratta fram sådant som vill åt de där starka och välgörande solstrålarna. Rensa bort de första ogräsen. Titta efter de lökar vi petade ner i höstas, gräma sig lite över att vi inte satte fler.

I år väntar också projektet med att anlägga och plantera Mariaträdgården utanför Tacksägelsekyrkan. Projektet startade i slutet av förra sommaren, en grupp på ca tio personer från pastoratets församlingar bildades tillsammans med mig och Pia, med målet att skapa en plantering med anknytning till den kristna tron. I detta nu står ringblommor i mitt fönster och växer sig förhoppningsvis stora och stadiga tills det är dags att kruka om dem igen. De är uppdrivna hos en i gruppen och har nu fått flytta hit ett tag, det blir beresta plantor. På Skyttängen i ett fönster någonstans, står tre andra sålådor med skira, sköra plantor av käringtand, blåklocka och gulmåra.

Om allt går som planerat är Mariaträdgården anlagd och planterad i mitten av juni, och då kommer man att kunna besöka den för att både se och läsa om växter med anknytning till jungfru Maria. Eller bara för att sitta ned en stund.

Men ännu är det vår, april, påsk. Och snart ska jag lära mina söner hur man lägger en patiens.

Glad påsk till er alla!

önskar Lisa, kyrkogårdsarbetare

…Man gjorde själaringningen för hand. Upp i tornet, öppna luckorna och på med hörselkåporna. Sen dra i repen till de stora kläpparna. Först den ena klockan tre gånger. Den stora för en man och den lilla för en kvinna. Sen, i långsam takt. Stora klockan. Lilla klockan. Stora klockan. Lilla klockan. Klockan tio i tio minuter, hela byn skulle höra. Tills sist tre gånger med samma klocka igen. Ett. Två. Tre.

De stora träbalkarna knakade när klockorna svängde under dem, ljudet av dem var lika vackert som ringandet. Dingandet, dongandet, för själen.

Jag vet inte hur vanligt det är med själaringning nu. Kyrkklockorna var ju ett sätt att kommunicera och det gör vi på andra sätt idag, och jag förstår att det inte är genomförbart i större samhällen. Jag känner heller inte att jag vill eller ska propagera för att fortsätta med eller införa själaringning. Jag konstaterar bara att jag tycker att det är en fin stund, ett vackert ord, en värdig gest för att hedra den avlidne.

Och att det är ett av de tillfällen jag känt mig nära döden. Att arbeta på kyrkogård är ju att bokstavligen befinna sig nära döden hela tiden, samtidigt som arbetsuppgifterna handlar om liv. Hålla växterna välmående vid liv, kratta grusgångar för de som är kvar i livet att gå på. Jag kan bara tala för mig själv, men när jag utför mina arbetsuppgifter tänker jag sällan på just döden, även om den på många sätt känns så närvarande. När jag kör gräsklippare funderar jag på i vilken ordning jag ska köra, försöker undvika att köra i samma spår som sist för att inte nöta ut gräsmattan. När jag rensar ogräs funderar jag på smartare sätt att rensa, så att det ska gå fortare och hålla sig fint längre. När jag krattar grusgångar tittar jag mot himlen och hoppas att det inte ska bli regn så att det fortsätter att vara torrt och lätt. Kyrkogården är min arbetsplats, medan sorgen, gravplatserna, minnena, är besökarnas. Jag ska sköta mitt, hålla fint och ordningsamt, för de anhörigas skull.

Men så ibland, kommer de där stunderna när döden kommer nära. Som när jag stod där i kyrktornet, under de enorma klockorna. De har ringt för så många liv, under så många år. Samma klockor, samma klang, lika länge för alla. Men samtidigt för en själ i taget, just nu ringer de för just denna själ. Och jag tänker att det värmer. Inte sorgen, saknaden, men tanken på att varje själ är viktig och att den får den där stunden.

/Lisa

Jag köpte en julgranskula en dag, det var en söndag i advent.

Vi hade varit i kyrkan, min son och jag, tänt ett ljus för dem vi älskar. Min son tände ett för sin lillebror, jag för alla dem jag saknar, inte kan träffa.

Vi satt ner i kyrkbänken en stund efteråt, kantorn spelade högt på orgeln och sjöng vackert. Jag minns inte vilken psalm det var, men att det var vackert.

Och jag blev berörd. På ett sätt jag inte blivit på länge.

Det var vi och två besökare till i kyrkan, tända ljus överallt.

Jag tänkte på psalmsång, hur det brukar låta, hur jag vill att det ska låta. Röster av alla de slag, klara röster, darriga röster, djupa stämmor, någon som missar en ton. Jag själv som bara mimar med. Nu var det annorlunda, men lika stämningsfullt. En gemenskap, samhörighet, värme, fastän kyrkan var nästan tom.

Jag tänkte att här, här är jag hemma, här känner jag mig trygg. Det här är det som kyrkan ger mig.

Jag går sällan på gudstjänst, och det är mycket jag inte förstår av det som sägs om söndagarna. Fastän jag verkligen försöker lyssna. När prästen säger att vi ska välkomna Jesus, öppna våra hem och känna hans kärlek, så vill jag fråga HUR?! HUR ska jag göra för att känna hans närvaro, känna styrkan, trösten – hur exakt ska det gå till?! Jag kan tända ett ljus, men det gör mig inte mindre ensam, jag kan nynna på en psalm men… det är fortfarande bara jag.

Men där, där i kyrkbänken bredvid min son, bland ljus som blivit tända av någon som gjort allt det där utan att fundera på om det är för en, åtta, eller ingen besökare, där kände jag något. Lugnet, tryggheten.

Min son viskade till mig att kantorn spelade för högt, att han får tinnitus. Vi fnissade lite och gick ut.

Och det var när vi gick ut som vi såg den där julgranskulan. Färgen som en soluppgång. Tre människor på väg, genom öknen. Ja, kanske var det en solnedgång, jag vet inte, jag kan ju inte de bibliska berättelserna tillräckligt bra. Men jag väljer att tänka att det är en soluppgång. Jag behöver det, att det ljusnar. Och såklart att vi köpte den.

Jag tittar på den där julgranskulan där den hänger i vårt spretiga julträd. Som en soluppgång, eller massor av tända ljus. Jag tänker att den, den är mitt favoritjulpynt just nu. Och kanske har jag varken Gud eller Jesus i mitt hem, men jag har den där julgranskulan att titta på. Den där stunden och känslan att minnas.

/Lisa

Jag har börjat på den här texten så många gånger. Jag vet precis vad jag vill säga men trasslar in mig hela tiden, fladdrar iväg åt olika håll. Men den handlar om glasbitar. Om hur vackra de är, om hur de en gång var skräp, kantiga och vassa. Sen runda, mjuka.

Vi har varit på stranden några gånger nu, jag och barnen. Vi var inte där så mycket i somras, ville inte trängas med så många andra, men nu. Nu är det tomt.

Vi har plockat glasbitar. De där som slipats av sand och vågor. Barnen har visat mig glasbitarna, jag har aldrig sett dem förut men nu är jag förtrollad. Jag är uppväxt i inlandet, vid en avlång sjö med klart vatten, ändå har jag inte sett sådana glasbitar förr. Jag kanske aldrig tittat ordentligt.

Så vackra de är. Jag blir lika glad som barnen när de ropar Jag hittade en guldfärgad!

Färgerna är milda, olika nyanser av vatten, himmel, strand.

Jag tittar på de där glasbitarna, förundras, tänker att jag skulle vilja göra något av dem. Placera ut dem, göra mönster, något som jag kan titta på som blir lika vackert som det jag upplever.

Ja, jag tänker mycket på de där glasbitarna. Det där skräpet, trasiga flaskor, de där vassa bitarna som kan göra så mycket skada. Som blivit runda, mjuka.

Jag hittar en glasbit som ser ut som en tår.

Jag tänker på glasbitarna, och så tänker jag på pandemin. Jag vill inte tänka på pandemin, inte skriva om den, inte prata om den men gör det ändå, allt handlar ju om den. Den där sjukdomen som gör så mycket skada. Jag tänker lite till, undrar om det är med den som med glasbitarna. Om det går att göra den lite mjukare, ta bort de där allra vassaste kanterna. Jag undrar om det är det jag gör just nu, när jag är på stranden med barnen blåsiga höstdagar istället för soliga sommardagar. Jag tänker att de sett glada ut, den dagen vågorna var så höga att vi inte ens kunde gå ner i sanden skrek de av förtjusning.

Jag tänker på jobbet. Hur det tänks om, hur man hittar andra sätt att fira julen, hur man försöker lindra ensamhet och isolering, möjliggöra värdiga avsked av de som avlider. Och inte bara där, överallt ser jag sandkorn, vågor.

Pandemin blir nog aldrig vacker. Men kanske kan vi bli av med de vassaste kanterna.

/Lisa

Det är full fart på kyrkogårdarna nu. Lövblåsarna dånar, krattorna yr genom luften, gräsklipparna vrålar. Det skrivs listor: En stol hit, tre bord dit, vinterdekorationer, ljus och lyktor.

Men varför så bråttom?

För att nästa helg är det Alla helgons dag, en högtid för att uppmärksamma, minnas, sörja de döda. Då ska det vara lugnt och fridfullt på kyrkogårdarna. När så många kommer för att dekorera gravar, tända ljus, stå en stund, ska inga lövblåsar dåna, inga vaktmästare eller maskiner störa.

Vem tänker du på under denna helg? Vad tänker du, vilka minnen ler du åt, vad saknar du?

Jag tänker på min morfar, skrattar åt hans roliga sånger, saknar hans stickiga kind. Och jag tänker på en liten pojke jag kände en gång, tills jag var tolv. Att det blev min första sorg, vad det lärde mig om livet. Hur fint det är att han fanns, att han funnits. Jag tänker på mina vänner som förlorat en mamma eller pappa.

Det är tankarna och minnena det bereds plats för nu, det är därför det är så bråttom. Och för promenader i dunkel bland hundratals ljus, för en stund i kyrkan, för en kopp kaffe. Det är därför maskinerna vrålar och krattorna yr genom luften, ett litet tag till.  

/Lisa

Där jag kommer ifrån, en by i Jämtlands skogar, finns det inga rödhakar. Åtminstone fanns det inte när jag var liten, åtminstone såg jag aldrig någon. Det fanns andra färggranna småfåglar: domherrar, talgoxar och säkert många andra som mina ringa fågelkunskaper inte räcker till att identifiera. Men rödhake? Näpp, icke.

Första gången jag såg en rödhake bodde jag i Skåne, i en liten stuga med stora fönster in mot trädgården. Jag hade en nyfödd bebis med magont, så många timmar om dagen tillbringade jag vid de fönstren, vaggandes, gåendes, vyssjandes, vad helst som kunde trösta den ledsna bebisen en smula. Och där, utanför de stora fönstren, såg jag den första rödhaken i mitt liv. Den höll mig ofta sällskap, lyste upp både den bruna, snöfria, gräsmattan och mitt trötta sinne.

Jag försökte mata den, åkte och köpte en stor påse fågelmat med en bild av en rödhake på, men fågeln på min gård ville inte ha, den gick inte ens i närheten. När jag sedan läste om det, visade det sig att rödhakar mest äter insekter, påsen jag köpt innehöll bara fröer. Märkligt val av bild på påsen, tänkte jag, men rödhaken stannade i alla fall utanför fönstret den vintern.

Sedan dess har rödhaken varit speciell för mig, och fastän jag sett den många gånger under åren som min bebis blivit stor, blir jag alltid lika glad.

Här på kyrkogårdarna i pastoratet finns det ett rikt fågelliv och fåglarna gör sig ofta påminda, om än på lite olika sätt. I lövskogsdungen utanför Forsviks kyrkogård låter det som en djungel om våren och på åkrarna runtomkring brukar tranorna sjunga sin mystiska sång. På Norra kyrkogården gör både gröngölingen och spillkråkan regelbundna besök, liksom kråkfåglarna som så retligt drar upp blommorna ur vasarna för att dricka vatten.

Och så är det då rödhaken. Den är ofta här så här i slutet av sommaren, början av hösten. Jag har ju redan berättat om den gången den slog följe när vi planterade sommarblommor, och häromdagen var det dags igen. Vid ett annat planteringsarbete, i Askgravplatsen, kom det en liten tufsig krake och slog sig ned. Tittade, lade huvudet på sned, hoppade närmare. När vattnet var påfyllt i fågelbadet hoppade den i och tog sig ett dopp.

När jag skrivit detta, ett litet planlöst inlägg till bloggen, började jag och en arbetskamrat prata om rödhaken igen. Några googlingar senare visade hon mig att det finns en legend om hur rödhaken fick sin röda färg. I begynnelsen var fågeln helt grå men Gud gav den ändå namnet Rödhake tillsammans med orden att färgen måste den förtjäna själv. När den lilla fågeln såg Jesus på korset drog den av medlidande ut en tagg från törnekronan som fastnat i Jesus panna, och en droppe blod föll och färgade fågelns bröst rött. Den handlingen, det medlidande fågeln visat, gjorde att den skulle få behålla den röda färgen för alltid.

Medlidande alltså, rödhaken symboliserar medlidande. Och så fick inlägget då sitt slut. För medlidande var nog det vi behövde den där vintern i Skåne, både bebisen och jag. Och på kyrkogården, vad kan vara finare att få som sällskap här? Oavsett om man vill tro på legenden eller inte, så tycker jag att det är en fin historia. Och oavsett så hoppas jag att rödhaken fortsätter att hälsa på här och ge både arbetare och besökare sällskap och… ja, medlidande om man så behöver.

Lisa

Arbetet på kyrkogård är ofta stort. Det är långa grusgångar som krattas, stora gräsytor som klipps, många meter häck som rensas. Och helst ska det gå fort, ni som läst tidigare vet att det alltid finns gul fetknopp att hålla efter. Men ibland ser man saker som får en att stanna till lite, att stanna upp, titta till. En blomma, ett djur, en färgkombination, något vad som helst.

Det här är något av det som vi på kyrkogården sett, som bloggen heter, genom olika ögon.

Oxelknopp och lavar

Jag tycker att oxlarna är som allra vackrast på våren, innan de slår ut. När knopparna skimrar i silvergrönt och ser så där ulliga ut, som stora videkissar. Kanske är det för att man är så svältfödd på grönska på våren, att just oxelns knoppar är så stora, jag vet inte. Bara att jag inte kan se mig mätt på dem om våren.

Och lavarna sen, med sina lustiga former, det finns ju så många. Jag vill kalla dem för skogens koraller, men det kanske är att överdriva…?

Rödhaken

Rödhaken ja. Att sitta på knä och plantera blommor på en grav, titta upp och se att man har sällskap! Att den stannade länge, hoppade fram och tillbaka på gravstenen. Det var inte jag som upplevde det, men jag måste ha fått det återberättat så bra att jag länge trodde det.

Harpalt

Denna lilla raring behöver ingen förklaring… Och jag kan omöjligen tänka mig att den är skyldig till att äta upp krokusar, rosor och annat vackert.

Klockstapeln

En februarimorgon i Brevik fångades detta ögonblick. En prickig klockstapel, som om någon målat själva snöfallet på den! Någon timme senare hade vädrets konstverk, naturens street art, smält bort.

Snigel

En snigel, eller en snäcka heter det ju egentligen, som gjort sig en säng av ett kastanjelöv. Eller är det en vikingabåt? Tror ni att snäckan är medveten om hur fantastiskt skalets färger matchar gruset och lövet?

Kungsängslilja

Denna bild tycker jag har så mycket. Den grå, hårda stenen, den mjuka mossan, och så en skir kungsängslilja som om man tittar nära faktiskt är rutig. Ingenting i bilden skriker, man måste titta till för att se. Går man fort förbi missar man det.

Ja alla ser vi olika saker, vi fastnar för olika, och detta var något av våra. Vad ser du, vad har fått dig att stanna upp?

Tack till mina arbetskamrater för att ni delat med er av bilder och ögonblick!

Lisa

Det våras på kyrkogården.

Så hade jag tänkt börja min text. Jag hade tänkt skriva lite om scilla och krokus, om harar och rådjur som äter upp de sistnämnda.

Men så kom snön, och även om det mesta försvann väldigt snabbt, så känns inte våren lika nära längre.

Så jag fick tänka om. Och jag kom att tänka på de gamla gravstenarna som står på våra kyrkogårdar, på de gamla delarna. De stenar som ingen längre besöker, de gravvårdar som är resta för människor som vi som lever idag aldrig har träffat. Vi kanske har hört berättelser om de som vilar där, berättade av människor som inte heller de har träffat dem.

De gravarna är historiska, de är historia. Men historia som känns mycket närmare än det vi läser om i skolan, ser på museum. De står där sida vid sida av nuet, gamla och nya gravstenar bredvid varandra.

Världen har förändrats sedan stenarna restes, det är tydligt. Det syns ofta på miljön runtomkring, kyrkogårdarnas karaktär skiljer sig ofta mellan de gamla och de nya delarna. Och det syns på stenarna. De kanske lutar lite, texten kanske syns dåligt, de kanske är täckta av mossa och lav. Och det syns på namnen, Eugenia, Walfrid, namn som är ovanliga idag, och på stavningen, Alfva, Wicktor. Världen har förändrats, tiden har gått.  

Men samtidigt, vissa saker har inte förändrats alls, vissa saker är tidlösa. Många, många av de äldsta stenarna står lika stadigt idag som den dag de restes, och bakom mossor och lavar ser stenen ut som ny igen, vid en del stenar tittar snödroppar och narcisser upp på våren. Och namnen finns kvar där. Namn som Karl, Nils, Elsa, Anna, som är lika vanliga idag på barn som på farbror, morfar, moster. Tidlösa namn.

Och då känns historien väldigt nära igen. Någon har rest den där minnesvården en gång, någon har stått vid graven och tagit farväl, kanske gråtit, kanske lagt en blomma, planterat snödroppar. Kanske har någon av de som stått där vid graven berättat något om den döda för någon som sedan berättat det för dig, fastän ni aldrig träffats. Och någon har känt samma sak som vi idag: sorg och saknad. Det har inte förändrats, det är tidlöst.

Så går tankarna medan snön smälter bort och våren nog trots allt närmar sig.

Lisa

Ja, ”min” kyrkogård, den som ligger i byn där jag växte upp. Jag har inga anhöriga begravda där, min släkt finns på kyrkogårdar närmare havet, men jag har andra band dit. Dels ligger den i den by där jag växte upp, det som var mitt hem, dit jag fortfarande åker när jag säger att jag åker ”hem”, trots att jag numera bott och trivts en större del av mitt liv på andra ställen. Men sen har jag ju även jobbat där. Jag har gått mellan kohagarna för att nå den Nya kyrkogården som är belägen en bit bort från kyrkan, duckat för tofsviporna som försvarat sina bon och ungar på försommaren, duckat för måsarna som gjort detsamma. Plockat blåklockor och rödklöver till altaret, rivit armarna randiga i ett försök att rensa de långa raderna av Hansarosor. Stått på höjden bakom kyrkan och tittat på utsikten över sjön. Krattat grusgångar och grusgravar, krattat grusgångar och grusgravar, krattat grusgångar och grusgravar.

Ja, det är ”min” kyrkogård, och om någon frågar var jag vill bli begravd, så blir svaret på den kyrkogården. Om jag svarar snabbt, utan att fundera. Men när jag passerade nu i juletid så började jag att göra just det, fundera. Är det verkligen fortfarande min kyrkogård? Vill jag fortfarande bli begravd där? Hur bestämmer man och vem ska egentligen bestämma? För vem är graven, den avlidne eller för de som blir kvar?

Mitt liv ser annorlunda ut nu än när jag arbetade på ”min” kyrkogård. Jag har en man från en annan del av Sverige, ”hans” kyrkogård ligger långt ifrån min. Ska vi begravas så långt ifrån varandra? Om inte, på hans eller min? Någon helt annanstans, var då? Ska vi sprida askan på ett ställe som betyder något för oss båda? Barnen, vad skulle de vilja, skulle de behöva en plats att gå till? Ska det vara här, där vi delat livet som familj? Påverkas beslutet om jag dör nu eller senare?

På Jamtli, muséet i Östersund som vi besökte under julhelgen, stod det på en skylt vid en av de historiska utställningarna Tänk ofta på döden så skrämmer den dig mindre. Så jag tänker, och funderar, diskuterar lite med familj och släkt. Alla har olika tankar, tar olika beslut, grundar dem på olika saker, några tar inget beslut alls. Och som med så mycket annat antar jag att det är som Jujja och Tomas Wieslanders kloka Mamma Mu säger Det finns fler än ett sätt att göra rätt.