Arbetet på kyrkogård är ofta stort. Det är långa grusgångar som krattas, stora gräsytor som klipps, många meter häck som rensas. Och helst ska det gå fort, ni som läst tidigare vet att det alltid finns gul fetknopp att hålla efter. Men ibland ser man saker som får en att stanna till lite, att stanna upp, titta till. En blomma, ett djur, en färgkombination, något vad som helst.

Det här är något av det som vi på kyrkogården sett, som bloggen heter, genom olika ögon.

Oxelknopp och lavar

Jag tycker att oxlarna är som allra vackrast på våren, innan de slår ut. När knopparna skimrar i silvergrönt och ser så där ulliga ut, som stora videkissar. Kanske är det för att man är så svältfödd på grönska på våren, att just oxelns knoppar är så stora, jag vet inte. Bara att jag inte kan se mig mätt på dem om våren.

Och lavarna sen, med sina lustiga former, det finns ju så många. Jag vill kalla dem för skogens koraller, men det kanske är att överdriva…?

Rödhaken

Rödhaken ja. Att sitta på knä och plantera blommor på en grav, titta upp och se att man har sällskap! Att den stannade länge, hoppade fram och tillbaka på gravstenen. Det var inte jag som upplevde det, men jag måste ha fått det återberättat så bra att jag länge trodde det.

Harpalt

Denna lilla raring behöver ingen förklaring… Och jag kan omöjligen tänka mig att den är skyldig till att äta upp krokusar, rosor och annat vackert.

Klockstapeln

En februarimorgon i Brevik fångades detta ögonblick. En prickig klockstapel, som om någon målat själva snöfallet på den! Någon timme senare hade vädrets konstverk, naturens street art, smält bort.

Snigel

En snigel, eller en snäcka heter det ju egentligen, som gjort sig en säng av ett kastanjelöv. Eller är det en vikingabåt? Tror ni att snäckan är medveten om hur fantastiskt skalets färger matchar gruset och lövet?

Kungsängslilja

Denna bild tycker jag har så mycket. Den grå, hårda stenen, den mjuka mossan, och så en skir kungsängslilja som om man tittar nära faktiskt är rutig. Ingenting i bilden skriker, man måste titta till för att se. Går man fort förbi missar man det.

Ja alla ser vi olika saker, vi fastnar för olika, och detta var något av våra. Vad ser du, vad har fått dig att stanna upp?

Tack till mina arbetskamrater för att ni delat med er av bilder och ögonblick!

Lisa

En ganska oansenlig tegelbyggnad i 50-talsstil. Den gamla entrén omfamnas av en vit utbyggnad med stora glasfönster, en praktfull platå med utsikt mot Vätterns många ansikten. Kyrkans hus är en arbetsplats som ofta känns mer som ett extra hem än ett jobb. En kollega konstaterade att vi är flera på arbetsplatsen som talar om kyrkan just som ett hem. ”Församlingshem säger man ju” sade hon och vi var alla överens om att det var ett vackert och väl beskrivande ord.

Vad har du själv för relation till ditt församlingshem eller din prästgård? Kanske har du minnen av dopkalas eller andra högtidsstunder som hållits där. Den mörka årstidens syföreningsauktioner kan få vem som helst att lysa upp som ett litet adventsljus och sommarkyrkornas utställningar går inte av för hackor!

Nu när nu mycket av kyrkans verksamhet flyttat utomhus, eller bara inväntar sin tid, är det lätt att bli nostalgisk. Kyrkans församlingshem och prästgårdar ska sjuda av liv, det är liksom meningen. Barnskratt, klingande pianospel och klirret av kaffekoppar. I en corona-tom församlingslokal ter sig sådana ljud nästan exotiska.

Nu i veckan hade Breviks och Gällsebo syföreningar glädjen att återse varandra efter många månaders uppehåll. I tidens anda träffades damerna utomhus vid en sommarfika som gick i avståndets och handspritens tecken. Breviks och Mölltorps församlingshem reste sig som ståtliga kulisser bredvid fikabord som stod på gräs respektive asfalt. Det var en väldig värme i både augustiluften omkring och i samtalen. 

Glasskålen från Sundby hemma i Sörmland, den har jag aldrig förut använt. Istället har den i alla år sparats ömt som ett monument över min barndoms bästa vinst. I sommar har vi haft alltifrån gräddfil till solmogna hallon i skålen, och oj, vad den oansenliga lilla tingesten har prytt sin plats vid middags- och fikabord! Tänk om jag skulle ta den med till nästa syföreningsmöte. Vi kan ju inte ha sockerbitar i den, men flaskan med handsprit kan ju alltid stå däri.

I medmänniskans tjänst

Viktoria Adolfsson Agnesten

Nu är jag tillbaka på Jobbet igen och igång med uppstarten för en ny termin. Men som vi vet så fortsätter denna pandemi och vi vet ju inte hur framtiden kommer att se ut med gruppverksamhet, samtal och umgänge den närmaste tiden. Men jag fokuserar hellre på att hoppas att vi har en vanlig höst som står framför oss.

Jag har en hobby som kanske är lite märklig för några, för andra är det den mest naturliga hobbyn som finns. Nämligen kanadensarpaddling. Denna fantastiska vattenfarkost som dem nordamerikanska indianerna byggde genom att böja träkvistar och pinnar för att sedan klä skrovet i stora näverbitar fascinerar mig mycket.  

Som med allt annat så går tekniken framåt och så även med tillverkningen av kanadensare. Istället för att fortsätta bygga lätta och enkla farkoster av näver, byggde man stabila och lättmanövrerade kanoter av trä som man sedan klär in i Canvasduk (tjock bomull)

Denna kanadensiska träkanot blev jag förälskad i när jag konfirmerade mig på Skara stifts friluftskonfirmandläger på Skagagården sommaren 2009. Jag blev så intresserad att jag sedan valde att lägga två års studier vid en folkhögskola i Dalarna för att lära mig mer om kanadensaren och framförallt lära mig att bygga kanoter.

För mig är inte kanadensaren bara ett transportmedel. Den andas historia som tar en tillbaka till Kanada under kolonialtiden under senare delen av 1600 talet. När Fransmän och Britter vill få kontroll över pälshandeln i Nordamerikas mest svårtillgängliga urskogar, då får indianerna designa om näverkanoten och bygga rejäla farkoster i trä som skall kunna gå både på vatten som på land, samt ha mycket bärkapacitet

Precis som pälsjägarna tog sig ut i svårtillgängliga vatten gör vi på samma sätt idag med kanadensaren. Man tar sig ljudlöst fram till ställen man knappt trodde fanns. Och kan på så sätt få se orörd natur på öar, längs åar eller på sjö.

Vi i Karlsborgs pastorat äger 2 stycken dukade träkanadensare som används vid paddling med konfirmander eller med ungdomsgrupper. Samt att vi verkar i en väldigt vacker natur med Tivedens skogar som granne som öppnar sin dörr för friluftsliv.

När vi paddlar med ungdomar får dem lära sig hur man manövrerar en kanot, samt i vissa fall testa på att rädda en vält kanot. För mig är säkerhet A och O i kanotpaddling. Jag brinner för att lära ut en säker och stabil paddling för både ungdomar och vuxna.

Allt detta har lett mig till att jag är en av utbildarna för Skara stifts 1:åriga folkhögskoleutbildning ”kanotledarutbildningen”. en kurs för anställda och ideella ledare inom svenska kyrkan som senare skall kunna vägleda barn, unga och kollegor på vatten och på så sätt få fler att upptäcka guds skapelse på nära håll.

Så med dessa ord hoppas jag på att vi har en fin sensommar och höst med mycket friluftsliv framför oss. Ta hand om er och varandra

Guds frid //Adam

Jag läser jämt. Har alltid minst en bok på gång och oftast två, tre i lite olika genrer så att man kan välja det som passar bäst i ögonblicket. Så förutom deckare, som jag alltid läser, har jag den här hemestersommaren även tagit mig tid att läsa romaner och en biografi. Och några av dem var helt underbara läsupplevelser, som jag tänkte dela med mig av.

Men jag börjar med boken, som blev så omtalad i våras: ”Jag vill sätta världen i rörelse”, en biografi om Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm. Det finns mycket i den som tilltalar mig. Jag har läst flera av Palms romaner, fantastiskt språk och spännande berättelser. Och språket här var lättläst och flytande. Palm utgick från själva skrivprocessen och att vara författare, att vara kvinna bland flest män i litteraturvärlden, Lagerlöfs kvinnliga nätverk, hennes relationer. Och allt var intressant, det var inte det, men det blev långrandigt, tyckte jag. Andra läsare har känt sig förflyttade till en annan tid och andra värderingar och tyckte boken var fantastisk. Själv tragglade jag mig igenom på ren vilja. Tror att den blir mer intressant om man läst mer Lagerlöf än vad jag har, vilket inte är mycket.

Men så har vi romanerna som jag kommer att bära med mig länge. De första var ”Olive Kitteridge” och ”Olive, igen” av Elizabeth Strout. Böckerna är uppbyggda så att varje kapitel är som en novell, som för handlingen framåt. Ibland är Olive huvudpersonen, ibland hennes man och son, ibland några helt andra personer i det lilla samhälle i Maine, USA, som är platsen för berättelserna.

Till ytan är Olive kärv, ibland elak. Men ju mer man läser desto mer förstår man att hon drivs av en inre ångest som gör att hon slår ut mot andra. Men samma ångest gör också att hon uppfattar andra människors smärtgränser och i ögonblicksmöten finns hon där för dem. Inte sentimentalt, bara väldigt handfast. Man får följa henne från när hon är mitt i livet till ålderdomen och avskalandet av livet. Genom sitt långa äktenskap, in i sorg och mötet med en ny man, genom föräldraskap och den svåra relationen till sonen. Det är inte sorligt, inte ältande, inte svårt, bara otroligt mänskligt och jag tyckte väldigt mycket om henne.

Nästa läsupplevelse var böckerna om Ingrid av Roy Jacobsen: ”De osynliga”, ”Vitt hav” och ”Fartygets ögon”. Jag läste en bok om dagen i tre dagar och blev helt uppslukad. Det är en berättelse om en ö i Norge. Språket är lika avskalat som ön Ingrids familj lever på. Det har en enkelhet och ett sätt att beskriva det som händer så att man först efteråt riktigt förstår vad det är man läst.

Den första boken är en uppväxtskildring av detta liv på en karg ö, som handlar om överlevnad, vacker och olik allt annat. Andra boken har Ingrid vuxit upp och ön är öde tills hon själv ensam återvänder mitt under brinnande krig och ockupation. Där är hon med om en fasansfull upplevelse som man först inte riktigt förstår vidden av. Inte förrän efteråt när man får följa Ingrid som vaknar upp på ett sjukhus och man sakta inser vad som hänt och får vara med när hon återtar livet.

I den sista boken är kriget slut och Ingrid ger sig ut på en sorts personlig pilgrimsfärd, en vandring i spåren av kriget för att ta reda på vad som hände när det pågick. Det är en skildring av vad krig gör med människor. Den är full av smärta och lögner och människor som måste blunda för sig själva och det de gjort för att kunna överleva. Den är skakande och landar i både sorg och försoning.

Fast alla de här romanerna egentligen handlar om svåra saker, liv som är allt annat än enkla och självklara, så känns de inte alls tunga att läsa. Bara mänskliga. Det har nog med språket att göra, tror jag. Det är enkelt och vackert i båda romanserierna. Men det handlar nog mest om hur de beskriver vad det är att vara människa. Att det är svårt ibland, men också finns ljus och försoning. De handlar helt enkelt om livet på ett sätt som jag bär med mig efteråt, som en styrka.

Pia Svantesson, präst