Det är som att ha gått omkring hungrig alldeles för länge och äntligen känna lukten av nylagad mat. Eller är det ett alldeles för prosaiskt sätt att uttrycka sig om något så andligt och upphöjt som en retreat?

En retreat. Att åka iväg till stillheten och tystnaden. Att veta att man har några dagar som är helt ostörda. Inga sociala måsten. Inga småtrevliga samtal vid måltiderna. Inte behöva tänka på att laga mat, tvätta, ta hand om disken. Inget som ska förberedas eller ledas, sägas eller skrivas.

Bara ett rum, en säng, böcker, naturen utanför med oändliga vandringsmöjligheter.

För en del är det andliga det viktigaste med retreaten. Men det beror ju helt på vad man menar med andligt. Man kan rama in sin dag med andakt och lyssna på någons förberedda tankar över retreatens tema. Man kan få enskilt samtal med en klok person. Man kan sitta i kapellet och be. Det kan vara den andlighet man behöver och den finns där för den som vill.

Men för mig är andlighet ett mycket vidare begrepp. Min själ hungrar efter tystnad. Efter trädens sus och att se ut över vatten. Att sätta ena foten före den andra på en skogsstig och se en mossig stenmur dyka upp längs en timmerväg. Jag längtar efter att begrava mig med en annan människas funderingar i en bok som ger mina tankar en ny riktning och får mig att tänka annorlunda och lite nytt om någonting. Där fyller jag på min inre människa. Och Gud är närvarande i allt och överallt.

Pia Svantesson, präst

Där jag kommer ifrån, en by i Jämtlands skogar, finns det inga rödhakar. Åtminstone fanns det inte när jag var liten, åtminstone såg jag aldrig någon. Det fanns andra färggranna småfåglar: domherrar, talgoxar och säkert många andra som mina ringa fågelkunskaper inte räcker till att identifiera. Men rödhake? Näpp, icke.

Första gången jag såg en rödhake bodde jag i Skåne, i en liten stuga med stora fönster in mot trädgården. Jag hade en nyfödd bebis med magont, så många timmar om dagen tillbringade jag vid de fönstren, vaggandes, gåendes, vyssjandes, vad helst som kunde trösta den ledsna bebisen en smula. Och där, utanför de stora fönstren, såg jag den första rödhaken i mitt liv. Den höll mig ofta sällskap, lyste upp både den bruna, snöfria, gräsmattan och mitt trötta sinne.

Jag försökte mata den, åkte och köpte en stor påse fågelmat med en bild av en rödhake på, men fågeln på min gård ville inte ha, den gick inte ens i närheten. När jag sedan läste om det, visade det sig att rödhakar mest äter insekter, påsen jag köpt innehöll bara fröer. Märkligt val av bild på påsen, tänkte jag, men rödhaken stannade i alla fall utanför fönstret den vintern.

Sedan dess har rödhaken varit speciell för mig, och fastän jag sett den många gånger under åren som min bebis blivit stor, blir jag alltid lika glad.

Här på kyrkogårdarna i pastoratet finns det ett rikt fågelliv och fåglarna gör sig ofta påminda, om än på lite olika sätt. I lövskogsdungen utanför Forsviks kyrkogård låter det som en djungel om våren och på åkrarna runtomkring brukar tranorna sjunga sin mystiska sång. På Norra kyrkogården gör både gröngölingen och spillkråkan regelbundna besök, liksom kråkfåglarna som så retligt drar upp blommorna ur vasarna för att dricka vatten.

Och så är det då rödhaken. Den är ofta här så här i slutet av sommaren, början av hösten. Jag har ju redan berättat om den gången den slog följe när vi planterade sommarblommor, och häromdagen var det dags igen. Vid ett annat planteringsarbete, i Askgravplatsen, kom det en liten tufsig krake och slog sig ned. Tittade, lade huvudet på sned, hoppade närmare. När vattnet var påfyllt i fågelbadet hoppade den i och tog sig ett dopp.

När jag skrivit detta, ett litet planlöst inlägg till bloggen, började jag och en arbetskamrat prata om rödhaken igen. Några googlingar senare visade hon mig att det finns en legend om hur rödhaken fick sin röda färg. I begynnelsen var fågeln helt grå men Gud gav den ändå namnet Rödhake tillsammans med orden att färgen måste den förtjäna själv. När den lilla fågeln såg Jesus på korset drog den av medlidande ut en tagg från törnekronan som fastnat i Jesus panna, och en droppe blod föll och färgade fågelns bröst rött. Den handlingen, det medlidande fågeln visat, gjorde att den skulle få behålla den röda färgen för alltid.

Medlidande alltså, rödhaken symboliserar medlidande. Och så fick inlägget då sitt slut. För medlidande var nog det vi behövde den där vintern i Skåne, både bebisen och jag. Och på kyrkogården, vad kan vara finare att få som sällskap här? Oavsett om man vill tro på legenden eller inte, så tycker jag att det är en fin historia. Och oavsett så hoppas jag att rödhaken fortsätter att hälsa på här och ge både arbetare och besökare sällskap och… ja, medlidande om man så behöver.

Lisa

När jag började arbeta i Karlsborgs pastorat fick jag min första egna psalmbok. I barndomshemmet har det alltid funnits en drös av psalmböcker i olika utgåvor, men detta helt nya exemplar som ”knäppknäckte” lite i pärmarna första gången jag öppnade den, är den enda som jag fått bara till min. ”Gåva från Karlsborgs pastorat 2019” skrev jag på insidan av pärmen, både stolt och lite berörd efter att jag fått boken i min hand av kyrkoherde Pernilla. Det vackra broderade bokmärket är en gåva från Gällsebo syförening och gör att psalmboken känns ännu mer som min egen.

En av de första uppgifter vi studenter vid kyrkans grundkurs fick var att välja ut en psalm som vi tyckte särskilt mycket om och berätta varför, som en slags självpresentation. Jag som inte ens kan noter och musikaliska termer trodde till en början att det skulle bli klurigt, men det visade sig att det går ganska bra ändå att enbart med ord fånga psalmupplevelsen. Det svåra visade sig istället vara att välja ut EN psalm, bland alla otaliga vackra och berörande, att presentera.

Jag funderade länge och väl innan jag slutligen kunde bestämma mig för en psalm att berätta om. Skulle jag ta någon ”klassiker” från min barndom, som en symbol över min kristna uppväxt som jag är så tacksam över? Eller kanske vigselpsalmen som sjungits i familjen i generationer? Min salig morfars favoritpsalm?

Till slut blev det psalm 752, Över berg och dal, som jag hörde första gången för två år sedan i Kyrkans hus. Under min föräldraledighet hade jag så smått återupptäckt kyrkan genom pastoratets babyrytmik. Efter en tid började jag sjunga i en av pastoratets körer, med dottern i sele på övningarna. Vid min sida fanns några nyfunna vänner som jag fått under föräldraledigheten. Tillsammans drillades vi av kantor Magdalena, och Över berg och dal kom att bli en av körövningarnas favoriter inför 6 juni-gudstjänsten 2018.

Det är lätt att genast bli som förälskad i psalmens medryckande melodi. Precis som en av textraderna berättar känns melodin i sig som om livet flödar fram när man lyssnar till den. Jag får känslan av att åka en lite snällare musikalisk berg- och dalbana! Även texten talar så till mig, som den fosterlandssköna sommarhyllning den är. Det återkommande partiet med raden Så lev Guds nu. Av Guds nåd får du ta mot var stund ur hans hand går så väl samman med melodin att jag får behagfulla rysningar av att sjunga det. Det är något särskilt med hur tyngden i första textraden samspelar med moll-melodin och sedan, som i ett trollslag, övergår i dur och i det hoppfulla i att vi får ta emot varje stund ur Guds hand. Jag saknar som sagt musikaliska termer för att uttrycka detta, men enligt min mening är det fråga om någon slags perfektion i hur text och melodi samverkar.

2016 kom jag nyinflyttad till Karlsborg och kände ingen. Jag gjorde tappra försök att hitta vänner, men det är inte det lättaste som vuxen och i ny bygd. I september samma år gifte vi oss, min man och jag, i ståtliga Garnisonskyrkan – en ljus och lycklig stund, i en tid av mitt liv som i övrigt var ganska mörk och präglad av vilsenhet i både privat- och yrkesliv.

Kören framförde så Över berg och dal vid nationaldagsgudstjänsten i Garnisonskyrkan. Det var fruktansvärt varmt den dagen, men kantor Magdalena och jag hade kommit överens om att bära folkdräkt. Iklädd min vadsbodräkt, som jag bar för första gången, sjöng jag med sådan glädje Tore Littmarcks mästerverk. Den ljuvliga allitterationen i textraden såsom sav i stam, kändes nästan som ett lekfullt litet bus att sjunga uti Garnisonskyrkans omständligt ekande sal.

Att tillsammans med nyfunna vänner få sjunga i kyrkan där min man och jag gifte oss, i ett sammanhang där jag äntligen kände mig hemma, var stort.

I medmänniskans tjänst

Viktoria Adolfsson Agnesten