Jag tillhör den generation som fortfarande gärna vill ha mina favoritfilmer och teveserier på dvd så att jag vet att jag kan återvända till dem när jag vill. Jag har inte riktigt det förtroendet för strömmade tjänster… Det är precis som med böcker. Jag vill kunna ta i dem, bläddra, återvända. Därför blev jag så glad när jag fick hela serien om fader Brown i en box i julas. Åtta säsonger. En present som varar länge.

Det finns vissa serier som lyfter upp en. Som gör att en tråkig, grå och seg vardag kan ljusas upp. Man blir helt enkelt glad när man sett ett avsnitt (eller två, tre…)

Vad är det då jag gillar med fader Brown (som är så förtjänstfullt spelad av Mark Williams, Rons pappa i Harry Potter-filmerna)? Jo, det är att han ger uttryck för en självklar, öppen, sympatisk och nyfiken kristen tro. Han är inte tillkrånglad. Han är medelålders, lite för tjock, cyklar omkring på en gammal cykel iklädd sin svarta prästkappa. Genuin i sin omsorg om människorna han möter på ett enkelt och praktiskt sätt.

Givetvis är det roligt att han ständigt löser brott till förtret för polisen som tycker att han inte ska lägga sig i. Den intellektuella gåtan är underhållande, och på samma sätt är det roligt att en enkel landsortspräst får vara smart på teve. Han har också ett gäng av sympatiska medmänniskor runt sig som man gärna följer i avsnitt efter avsnitt.

Men ur ett kyrkligt perspektiv är det helt otroligt att fader Brown samtidigt får ge uttryck för en grundläggande god teologi. Inför varje brott han möter kommer frågor om hämnd upp av den som drabbas och fader Brown upprepar tåligt att hämnden tar Gud hand om, det är inget vi ska ägna oss åt. Han möter varje brottsling med orden att man måste bekänna vad man gjort för att kunna ta ansvar för sina handlingar och inte orsaka mer ont för sin medmänniska. Han upprepar lika ofta att det alltid finns förlåtelse att få för den som ber Gud om det och vikten av att handla gott mot varandra.

När det dyker upp främmande religioner, ateister, vidskepelse och suspekta sekter så bemöter han människorna och deras uttryck för tro eller otro med stor nyfikenhet och respekt. Han letar alltid likheter istället för skillnader och är beredd att lära sig något nytt.

Det måste ju vara vår svenska samhällsanda och syn på religion som gör att inget liknande program någonsin skulle kunna skapas i Sverige. Präster på film och i serier här är övervägande halvdumma, ointellektuella, inskränkta och dömande. I England har du förutom Father Brown även Grantchester som också har en sympatisk, mänsklig präst i huvudrollen och där trosfrågor är en del av handlingen.

Vad är skillnaden? Jag har ju svårt att tro att England skulle vara så mycket mindre sekulariserat än Sverige. Det handlar kanske snarare om samhällsanda och kanske också lite om engelsk nostalgi. Vad vet jag? Oavsett ett eventuellt svar på den frågan fortsätter jag att njuta av min serie med fader Brown och när jag har sett alla säsonger kan jag se om den när jag vill…

Pia Svantesson, präst

…Man gjorde själaringningen för hand. Upp i tornet, öppna luckorna och på med hörselkåporna. Sen dra i repen till de stora kläpparna. Först den ena klockan tre gånger. Den stora för en man och den lilla för en kvinna. Sen, i långsam takt. Stora klockan. Lilla klockan. Stora klockan. Lilla klockan. Klockan tio i tio minuter, hela byn skulle höra. Tills sist tre gånger med samma klocka igen. Ett. Två. Tre.

De stora träbalkarna knakade när klockorna svängde under dem, ljudet av dem var lika vackert som ringandet. Dingandet, dongandet, för själen.

Jag vet inte hur vanligt det är med själaringning nu. Kyrkklockorna var ju ett sätt att kommunicera och det gör vi på andra sätt idag, och jag förstår att det inte är genomförbart i större samhällen. Jag känner heller inte att jag vill eller ska propagera för att fortsätta med eller införa själaringning. Jag konstaterar bara att jag tycker att det är en fin stund, ett vackert ord, en värdig gest för att hedra den avlidne.

Och att det är ett av de tillfällen jag känt mig nära döden. Att arbeta på kyrkogård är ju att bokstavligen befinna sig nära döden hela tiden, samtidigt som arbetsuppgifterna handlar om liv. Hålla växterna välmående vid liv, kratta grusgångar för de som är kvar i livet att gå på. Jag kan bara tala för mig själv, men när jag utför mina arbetsuppgifter tänker jag sällan på just döden, även om den på många sätt känns så närvarande. När jag kör gräsklippare funderar jag på i vilken ordning jag ska köra, försöker undvika att köra i samma spår som sist för att inte nöta ut gräsmattan. När jag rensar ogräs funderar jag på smartare sätt att rensa, så att det ska gå fortare och hålla sig fint längre. När jag krattar grusgångar tittar jag mot himlen och hoppas att det inte ska bli regn så att det fortsätter att vara torrt och lätt. Kyrkogården är min arbetsplats, medan sorgen, gravplatserna, minnena, är besökarnas. Jag ska sköta mitt, hålla fint och ordningsamt, för de anhörigas skull.

Men så ibland, kommer de där stunderna när döden kommer nära. Som när jag stod där i kyrktornet, under de enorma klockorna. De har ringt för så många liv, under så många år. Samma klockor, samma klang, lika länge för alla. Men samtidigt för en själ i taget, just nu ringer de för just denna själ. Och jag tänker att det värmer. Inte sorgen, saknaden, men tanken på att varje själ är viktig och att den får den där stunden.

/Lisa