”Utanför fönstret slår våren ut. Marken blir grön igen. Allt som var dött väx till liv. Det kan också vi. Så länge vi andas”
”Utanför fönstret slår våren ut. Marken blir grön igen. Allt som var dött väx till liv. Det kan också vi. Så länge vi andas” Så här börjar Ted Gärdestads fantastiska mästerverk För kärlekens skull. För mig har denna låten alltid varit en symbol för våren. Blommor och växter som vaknar till liv igen. Även vi människor börjar sakta men säkert ge oss ut i naturen igen.
Men det är ju fortfarande detta mörker som omringar oss som vi måste leva med och orka stå ut med ett litet tag till. Hårda restriktioner, väntan på vaccin och saknaden av nära och kära. Men jag tycker även denna tiden vi genomgår nu kan återfinnas i låten. Nämligen att vaccineringarna börjar öka, äldre får träffa anhöriga igen och att samhället någorlunda börjar bli som vanligt.
Jag säger som Ted Gärdestad ”Det är för oss. Solen går upp. Lyser som guld. För kärlekens skull”. Det kommer en tid då detta är över.
Idag är det valborg en symbolisk högtid för ljusets och vårens ankomst. För alla er som inte kan vara vid en valborgseld ikväll kanske kan tända ett ljus, starta en grill eller bara tända en lampa och önska att ljuset skall övervinna mörkret snart. Det vi vet säkert är att sommaren snart är här igen
Jag vill med dessa ord önska er en glad Valborgs helg och guds frid till er alla där ute i stugorna
Det finns ett stort värde i att vårda en trädgård som funnits före mig och som förhoppningsvis får växa vidare även efter mig.
För mer än tjugo år sedan blev jag äntligen med trädgård, när jag träffade min man och flyttade in i det hus som han redan hade. Huset är byggt 1948 och hade haft några ägare före honom. Den förste hade planterat en hel del träd och buskar, som vid det här laget hade hunnit växa till sig och bli höga.
Efterhand som åren gått har jag tagit mig an de olika delarna av trädgården. Anlagt rabatter, rensat ut bland buskar och snår. Tagit ner några gamla träd och planterat ett nytt. Men jag har hela tiden förhållit mig till den trädgård som redan fanns och som hörde ihop med huset.
Visst har det funnits gånger när jag sett snygga trädgårdsreportage och önskat att jag kunde börja om helt från början och få det precis som jag vill. Särskilt i början kändes det så. Men ju längre jag håller på, desto mer känner jag att jag växer ihop med trädgården och att jag är glad att jag fått leva med den under lång tid.
Att trädgården är gammal och har uppväxta träd och buskar påminner mig om att det är en stycke natur och liv, som jag har till låns, för att vårda och ta hand om. Jag har ingen rätt att bara meja ner, släta ut och ta bort allt som inte passar just mig, efter det trädgårdsmode som råder just nu.
För mig finns istället trädgårdskärleken i att lära känna den plats som jag lever med. Trädens form när de står kala under vintern. Strukturen på barken. Hur de ser ut när de knoppas på våren. Var bina söker sig först så fort värmen kommer. Hur skuggorna faller och var solen alltid fångas bäst.
En gång i början retade jag mig på att det sköt upp en massa gula och röda tulpaner precis överallt. Helt fel färgskala. Jag försökte få upp lökarna för att flytta på dem, men de hade grävt sig så lång ner i jorden att det inte gick. Nu har jag försonat mig med färgerna och är bara glad åt min vilda vårträdgård i gult, rött och rosa.
Och visst kan man ha snyggare plattor än våra gamla, där ogräset växer i skarvarna. Men det finns en charm i att låta livet ha sin gång. Att låta en trädgård åldras värdigt, precis som jag själv vill.
Samtidigt är det viktigt att ta hand om trädgården. Det behövs inte lång tid av misskötsel eller avsaknad av trädgårdsskötsel, för att ogräset ska ta över, sly växa upp, rabatterna växa igen.
På så sätt lever vi tillsammans. Jag rensar kirskål och knölklocka. Klipper ner mahonian som vill växa överallt. Kantskär rabatten i gräsmattan. Krattar löv och lägger som skydd över perennerna. Lägger på kompost och vårdar jorden. Klipper bort fröställningarna på de växter som vill fröså sig överallt. Rensar vid plattorna och tar bort prästkragarna när de håller på att kväva pionerna.
Sedan sätter jag mig och njuter av allt som vill växa, även det som trotsar färgskalor och växer utanför rabatterna. Vi ger och tar, trädgården och jag, medan vi åldras tillsammans.
Från att jag var liten flicka i en stad vid Västerbottens kust, tills jag började gymnasiet, var jag väldigt aktiv i kyrkan.
Jag gick på miniorer, juniorer, barnkören och ungdomskören. Jag var med varenda jul i julspelet på julafton i kyrkan och har spelat både åsna, oxe, ängel, Jesusbarnet med flera. Jag kommer ihåg många av verserna man läste, men denna har fastnat mest i minnet:
”En ängel kom direkt från Gud till herdarna med glädjebud. Till krubban styr de nu sin gång, med hjärtat fyllt av helig sång”
Med hjärtat fyllt av helig sång, konfirmerade jag mig och året efter var jag konfirmandledare som feriearbete en sommar. Jag var med i kyrkans unga och åkte på läger och provade på olika saker. Bland annat forsränning, sova i tält, klättring och alltid på vintern varje år åkte vi iväg till någon ort med slalombackar. Jag följde med mina föräldrar på kristna husvagns-camps varje sommar och hängde med andra likasinnade kristna. Det var gemenskapen i kyrkan som jag tyckte var så fin. Man fick vara som man är och ingen dömde en.
Av olika anledningar drogs jag dock bort från kyrkan i ett antal år. Vi flyttade till Göteborg precis efter min man och jag gift oss, började plugga och träffade nya människor som inte var troende. Men min tro fanns alltid kvar där och jag kunde sakta men säkert berätta för nyvunna vänner att jag var troende. Det besvarades på olika sätt, både med förundran, men också fundersamhet och skepticism. Där började jag fundera på varför det ska vara så ”skämmigt” att berätta att man är troende. Jag började bli mer och mer öppen med detta, också kanske för att jag vågade stå upp för mig själv ju äldre jag blev.
Vi bodde precis nedanför Masthuggskyrkan i Majorna och i den kyrkan döpte vi också vårt andra barn. Vi gick till kyrkan på julafton några år precis som jag gjort när jag var liten och jag fick ett intresse för kyrkors arkitektur och började fota dem när jag fick möjlighet. Faktiskt redan när jag var liten minior, så fantiserade jag om att bo i en kyrka. Att få ha ett eget rum där uppe på läktaren och att mamma och pappa skulle ropa när maten var klar.
För snart tre år sedan flyttade vi till Karlsborg av en slump. Inte på grund av någon militär koppling, utan bara för att vi tyckte att Karlsborg var så fint och att vi hade vänner som flyttat hit något år tidigare. Vi fick vårt tredje barn och jag började gå på både familjecentralens babycafé och hittade även till barnrytmiken i Kyrkans hus där kantor Magdalena ledde de fina små sångstunderna. Hittade vänner där och blev meddragen till en liten vokalkör som Magdalena skapat. Jag började känna gemenskapen i kyrkan igen och mindes tillbaka till barndomen. Jag var med en gång i fina Garnisonskyrkan och sjöng på trettondagen 2020 innan pandemin tog över världen och det var så fint att få stå och sjunga i kyrkan igen. Visste att jag hade hamnat rätt, och när en barn- och ungdomsledartjänst utlystes så kunde jag inte låta bli att söka.
Det var så jag hamnade i kyrkans värld igen, och även om det har varit en konstig start sedan jag började i höstas i och med att vi är i en pågående pandemi, så har jag trivts och blivit väldigt välkomnad. Känner att säcken är hopknuten och jag är där jag ska vara.
Nu inför påsken fick jag åka en runda för att lämna ut påskblommor och påskägg till församlingsbor och kände en så stor vördnad för att jag fått göra detta. Tacksamheten från dessa församlingsbor, mest äldre som inte haft ett lätt år, var så fin. Om bara skeptikerna visste vad mycket kyrkan gör för samhället så skulle de inte vara så fundersamma längre.
Jenny Olander, barn- och ungdomsledare i Karlsborgs pastorat
För mig betydde påsken förr alltid släkt och familj i fjällstugan. Längdskidor, vinterfiske, grillad falukorv, kalla tår, spela kort i värmestugan med storasystrar och kusiner. Hänga över axeln på morfar eller farfar som la patiens, senare lära sig lägga själv. Måla ägg såklart, och varje år konstatera att färgen gått igenom när vi skulle äta dem. Höra den äldre generationen berätta om hur annorlunda det var när de var små, vad de fick och inte fick göra på långfredagen.
Påsken var alltid sista vinterhelgen det gick att ta sig till stugan. Sen följde en tid när vägarna var för blöta och leriga, det gick varken att åka skidor, gå eller köra bil de sista kilometrarna. När vi kom ner från fjällen hade snön smält bort, våren kommit, som jag minns det var det alltid så.
Våren ja, jag har så dubbla känslor inför den. Så mycket att glädjas åt, så mycket vackert att se omkring sig, små färgklickar som sticker upp i allt det grå o bruna som vintern lämnat. Och så solen, ljuset. Bra för själen, jag vet, men jag… känner mig som en morgontrött björn. Som om någon stuckit in en bygglampa i mitt ide, när jag bara är redo för ett ensamt litet värmeljus. Höstmörkret liksom smyger sig på försiktigt, medan vårsolen plötsligt hoppar fram och säger BU! Men jag vänjer mig snart, det gör jag varje år, snart lapar jag glatt i mig varje solstråle. I år var det ju dessutom länge ganska mulet, så kanske går de i samma takt i år, vårsolen och den inre morgontrötta björnen.
Är det någon som känner igen sig? Vem är du inför vårsolen, som den morgontrötta björnen eller står du i givakt som tuppen, redo att gala?
På kyrkogårdarna betyder våren städning. Kratta bort sådant som vintervindarna blåst ner, kratta fram sådant som vill åt de där starka och välgörande solstrålarna. Rensa bort de första ogräsen. Titta efter de lökar vi petade ner i höstas, gräma sig lite över att vi inte satte fler.
I år väntar också projektet med att anlägga och plantera Mariaträdgården utanför Tacksägelsekyrkan. Projektet startade i slutet av förra sommaren, en grupp på ca tio personer från pastoratets församlingar bildades tillsammans med mig och Pia, med målet att skapa en plantering med anknytning till den kristna tron. I detta nu står ringblommor i mitt fönster och växer sig förhoppningsvis stora och stadiga tills det är dags att kruka om dem igen. De är uppdrivna hos en i gruppen och har nu fått flytta hit ett tag, det blir beresta plantor. På Skyttängen i ett fönster någonstans, står tre andra sålådor med skira, sköra plantor av käringtand, blåklocka och gulmåra.
Om allt går som planerat är Mariaträdgården anlagd och planterad i mitten av juni, och då kommer man att kunna besöka den för att både se och läsa om växter med anknytning till jungfru Maria. Eller bara för att sitta ned en stund.
Men ännu är det vår, april, påsk. Och snart ska jag lära mina söner hur man lägger en patiens.
Glad påsk till er alla!
önskar Lisa, kyrkogårdsarbetare
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.