Utanför Kyrkans hus finns en äng. En liten en.

Har du sett hur gräset vajar där? Hur det böljar i vinden som om någon drog handen över det? Har du tänkt på axen, på färgen, hur de går över från grönt, till glansigt mörkt brunt längst ut? På allt som blommar, omkring och emellan, under.

Blommorna, ja, har du sett hur många de är? Hur tuvan av prästkrage blivit större för varje år, hur en ensam, tunn förgätmigej blivit till flera?

Har du sett hur den röda vallmon står i en allt längre rad där längst in längs husväggen, där ingenting annat vill växa? På hur vallmons knopp ser tung ut, får stjälken att huka sig, medan blomman är lätt och skir? Som silkespapper.

Har du tänkt på att det varken växer kattfot eller blå viol där, men mandelblom? På att mandelblommans första bladrosett som kommer upp ur marken liksom bildar en blomma i sig?

Senare kommer harklövern, den ulliga, med sin försiktiga ljusrosa färg. Ensam ser den ut som något man broderar på en kudde. I ett fång… är det bara vackert. Ännu syns bara bladen. Med ängsvädden kommer kanske en humla, svartkämparen kommer i alla fall med sin ljusgula krans, och är det kungsljusens grågröna blad som tittat upp? Vi får vänta och se.

Och så kommer akleja, akvileja. Små plantor skänkta av en församlingsbo, av frön från hennes mors trädgård.

Kanske har du sett allt det där, kanske inte. Man ser och tycker olika. Där den ena ser något vackert ser en annan ogräs, en tredje tittar kanske åt ett helt annat håll på något helt annat. Insekterna ser i alla fall mat.

I några veckor till är den lilla ängen grön och frodig, senare är det dags att slå, och efter det brukar det bli torrt och brunt där i solgasset. Då tror jag att jag tar och tittar på något annat ett tag. Fjärilar kanske? Eller fåglar?

Hälsar Lisa, kyrkogårdsarbetare

Foto: Berne Perzon

Den ena av de två konfirmandgrupperna har friluftstema som inriktning, och vad passar då bättre än att bege sig på äventyr i en gammal barnkoloni-trädgård med omnejd? Ebbanäs Gård i Mölltorp har en synnerligen diakonal historia då den under större delen av 1900-talet inhyst sommarkoloni för barn. Gården, byggd 1895, skänktes till Skövde kommun på 1930-talet, och under decennierna har många späda barfotafötter sprungit i den kuperade trädgårdens solvarma gräs. Gossarna i konfirmandgruppen – det råkar vara enbart sådana i ”På färd”-gruppen – behöll dock klokt nog sina skor på i den kylslagna våreftermiddagen. Pastorsadjunkt Gunnar och fritidsledare Johannes välkomnade oss alla med en muntert sprakande eldkorgsbrasa, så nog fanns det värmande inslag ändå. Träffen inleddes med mellanmål i sann barnkoloni-anda: sirapslimpa med möjlighet att tvesovla med både ost och prickig korv, samt jordgubbar och grädde – allt uppdukat i gröngräset som ännu inte hunnit få sin första vårklippning.

Runt elden samtalade vi om diakonins mångfacetterade fält, dess innebörd och var gränsen egentligen går för vad som är en diakonal handling och vad som ”bara” är snälla saker man gör i sin vardag. Det senare utgjorde en av pojkarnas mycket kloka frågor som de förberett inför lektionspasset. En av de mest spännande sakerna med Gud kan jag personligen tycka är hans sätt att verka i det fördolda; vi människor har ju ingen aning om hur Han ordnar saker och ting för oss. En kärleksfull handling som inte är tänkt att vara i Guds namn kanske i själva verket är precis just det. Hans hemliga plan för allt som sker pågår hela tiden runt omkring oss i livets brus och stiltje. Utan att vi kanske ens har en aning om det. Diakoni och ”vanliga” kärleksfulla handlingar – allt vävs liksom samman, tror jag. Detta blev pojkarna själva under eftermiddagen lite av ett tecken på, något som vi skall komma till.

Då jag fått höra att årets friluftskonfirmander är mäkta förtjusta i tävlingsmoment fick jag lägga eget tycke och smak åt sidan och förbereda just ett sådant. Resultatet blev en kombination av skattjakt, samarbetsutmaning och springtävling – allt i diakonins tecken givetvis. 10 stationer med olika uppgifter och klurigheter väntade utspridda över ägorna – utomhuspedagogik i sin renaste form!

Det visade sig att två av konfirmanderna var frånvarande, vilket till en början ställde till den tänkta laguppställningen jag förberett för lektionsövningen – men givetvis var Herren tydligt med oss och det hela löste sig på ett oväntat sätt. Hoppandes ur gamla kolonibyggnaden kom nämligen två av grannpojkarna och i deras ögon lyste det av nyfikenhet och spirande kämpaglöd. De hade tydligen sett hur jag satt upp tävlingsbanan dagen innan och var nu mäkta nyfikna på vad som skulle hända i deras trädgård. Trots att ingen av dem ännu har åldern inne för konfirmationsläsning kom de att utgöra två stadiga tredjedelar i det ena laget.

Dessa två yngre barn sprang av hjärtans lust backe upp, backe ned och utförde varje uppdrag i tävlingen, kallad ”Diakoniskattens hemlighet”, med största inlevelse och hängivenhet. Härligt nog lyste det av denna sprittande hängivenhet även om de flera år äldre konfirmandpojkarna där de kutade runt mellan stationerna med adrenalinhöjande stämningsmusik i öronen. ”Jag fick sådan feeling när jag sprang över gruset – för musiken passade PERFEKT precis då!!” hojtade en av konfirmanderna i förbifarten i sin väg att runda husknuten för femte gången.

I kallfuktig majvind värmdes hjärtat flera grader vid åsynen av hur konfirmandpojken i Tripp-Trapp-Trull-laget beskyddande översåg att de yngre pojkarna gick försiktigt och inte halkade i regnvåt trätrappa. Vidare högläste den unge konfirmanden tydligt varje ny uppdragsinstruktion för barnen och såg hela tiden till att de båda var med under förflyttning mellan stationerna. Hela eftermiddagen var de äldre pojkarna så tydligt välkomnande och inkluderande mot de två nytillkomna yngre; det var som om konfirmanderna inte gjort annat än att ta om hand de som behöver det lite extra.

Allt vävs liksom samman.

På toppen av det diakonala, där vi alla alltid bör befinna oss, fann de tävlande så sin efterlängtade skatt: ovanpå gamla kolonibyggnadens platta funkis-tak klättrade några av pojkarna varligt uppför stegen för att hämta en försluten väska. I den fann de varsitt doftljus i en dekorativ rosa metallburk. Skatten var alltså ett diakonalt ljus åt varje pojke, som en påminnelse om att alltid låta Herrens kärlek och kärleken till medmänniskan vara ett ledljus i deras liv. (Lite ljuvliga blomsterslingor i skära toner tror jag dessutom är precis vad varje tonårspojke behöver!).

Diakonipasset började sakteliga lida mot sitt slut och avrundades med andakt runt elden, ledd av Gunnar. Konfirmanderna sjöng så att det stod härliga till i de välbekanta psalmerna; jag tror att vissa av stroferna i ”Herren vår Gud är en konung” nästan hördes ända bort till församlingshemmet. De två unga nytillkomna klämde i så gott de kunde, lite blygt under lugg.

Med varsin hem(bageri)bakt vaniljbulle och en mugg hallonsaft i näven avslutade de fem pojkarna sin diakonala eftermiddag i den gamla koloniträdgården, och nog var det som om solen bröt fram lite extra genom molnen när en av de små tog till orda: ”Jag vill börja i det där Ung ton. Det verkar roligt!”.

I medmänniskans tjänst

//Viktoria Adolfsson Agnesten, diakoniassistent i Karlsborgs pastorat