hållen i S:ta Birgittakyrkan 180402
Predikan
Grabbgänget gjorde ner kvinnorna igår. Kvinnorna var uppfyllda av att graven var tom och att två män i skinande kläder sagt till dem att han inte var där han hade uppstått. Grabbgänget, lärjungarna, de elva reagerar med: ”De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem” (Lk 24:11)
När vi får följa med på vägen till Emmaus förändras attityden.
I början av vandringen är deras ögon liksom stängda. Och det är någon annan som stängt till ögonen på dem. Det står om detta i passivum. Om detta förblindande av deras ögon används samma ord som används när Jesus arresteras. Någon annan har makt och auktoritet att regera över deras ögon.
Ändå börjar det rätt bra. De går där tillsammans, två av lärjungarna, och samtalar med varandra. Det är tydligt att de inte bara går och småsnackar om väder och vind. Det är ingen ytlig konversation de för. Det samtal de har är av en fördjupande karaktär. Inte konstigt efter att deras vän dött. Samtalen efter ett dödsfall kan få ett annat djup. Det ytliga blir liksom ännu mera ytligt och irrelevant i en sådan stund. Dessa två har inte bara varit med om ett nära dödsfall, de har också fått höra några galna hysteriska kvinnor som påstår att han uppstått och att graven är tom. Har folk blivit alldeles knäppa i huvudet eller? Kan de inte visa lite respekt och sluta dra aprilskämt när vår vän nyss har dött?
Så kommer Jesus själv och slår följe med dem. Det betonas i texten att det inte är vilken Jesus som helst som kommer. Det är den Jesus! Men deras ögon är fortfarande arresterade.
Den där mannen, som vi läsare vet är den där Jesus, verkar komma från en annan planet. Han har varit i Jerusalem utan att ha märkt vad som hänt. Han har varit i Jerusalem på ett högst tillfälligt sätt. Det där ”varit”, är av mycket tillfällig natur, men också det där varit när man är som en främling eller ensam trots att det är massor av andra människor där. Ibland är det ju så i livet, man känner sig helt ”mal placé”, trots att man är bland andra.
Han den där Jesus börjar förklara vad som skett. Han har nog ändå varit med. Men han verkar vilja att de själva beskriver vad som skett, han verkar vilja veta hur de tolkar det som skett, hur de gjort allt som hänt till sitt eget. De kanske fortfarande är i chock. Eller så är de helt vanliga förnuftiga människor som vet att folk inte bara uppstår efter att de dött. För de verkar inte ha internaliserat det som hänt över huvud taget. Då börjar den där Jesus förklara utifrån Mose och profeterna, alltså utifrån hela skriften vad det är som egentligen hänt.
Då får vi liksom ett av evangelisten Lukas syften med sitt evangelium. Kyrkan måste läsa hela skriften, hela gamla testamentet med messianska glasögon. När vi som kyrka läser de gamla texterna, Mose och profeterna, gör vi det med vår Messias, Jesus Kristus, för ögonen. Och vi läser det på ett nytt sätt. Det var inte allmänt judiskt tankegods att Messias skulle lida och dö, även om sådan texter finns. Att vi som kyrka läser gamla testamentet så beror på den ärvda erfarenhet från de som var med vi korsfästelsen, och senare också uppståndelsen.
Då när den där Jesus börjat förklara så börjar också de två apostlarnas berättelse förändras. Och när deras ögon börjar öppnas så är det återigen i passiv form som det sker. Det är inte de själva som lyckas öppna sina egna ögon. Det är någon annan som öppnar upp dem.
Kvinnorna har berättat om två män i skinande kläder vid graven. Nu helt plötsligt är det ett gäng änglar som meddelat att han uppstått. Det står bara att Petrus sprang bort till graven. Nu helt plötsligt är det flera som gått och kollat.
Något verkar hända i de två apostlarna under vägen då de samtalar på ett fördjupande sätt med varandra och med den där Jesus.
Men trots att något händer säger den där Jesus ändå att de är tröga till att tro, deras hjärtan är liksom långsamma och förklarar för dem. Något väcks inom dem, en längtan att förstå och veta mer. Till den grad att de trugar, försöker övertala, kanske till och med tvinga honom att stanna kvar tillsammans med dem.
Deras ögon öppnas och de känner igenom honom. Det är samma revolutionerande ögonöppnare som när Adam och Eva ser och förstår att de är nakna efter att de ätit av kunskapen frukt. De kunde inte själva öppna sina ögon på för att förstå detta. De måste få äta frukten först. Den gången var omständigheterna negativa. De hade brutit mot Guds bud och gjort det som var förbjudit och nu öppnades deras ögon för en kunskap som de inte själva tidigare hade kunnat tillskansa sig. När de två apostlarnas ögon öppnas är det bara positivt, men ännu mera nytt och revolutionerande. De hade inte själva kunnat åstadkomma detta. Deras ögon öppnas och de ser sådant de själva inte kunna drömma om att få se.
”Brann inte våra hjärtan” Detta brinnande används i grekisk litteratur om starka känslor. Inte minst när det talas om kärlek. Dessutom används det i Septuaginta om tillfällen då Gud är närvarande. Denna eld är inte heller något som apostlarna själva kan tända. Branden uppstår då Gud är närvarande. De förstod inte själva att han var med dem. Men efteråt förstår de varifrån denna eld kommer.
Till sist berättar för alla de de andra de hur ”han hade gett sig till känna genom att bryta brödet”. Här används samma liturgiska ord som vi fortfarande använder i den heliga mässan. Det knyter an till brödundren och till den sista nattvarden, men är också tydligt formaliserade och hämtade från gemenskapen liturgi. Och det är nu som gemenskapen verkligen uppstår. Här finns en djup sanning. Det är inte gemenskapens olika medlemmar som successivt börjat anamma tanken att han verkligen lever. Nej snarare är det så att gemenskapen består i att de som är med redan trodde på uppståndelsen.
Så är det ännu idag. Kyrkan är de som tror på uppståndelsen. Vi som inte tycker ”att det bara var prat” det som kvinnorna sa utan verkligen tror på dem.