Uppenbara för oss ditt dops hemlighet – ett enda vatten och en enda mänsklighet.


Anna Karin Hammars eget manus till ett föredrag med en teologisk tolkning av uppdraget att vara kyrka i vår tid. Publicerat här med hennes tillstånd.

Ett kortare referat av föredraget finns också publicerat här på Livet i Svenska Kyrkan. För det svarar en av Anna Karin Hammars åhörare, Martin Garlöv, på plats i Söderledskyrkan lördag 2 oktober 2010. Anna Karin Hammar var huvudföreläsare på Ideellt Forums Idédagar 2010.
Uppenbara för oss ditt dops hemlighet – ett enda vatten och en enda mänsklighet
Som kristna är vi särskilda. Den kristna trosgemenskapen är den största i världen, men bara ungefär 30% av världens befolkning tillhör någon kyrka. Den näst största trosgemenskapen utgör islam med

20% av världens befolkning som tillhöriga. Den tredje största är

hinduismen med 15% av världsbefolkningen och det är lika många

som säger sig inte tillhöra något trossammanhang alls.

Tittar vi på Sverige är bilden något av detsamma. Visserligen är det

fler som tillhör någon kyrka här än i världens genomsnitt, men inte

heller här är alla kristna. Sju av tio gott och väl tillhör Svenska kyrkan.

Den andra stora trosgemenskapen är också här islam. Eftersom det

inte finns någon religionsstatistik i Sverige är det svårt att uppskatta

exakt antal hemhöriga i den muslimska gemenskapen, men kanske

var tjugonde svensk är muslim. Helt enkelt – vi lever i en situation

av mycket större mångfald än för bara tjugo år sedan. Troende av

olika slag och människor som inte vill förbinda sig med någon tro

finns i världen och i det svenska samhället. Det innebär att den som

är kristen inte är normen. För oss som lever och arbetar i Svenska

kyrkan innebär detta att vi ställer nya frågor om vår identitet som

kyrka. Vi är inte som alla andra. Vi är i någon mening särskilda. Men

finessen med det – och det kommer att vara min teologiska tes i

dag – det är att just som särskilda har vi ett värdefullt bidrag till

samhörigheten i världen. I den här föreläsningen kommer jag att

utveckla denna tes på lite olika sätt. Och gemensamt för alla sätten är

att jag gör det med hjälp av dopet.

Min första punkt är denna:

1. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse – och det är en

berättelse om att allt levande hör samman

Vi kan formulera oss med hjälp av Olov Hartmans tackbön efter

nattvarden: Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd

och enda mänsklighet. På motsvarande sätt kan vi be vid dopet:

Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda

mänsklighet, ett enda vatten och en enda livsgemenskap.

Dopet avslöjar för oss vidden av vår samhörighet. I dopet öser

kyrkan ur Guds kärleksström genom världen. Vatten strömmar över

våra huvuden mer eller mindre rikligt. Det vatten som vi döps med

bär hela människosläktets historia. Det bär stora delar av jordens

historia och förbinder oss med allt levande och med kosmos, som

gav oss vattnet inkapslat i is. Att vara kyrka i vår tid är att bära och

gestalta en särskild berättelse och den är en berättelse om det

gemensamma. Vi hör samman på ett fundamentalt sätt i Gud och

med hela mänskligheten. Vi hör samman i Gud och med hela kosmos.

Vad vi gör med våra gemensamma livsförutsättningar påverkar oss

alla. Lyhördheten för vår gemensamma sårbarhet växer med att vi

gestaltar vår särskilda berättelse om alltings samhörighet. Vi döps,

och det är något särskilt som sker, men det särskilda har med alla

att göra. Vi tillhör som döpta en gemenskap som inkluderar alla.

Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda

mänsklighet, ett enda vatten och en enda livsgemenskap. Därför kan

vårt uppdrag som kyrka aldrig bli mindre än så. Hur få procent vi än

kommer att utgöra om femtio eller hundra år i det svenska samhället

blir uppdraget aldrig mindre än detta: du är förbunden med hela

skapelsen och med hela mänskligheten. Det som sker den, sker dig.

Din uppgift i kyrkan är aldrig mindre än det gemensamma bästa.

Samtal med grannen: Kan vi vara folkkyrka när inte alla är

medlemmar?

2. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse som säger att alla

människor är jämlikar

För att illustrera detta ska jag ta er med på ett jubileum. I år är det

200 år sedan den första Bernadotten blev tronarvinge i Sverige. Men

är det då inte långsökt att vilja tala om dopet i samband med detta

jubileum?

Jag tycker att jubilaren själv ger den bästa av anledningar att förbinda

jubileum och dop. Han hette ju faktiskt Jean Baptiste Bernadotte,

dvs. Johannes Döparen Bernadotte. Vem var denne Jean Baptiste

Bernadotte? Han kom från vad som skulle kunna ha varit Frankrikes

Ockelbo, från den lilla staden Pau i Sydfrankrike där han föddes

den 26 januari 1763. Han var det yngsta barnet till en jurist. Av

någon underlig anledning fick han samma namn som sin storebror,

Jean. För att skilja bröderna åt använde familjen Jean Baptiste,

Johannes döparen, för att benämna och särskilja den yngsta sonen.

Och just för att Bernadottarna i Sverige har en särskild relation till

Johannes Döparen och därmed till Jesu dop kan Bernadottejubileet

vara en lämplig utgångspunkt för att reda ut vad dopet har för

särskild historia som handlar om att vi alla är jämlikar.

När man slår på ordet kung eller konung som det hette i 1917

års bibelöversättning i bibliska uppslagsverk, så får man många

referenser. Då framträder ett märkligt mönster. Nog finns det kungar

typ Bernadottar och andra folkens kungar. Men det märkliga är att en

hel massa människor börjar kallas för kungar. I Petrus första brev till

de kristna i Mindre Asien skriver han: ”..ni är ett utvalt släkte, kungar

och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som ska förkunna hans

storverk” (1 Petr. 2:9).

Ja, i den tidiga kristna doptraditionen kallade man dem som döptes

för kungar, präster och profeter. Men hur hänger allt detta ihop?

Om vi först går till de hebreiska skrifterna och vad vi den kristna

kyrkan kallar det Gamla eller det Äldre Testamentet, så finns det vissa

skildringar av hur kungar smörjs med olja till just kung. Smörjelsen

var vanlig i både profana och sakrala sammanhang. Man smorde sig

gärna med olja av olika slag för att vårda sin hälsa och sin kropp. I

de sakrala sammanhangen smorde man med olja något som skulle

användas för heligt bruk och för en helig uppgift. Kungens uppgift

var helig. Det var att skipa rättvisa, vara rättrådig och låta rätten

flöda fram bland folket. För denna uppgift, för den heliga uppgift,

invigdes kungen till sin tjänst genom att smörjas med olja. Verbet

Masah, att bestryka, att smörja användes i dessa sammanhang, och

så småningom ska vi se hur det kommer igen i ordet för Kristus på

hebreiska, Messias, den smorde. Gamla testamentet berättar om

hur kungar smordes (1 Sam 9:16, 2 Sam 2:4, I Kon 1:34, 39 Jfr Ps.

89:39). Ibland åtföljdes också smörjelsen med olja med att kungen

fick Anden, med andemeddelelse. (1 Sam 10:1,9 och 16:13.) Kungens

person var efter smörjelsen helig och fick inte skadas eller antastas.

Även präster smordes. Aron och hans söner (dvs hela prästerskapet)

smordes och blev helgade till att tjäna Gud som präster (2 Mos 30:30,

40:13, 3 Mos. 8:12.)

Profeter smordes för sin uppgift. Profeten Elia fick i uppdrag att

smörja sin efterträdare, profeten Elisa. Men det är ett av de få

tillfällena i GT som det talas om att profeter smordes.

Präst, profet och kung. Alla smordes de eftersom de uppfattades

som att de fullföljde ett heligt uppdrag, ett uppdrag som stod Gud

nära. Kungen genom att förvalta rättvisan i landet, profeten genom

att ständigt utöva en självkritik bland folk och kungar som gjorde att

när människor for illa på olika sätt trots kungens uppdrag att främja

rättvisan i landet, då var det profetens uppdrag att rycka in. Prästen

ledde liturgin och höll folkets hjärta levande med sin Gud.

Och det här går igen i den tidiga kristna kyrkans doptradition. Nu

smörjs plötsligt alla till dessa heliga uppdrag: att värna rättvisan, att

utöva självkritik och att hålla sitt hjärta levande med sin Gud.

De som döptes smordes först på huvudet med olja, de fick vara

med om en kungasmörjelse. Mottagandet av Anden och smörjandet

med olja gick hand i hand. Den som fick uppdraget fick också gåvan,

Andens gåva, gåvan med vishet och klokskap och Guds ledning.

Men hur gick det här till, från en tradition med folkens kungar

till att hela folket kan bli kung, kvinnor och män, unga och

gamla, slavar och fria, människor med olika språk och kulturer?

Hemligheten ligger i Kristus den Smorde och att de första kristna

associerade sina dop med Jesu dop. Även om Johannes döparen

inte använde olja vid Jordan, uppfattades Jesus Kristus som

den som var smord av Anden, Messias, konungen, den smorde.

När Anden sänker sig ned som en duva och rösten hörs som säjer

att detta är min älskade, min utvalda, vid Jesu dop, så leder detta

till att de första kristna uppfattar Kristus som den smorde och att

han själv enligt evangelierna uppfattar sig så. I Nasarets synagoga

säger han och citerar profeten Jesaja: Herrens ande är över mig, ty

han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga… (Luk.

4:15). Och i Apostlagärningarna förutsätter författaren, kanske Lukas,

att ”Ni känner till det som har skett…hur Jesus från Nasaret blev

smord av Gud med helig ande och kraft—Gud var med honom” (Apg

10:18).

Men det stannar inte där, vid att Jesus blir smord till kung, en

snickareson från Nasaret, utan det är även så att alla som följer

honom blir själva smorda till kungar. Det som hände med Jesus

Kristus vid Jordan, händer med varje kristen vid hans och hennes dop,

menar Nya testamentets författare. Det är ett bemyndigande som

heter duga! Liksom kungen och prästen och profeten uppfattades

vara den i samhället som handlade på Guds uppdrag och som hade

fått gåvan och kraften att göra Guds vilja, så uppfattades nu alla

människor som följde Kristus att få samma bemyndigande. Dvs.

varje människa kan företräda Gud och förespråka det som Guds

rättfärdighet förespråkar och handla så att Guds kärlek och vilja

blir förverkligad. Varje person är också kallad att utöva självkritik i

gemenskapen och alla är kallade att hålla sitt hjärta levande med sin

Gud, att vara som de ortodoxa teologerna säger, skapelsens präst.

Här ligger en jämlikhetsrevolution gömd i det kristna dopet, som vi

inte alltid är medvetna om eftersom symboliken med att smörjas till

kung, till präst och profet, har gått förlorad ur de flestas medvetande.

Men vi anar denna jämlikhetsrevolution i några av Paulus texter när

han talar om dopet: Nu är ingen jude eller grek, slav eller fri, man

eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:28). Genom att alla i

dopet smörjs till präst, profet och kung läggs grunden till demokratin,

menar jag, där ingen gör skillnad mellan de olika medborgarna.

Hur är det då med den grekiska traditionen? Är det inte i Hellas

Grekland snarare än i Falastin Palestina som den demokratiska

traditionen har sin vagga?

Den demokratiska traditionens grekiska ursprung kommer från

det grekiska ordet demokrati, demos som betyder folk, folkhop,

och kratein som betyder härska. Demokrati betyder alltså att det

är folket som styr. Den form av demokrati som fanns i det tidiga

Grekland var en direktdemokrati men varken kvinnor eller slavar

eller främlingar hade någon rösträtt. Städerna var små och därför

var gemensamt beslutsfattande möjlig i dem. Detta var på 400- och

300-talet före Kristus, före vår tideräkning. Men jag menar att detta

att inte alla hade rösträtt, varken kvinnor, slavar eller främlingar, är

ett faktum som alltför lite har uppmärksammats. Här var det kristna

dopet ett gestaltande av en mycket starkare jämlikhetsidé. Själv blev

jag inte uppmärksam på detta förrän jag arbetade med teologen

Mercy Amba Oduyoye från Ghana på Kyrkornas världsråd. När vi en

dag hade Platons Staten på bordet menade Mercy Amba Oduyoye

att ”det var här våra problem började” och avsedde såväl rasismens

som ojämställdhetens historia. Platon var ingen tillskyndare ens av

den grekiska demokratin utan tyckte att de förnuftiga skulle styra.

Att många av oss så enkelt har kunnat knyta frihetstanken till den

grekiska demokratin och den grekiska traditionen har att göra med

att vi inte uppmärksammat vilka som lämnades utanför. Jag menar

att den hebreiska traditionen och den tidiga kristna doptraditionen

hade ett avgörande om än inte ensamt inflytande i de idéer som kom

att bli en historisk jämlikhetsrevolution som ännu pågår och långt

ifrån är avslutad.

Den moderna demokratin kommer först fram i de nordamerikanska

koloniernas deklaration om mänskliga rättigheter år 1776. I Europa

blir 1789 års revolution avgörande och under 1800-talet kommer

dessa idéer alltmera fram även om diktaturerna i Tyskland och

Italien under andra världskriget är ett fruktansvärt bakslag. Och

erfarenheten av att etnisk förföljelse och folkmord var möjligt att

lägga grunden till först med stöd av viss demokrati stämmer till

politisk eftertanke. Vi har i valet nyligen fått en aning om hur det

ofattbara i Nazi-Tyskland kunde ske. Men tankeströmningen att

människor är varandras jämlikar och att de alla är bemyndigade att

företräda rättvisa och barmhärtighet, det ligger i den tidiga kristna

traditionen med att döpas till präst, profet och inte minst kung. Den

kristna doptraditionen rymmer en potential för demokrati som kan

bäras av hela gemenskapen.

Hur omstörtande dopets budskap historiskt har uppfattats kan

slavägarna i den amerikanska södern vittna om. De tillät först inte

slavar att döpas för att de menade att slavarna därigenom skulle

kunna göra krav på likställdhet med sina herrar. Så småningom

stiftades på olika håll lagar om att dopet inte ändrade den döptas

samhällsstatus. Dopets innebörd gällde bara själarnas väl, menade

dessa lagar, och dopet innebar därför inte att de döpta slavarna

blev fria från sina herrar ( Jfr Melva WilsonCosten, ”African

American Christian Worship, Abingdon Press, Nashville 1993, s. 33)

Vi kan genom dessa spår i historien förstå något av hur omstörtande

det kristna dopet har uppfattats under historien. Och hur stort

motståndet har varit mot att förverkliga den radikala innebörden i en

gemenskap av jämlikar, av kungar, präster och profeter.

Vi bär och gestaltar en särskild berättelse med det kristna dopet

och det är en berättelse som säger att alla är jämlikar. Vi ska vara

rädda om vår särskilda berättelse som ger djupa rottrådar till det

som är vår grundläggande jämlikhet. Till uppdraget att vara kyrka

i vår tid hör att göra den berättelsen så levande att den hörs ända

in i migrationsministerns kontor och ut till alla kaffebord även i

Landskrona.

Samtal

3. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse – om en Gud som

älskar var och en som en unik person och som kommunicerar

med var och en på ett unikt sätt.

Till uppdraget att vara kyrka hör att gestalta och bära vår särskilda

berättelse om hur vi alla hör samman och om hur vi alla är jämlika.

Men till vår särskilda berättelse hör också att var och en är unikt

älskad av Gud. Gud kommunicerar med var och en på ett särskilt

och individuellt sätt. I dopet gestaltas detta bland annat med

handpåläggning och bön om Anden. Det gestaltas med nämnandet

av barnets eller dopkandidatens namn i själva dophandlingen.

När barnets namn möter Guds namn är det en person som är

ett subjekt och som i mötet med Gud tar emot sitt djupaste jag.

Runt om i Svenska kyrkan växer praktiserandet av olika vägar till

andlig fördjupning. Det kan vara pilgrimsrörelsen eller heliga danser,

det kan vara kristen djupmeditation eller andlig vägledning i

ignatiansk anda. Även inom den ignatianska spiritualiteten kallar man

sig för pilgrimer. Ingen är framme. Ingen är färdig. Och det är som det

skall vara. Vi är på väg. Vi söker och vi sökes. Ignatius, ungefär

samtida med Luther, menar att Gud kommunicerar med var och en

av oss på ett personligt sätt. Och att kristen praxis och andlig övning

handlar om att öva upp sitt urskiljande och sin lyhördhet för vad som

är Guds kommunikation med var och en av oss på ett personligt sätt. I

dopet ljuder Jesu löfte: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på

jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns

och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de

bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

(Matt. 28:18-20) Löftet som knyts till vårt dop är ett löfte om Kristi

närvaro och Guds närvaro i vardagen. Det är ingen ny vardag och

ingen ny verklighet. Det är samma vardag och samma verklighet. Det

vi ber om är att öppna oss för Guds närvaro i våra liv. Gud är ingen

annanstans. Gud är vårt innersta och vårt yttersta som skapande,

levandegörande och livgivande Gud. Som pilgrimer låter vi oss

öppnas för denna närvaro med alla våra sinnen, det vi ser, det vi hör,

det vi känner det, det vi förnimmer på olika sätt. Vi är olika och Gud

har ett sätt att kommunicera med var och en av oss. Här och nu. I just

den situation vi är. Vi är älskade och mottagna som dem vi är, inte

som vi eventuellt kan bli. En enkel övning är att varje kväll gå igenom

alla dagens händelser och möten och att urskilja Guds omsorg och

barmhärtighet i dem. Till uppdraget att vara kyrka i vår tid hör att

inte bara göra motstånd mot individualismen utan också gå med den

så långt att en människa får tillgång till sitt djupaste jag och sin

okränkbara person i mötet med levande Gud, i mötet med Kristus, i

vägledningen av den heliga Anden. Gud kommunicerar med varje

person på ett unikt sätt. Att hjälpa människor att få tillgång till den

kommunikationen är ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Det är det

mest individuella och det mest personliga en människa kan uppleva.

Och samtidigt är det här som vi på djupet hör samman med varandra.

Nu har jag arbetat med dopet som en särskild berättelse som vi som

kyrka förvaltar.

Det är en särskild berättelse och på samma gång en berättelse om

alla och envar.

Vi ska vara rädda om den berättelsen, hur många eller hur få vi än är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *