Visst har man hört människor som inte förstår att muslimer blir så upprörda när någon (ofta icke-muslim) kritiserar deras religion. Vi i Väst är inte så känsliga, är underförstått. Men är det så? Jag gillar Luthers beskrivning av ’vad som är ens Gud’. Han skriver: ” Den som jag förväntar mig allt gott ifrån, och som jag vänder mig till i min yttersta nöd, det är min Gud. Om man går på denna beskrivning, som jag känner fortfarande har betydelse, kommer kritiken av gud i ett annat ljus. För det är naturligtvis så, att om man inte förväntar sig allt gott från Gud, så som hen kommer fram i bibelns berättelser och i kyrkans tradition, och man inte vänder sig åt det hållet i den yttersta nöden, då är Gud inte ens gud. Och det är klart att man inte bryr sig nämnvärt när någon annan smutskastar denna Gud. Antagligen har man andra gudar.
För några år sedan skulle jag lämna min son och hans kompis på Dreamhack, världens största dataspelträff, som ordnas i Jönköping varje år dagarna innan första söndagen i advent (eller sista helgen i november?). Han hade missat att ta med sig en elsladd att
ansluta med, och jag fick gå och köpa en. Jag hamnade på ett jätte köpcentrum i Jönköping, detta Nordens Jerusalem, och där skyltade man över ingången med JULENS MECKA. Det kan man tycka är anmärkningsvärd på flera sätt. Och jag skrattade inombords. Men är denna skyltning inte också uttryck på att Jesus och Gud är på väg att försvinna ur julfirandet, i alla fall för många? Vilken gud kan ge oss en ’god jul’, och är det så att vi vänder oss till affärer när vi söker lyckan och livets goda? Och om man kritiserar kommersen, och det uppfattas att man smutskastar den, blir det verkligen inga reaktioner?
Och hur är det med den saliggörande ekonomiska tillväxten, får man kritiserar tanken på den eviga ekonomiska tillväxten? Får man kritisera marknaden, där vi alla kunder, barn som vuxna, i alla situationer? Får man kritisera konkurrensen som enda medel till att saker och ting (ävenskola och omsorg) kan bli bättre?
Jag tror att Gud vill skydda oss från kommersen, från konkurrensen, från en blind tro på en ekonomisk tillväxt. Och därför behöver vi 4 adventssöndagar, och en lång julfirande, rent av till tjugondedag Knut. För då åker i alla fall granen ut.
Men Jesus får vi följa, från stallet, som flyktingbarn i Egypten, som tolvåring i Jönköping, nej förlåt, Jerusalem, när han är vuxen på vägarna i Galiléen, Judéen, Decapolis-området, Samarien och trakterna kring Tyros och Sidon. Han tål att vända sig till i vår yttersta nöd, från honom kan man med rätta förvänta sig allt gott!.
Kommentera det här inlägget