och de brinner fortfarande, och det var väl bra, men det har hänt en del sedan dess. Emmy Köhler var modern när hon skrev psalmen. På ett enkelt sätt, med en varm teologi, förmedlar hon det kristna budskapet om Guds människoblivande. Att hon dessutom kunde skriva musik till texten som fortfarande känns mycket sångbart är verkligen ett plus. Det finns bara ett men. Slutet på vers 2. Utan den sista raden hade psalmen varit given vid skolavslutningen och andra icke-kyrkliga sammanhang. Varför kunde 1986-års psalmbok inte ta hänsyn till en påbörjad mångkulturellt sammanhang och tagit med en julpsalm som på ett förklarligt sätt berättar något om vad julen handlar om, utan att för den delen tala om Jesus som Gud. Jag vet, jag kommer att få en hel del reaktioner av kristna som tycker att vi för all del inte ska skämmas över Jesus och inkarnationen, och att alla som inte vill sjunga kan hålla tyst. Om någon tror att jag försöker smussla undan Jesus gudomlighet, så är det någon som inte känner mig. Det skulle aldrig falla mig in. Men att ha en sjungbar psalm som man kan sjunga med alla barn som kommer till julvandringen i kyrkan, på julavslutningen och på musikskolans konsert, en psalm som enkelt förklarar vad det handlar om, utan att nämna Jesus gudomlighet vore väldigt bra, och skulle visa en generositet som passar kristna. Som psalmen är nu, kan man när man tänker efter inte sjunga den med muslimer i gruppen, utan raden skulle det mycket väl gå. För vad händer om de kommer hem och gnolar på vers 2 och föräldrar frågar: ”vad är det du sjunger egentligen? Vår frälsare och Gud?” Då kommer barnet i kläm, i en lojalitetskonflikt. Och det kan aldrig ha varit Emmy Köhlers mening.
Kommentera det här inlägget