Det tog lite tid för mig att börja gilla filmen. Ljus i natten är inte en sådan film som går att titta på och bara njuta av, tycker jag. Man måste uppfatta budskapet.
Det tog en timme för mig att sortera detaljerna och komma med en uppfattning- regissören ville vissa oss att det inte finns skillnader mellan finländare och flyktingar. De är alla tysta och uttryckslösa. Finländarna är omoderna och kopplade till sextiotalet, de lever på ett bekvämt, tidskontrollerat sätt. Musik och inredningar förstärker intrycket om finländarnas begränsade tänkande eller motviljan till förändringar.
Flyktingarna visar inte känslor eftersom de är osäkra. De litar inte på främlingar och bygger uttryckslösa ansikten för att skydda sig. Från det här perspektivet ser filmen ganska bra ut och får tre av fem björnbär av mig.
Jag längtar efter lite mer tydligare utveckling av idén. Om filmen handlar om satir då är den för mjuk och behöver mer ”kryddor”. Samtidigt hade regissören kunnat undvika onödiga dialoger. T.ex. nynazisterna skulle lämna ett större intryck och koppla bättre med temat om de inte skulle säga ett ord.
Kinematografin var okej. Om man skulle jämföra med Tarkovskys, Takeshi Kitano, Kim Ki Duk eller Jim Jarmush verk, skulle ”Ljus i natten” cinematografi vara ganska genomsnittlig.
”Ljus i natten” påminner mig Kim KI Duks ”Spring, summer, fall and spring” på något sätt. Filmerna är helt annorlunda och handlar om olika saker men tystnaden, lugnet enar dem.
Valdas Siupinis
En kommentar
Willem-Jan Fens säger
24 september 2017 – 07:28Humor är ett starkt redskap, och det används på ett bra sätt i filmen, tycker jag. Jag tyckte den var helt enkelt rolig. Jag fattade inte kopplingen till 60-talet, innan jag läste dina tankar. Du har en poäng där. Slutet är jag lite nyfiken på hur olika man kan uppfatta det. Dog han? Happy end? Eller spelar det ingen roll för filmen egentligen?