Tillit. Vem går det att lita på… Snart ingen, säger någon. Ingen alls! Säger någon annan. Själv är bästa dräng, säger en tredje. Vad blir det för sång av sånt? Jag vill sjunga en annan sång. Ta en annan ton. ”Du är inte ensam!” Det finns en mycket vacker engelsk kvällspalm om detta: Abide with me, fast falls the eventide The darkness deepens Lord, with me abide When other helpers fail and comforts flee Help of the helpless, oh, abide with me Swift to its close ebbs out life's little day Earth's joys grow dim, its glories pass away Change and decay in all around I see O Lord who changest not, abide with me I fear no foe, with Thee at hand to bless Ills have no weight, and tears no bitterness Where is death's sting? Where, grave, thy victory? I triumph still, if Thou abide with me Hold Thou Thy cross before my closing eyes Shine through the gloom and point me to the skies Heaven's morning breaks, and earth's vain shadows flee In life, in death, o Lord, abide with me Abide with me, abide with me
Googla hela psalmen på svenska också. Den engelska är kortare och bättre, tycker jag.
Sv.Psalm 189 . Bliv kvar hos mig, se, dagens slut är när.
Bliv kvar, o Herre, snart är natten här.
Då allting annat sviker och bedrar,
du ende trogne tröstare, bliv kvar.
Det är inte så att det inte finns människor som vill hjälpa när man hamnar i problem.
Det är inte så att det inte finns människor som vill träffas när man är ensam.
Men man kommer inte alltid fram, varken med förfrågan om hjälp, eller med själva hjälpen. Vi misslyckas av och till. Och det kan kännas katastrofalt för den som drabbas. Ingen finns för mig, ingen kommer, ingen lyssnar, ingen hjälper. Då säger psalmen och många människors erfarenhet: det finns Den som man kan lita på i sin yttersta nöd, en till att be till. Be kanske inte ens om hjälp, inte om råd, men be om att vara hos dig. Bara vara. Inte säga något, inte göra något. Det är den bästa hjälpen man kan få. Gud ändrar sig inte, håller sina löften. Där vi människor sviker varandra eller inte nå fram, finns Gud. Att utgå ifrån i detta är att ha tro. Röda Havet öppnar sig, Jerikos murar faller – men Rachav och hennes familj räddas. Läs om Gideon, Barak, Simson, Jefta, David, Samuel, profeterna… Alla kan berätta samma historia: hoppet var ute. Det var kört. Men de övergavs inte av Den som hade givit dem livet. Det var deras tro, det var deras verklighet. Jag hoppas att óm det kommer till kritan, du och jag kan känna samma tillit. Be om det. Jag gör det.
Kommentera det här inlägget